"Julia!"

Änglarösterna runt omkring henne tystnade tvärt och de mjuka läppar hon känt mot sina lämnade henne. Återigen befann hon sig i verkligheten, nuet, mittemot en salighet, på ett trångt och bullrigt dansgolv. Hon såg sig omkring för att få en skymt av den som ropat hennes namn. Ett yvigt, blont hårsvall som tydde på stress syntes plötsligt och Melinda trängde sig emellan två Hufflepuffare som stod tätt tryckta mot varandra.

"Ursäkta" sa hon efter att hon särat på dem, sedan såg hon på Julia med uppgiven blick innan hon vek håret bakom örat och sträckte på sig. "Julia!" Utbrast hon än en gång, lika oroligt som första gången. "Jennifer letar efter dig! Nu!"

De två Hufflepuffarna stirrade på henne och avlägsnade sig försiktigt. Utan att ge Julia en syl i vädret fortsatte hon rappt, "kom nu! Vi har inte stå att tid här, jag menar tid att stå här!" Hon ruskade på huvudet och grep tag i sin väninnas handled.

Det virvlade i Julias huvud, den gråögda främlingen, Jennifer letade, hon ville vara kvar här, hade Jennifer hittat Paris?, hon måste få reda på vem den gråögda musketören var, skulle hon gå?, skulle hon stanna?, måste hon gå?

"Jennifer?" Den gråögda främlingens röst bröt igenom hennes tankar och när hon såg på honom hade an en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.

Melinda suckade och utan att släppa Julias handled svarade hon trött: "Ja, Jennifer Longbottom. Julia kom nu!" Så ryckte hon till i armen på väninnan och för att inte trilla omkull tog Julia raskt några steg åt Melindas håll vilket i sin tur ledde till att Melinda släpade henne bort från främlingen medans tankarna fortfarande stormade runt i Julias huvud då hon insåg att hon skulle träffa Paris, men kanske aldrig den underbara främlingen igen.

Romeos tankar virvlade också. Lika febrilt som kaniner springer undan räven, sprang hans tankar fram och tillbaka mellan förnuft och känsla. Mycket väl visste han vem Jennifer Longbottom var, och vilka hon umgicks med. Och om han någonsin hoppats att Julia var något annat än en Potter, kunde han det nu glömma.

"Romeo," Benvolio tog tag i hans axlar och slängde sig på hans rygg. Överrumplad tog Romeo emot sin kusins tyngt och efter några vacklande steg framåt släppte Benvolio honom. "Kom, vi drar nu," Benvolio knuffade honom på axeln och nickade sedan mot porten. "Det trevliga här är snart över." Han flinade.

"Ja… min smärta ökar mer för varje sekund av dehär stället." Romeo tittade ner i marken. Men Benvolio slog honom i ryggen och pekade sedan mot långbordet av mat. Romeo var just på väg att fråga vad som var så speciellt med bordet eller dess mat då Mercutio plötsligt hoppade upp bland kycklinglåren och gelépuddingarna.

"Jag skulle vilja dedicera det stycke jag nu ska framföra till min vän Romeo, vi ska se om vi kan hitta honom någonsta… JA men där är han ju!" Det hade blivit tyst i hela salen på bara några sekunder och Romeo kände att han slutade andas för ett slag då alla blickar vändes mot honom.

Benvolio tyckte å andra sidan att det som nyss uttalats var riktigt lustigt, och han dunkade Romeo på ryggen för att sedan göra salut till Mercutio som fortfarande stod på det väldukade bordet, ätandes på ett av kycklinglåren.

"Romeo," fortsatte Mercutio, och fick nu åter all uppmärksamhet riktad mot sig. "Murphys lag säger att, om något kan gå åt helvette. Så går det åt helvette. Och, sen finns det nog någon annan lag som säger att kan det gå åt helvette, så går det åt helvette på det värsta sättet. Och det min vän är precis vad som händer dig! Och därför vill jag att du ska veta att när livet ger dig citroner, kasta tillbaka dom och begär citroooonsAAAFT!" Han höjde kycklinglåret i luften, stirrade på det ett tag och kastade det sedan över axeln.

Det var knäpptyst i salen och Romeo kände på sig att det värsta inte hade hänt än. Kunde något gå fel så går det fel, och när Mercutio var inblandad brukade det oftast gå jävligt fel. Innerligt hoppades han att det inte skulle komma mer men nu var Mercutio igång.

"Hit it DJ!" ropade Mercutio och i lika oväntat sjöng han orent ut.

"Half past TWELVE! And I'm watching the late show, nanananana, nananananana nanana, MOVIESTARS! Äh va fan, GIMMIE GIMMIE GIMMIE some girls after midnight, won't somebody help me chase the shadows away."

Snart hade alla fattat vitsen, och refrängen skreks ut i rummet. Mercutio hade höjt stämningen rejält och runtom bordet stod tjejer med händerna uppsträckta. "Is there a soul out there…" Mercuitio la på sin smörigaste stämma när han böjde sig ned mot en av dem. Romeo kunde se att hon fnissade och spelade med i hans spel och innan varken hon eller någon annan visste ordet av det hade Mercutio dragit upp henne på bordet och hon stod med klackarna i vaniljglass. Romeo kunde inte hjälpa att flina åt sin väns infall.

"You're so hot, teasing me," började Mercutio och bytte helt låt. "Now I can dance with you honey, if you think it's funny." Han snurrade henne och fick henne att följa honom längs bordet. Vid änden av bordet drog han henne till sig, några busvisslade men när han förde handen från midjan ner mot rumpan krossade han gränsen och en biffig kille hoppade upp på bordet. Mercutio släppte snabbt flickan som förskräckt hoppade ner från bordet vid syn av sin pojkvän. Pojkvännen var inte förskräckt, han var förbannad, något som Mercutio helt förbisåg.

"And I can chat with you baby, flirt a little maybe, does your mother know that you're out?" fortsatte han med samma passion som förut. Något som fick den muskulöse pojkvännen att sätta av mot honom.

Mercutio sprang och de som inte redan skrattade föll snart in i ropen och visslingarna. Pojkvännen sprang efter och allt på bordet som inte redan var nedtrampat var snart kladdigt och utsmetat. "Take it easy, take it easy better slow down girl" fortsatte Mercutio medans han trampade igenom marängsvissar och skålar av bål.

Vid slutet av bordet hoppade Mercutio graciöst ner och sprang mot Romeo och Benvolio, båda dubbelt vikta av skratt och tillsammans satte de av mot dörren, ut ur Stora Salen.