"Melinda… Vem var det?" Julia tittade storögt på sin vän som fortfarande skrattade åt stackars Brad Finnley som halkat på tallriken med kycklingvingar och fallit framstupa över plommonpuddingen som nu kladdade ned hans marinblåa armérock. Ett snopet ansiktsuttryck som spridit sig över hela hans ansikte som även det var fullt av plommonpudding.

Melindas skratt tystnade och hon såg allvarligt på sin yngre väninna. Hon mumlade något tyst för sig själv för att sedan försöka dra med Julia tvärs över rummet igen, muttrandes om Jennifer, Paris och hemskheter. Vad Julia nyss frågat tycktes hon inte vilja svara på och det gav Julia en tom känsla som gnagde någonstans inne i bröstet. Ordet "besviken" verkade dyka upp titt som tätt i Melindas lågt utstötta meningar. Efter att Julia låtit sig släpas tvärs halva dansgolvet ryckte hon sig tillslut loss, nyfikenheten och ilskan hade växt sig större än tomheten i bröstet.

"Melinda. Vem var det?"

"Vem?" Utbrast Melinda argt och stannade. Hon såg förtvivlad ut och hennes blick fick Julia att genast glömma ilskan hon så nyss känt.

"Pojken som försvann ut genom dörren. Vet du vem han är?" Frågade hon välartikulerat medan hon såg Melinda i ögonen.

Åter igen blev Melinda tyst, hennes ansikte fylldes av ett besvärat uttryck, som om hennes tankar febrilt rusade runt i jakt på ett svar.

"Romeo", sa hon sedan. "Det var Romeo." Hon blev tyst för en stund. "Vi har örtlära tillsammans…" sa hon sen eftertänksamt. Hennes ögon var klara och ärliga och såg rakt in i Julias, de isigt blåa ögonens pigghet hade försvunnit och hon såg begrundande ut. Samtidigt kände Julia att hon föll. Hon föll och föll och det mörka hålet verkade aldrig ta slut, istället bara fortsatte det och blev djupare och djupare.

"Julia!" Jennifer bröt sig ut ur folkvimlet med ett stort leende på läpparna, följd av en lång mörkhårig pojke, om man nu fortfarande tilläts att kalla en sjundeårselev för pojke. Hans kastanjebruna hår var bakåtslickat och hans skjorta prydligt vikt, och Julia noterade snabbt att om han haft minsta sinne för skoj och humor så skulle han klätt ut sig till… något. Vad som helst.

"Julia", sa Jennifer åter igen, alldeles för smörigt. "Det här är Paris."

Han log när han fick se henne och hon kände sig genast obekväm och ville där ifrån. Men var man en Potter var man väluppfostrad, så istället tog hon i hand och log tillbaka. Hans grå ögon klädde honom inte hälften så väl som de klätt Romeo. Genast som hon tänkt den tanken förargade hon sig själv. Hon kunde inte tänka så, Romeo var inte bra för henne. Han var fel. En Malfoy. En helt underbar, underbar… Idiot.

"Julia vi pratade just om dig…", öppnade Jennifer upp då ingen konversation tycktes komma från någon av parterna. Paris nickade och log så att hans babyhud stramades åt över käkbenen. Han skulle just öppna den skära lilla mun han hade då Julia bestämde sig att hon inte ville vara kvar. Illamåendet och blotta tanken på att paras ihop med någon skrämde henne. Kunskapen och vetandet om att Jennifer och Melinda antagligen tänkte gå snarast möjligast och lämna henne med… honom, var ännu värre.

Hon log ansträngt mot honom men vek av med blicken när hans ögon sökte hennes. "Jag…" började hon fundersamt och sökte febrilt efter en anledning att försvinna ur rummet. "Jag måste gå till toaletten", utbrast hon ivrigt.

Han såg på henne och hon log nervöst innan hon vände sig om och jäktat började tränga sig emellan olika danspar. Hon hörde Jennifer ropa hennes namn efter henne men hon hade inte en tanke på att stanna vilket hon inte heller gjorde förens hon sköt igen den tomma ekdörren bakom sig och sjönk ned på golvet för att andas ut.

Hon såg sig om i den mörka entréhallen. Den var ödslig och tyst och då hon lyssnade riktigt noggrant kunde hon höra sina egna andetag. Trapporna verkade oändligt långt borta och efter att ha försäkrat sig om att hon var ensam resten hon sig upp och gick fram mot porten som ledde ut mot skolområdet. Varenda steg hon tog hördes i den stora tystnaden. Dörrarna knakade hotfullt när hon sköt upp dom och steg ut i den kyliga nattluften.

Gräset var blött av dagg och allt där ute hade en blå underton av nattens mörker. Hon kände sig fri, hon visste att ingen hörde henne här, att hon var ensam utan bördor och plikter. Bara ett enda krav kvarstod, ett arv till hat och förakt.

"Varför är du Romeo?" hörde hon sig själv säga. "Varför en Malfoy? Varför är jag en Potter? Jag kan avsäga mig mitt namn om det innebär att jag är din. Ett fånigt namn… Det är ett namn jag är född att hata, inte en person, inte en varelse. Ett namn."

Hon slog sig ned under pilträdet. En viss sommarvärme fanns kvar i luften och i trädet när hon lutade sig mot dess stam.

Han hade stått i trappnedgången till Slytherinkulan ett bra tag och väntat innan hon kom. Ack vackra ängel… Par hade kommit och gått men när hon stängt dörren om sig och sjunkit ned på golvet var hela rummet tomt och öde, sånär på honom och henne. Ett tag bara satt hon där, medan han beskådade henne, varenda liten detalj. De långa ögonfransarna och de nakna läpparna, hennes nätta näsa med alla de små svarta fräknarna över, det korpsvarta håret som han visste gått i arv tillsammans med hennes gröna ögon.

Tillslut hade hon rest sig upp, han backade in i skuggan då hon såg sig om, men tittade fram igen när han såg henne gå mot Entré dörrarna. Han väntade noggrant tills hon stängt dem efter sig innan också han gick över golvet för att försvinna ut.

Han rös av nattens ruggighet, men följde ändå efter henne, trotts känslan i maggropen som sa åt honom att gå tillbaka. Hjärtat visste att det här var rätt.

"Hur kan något som klingar så vackert vara så ont? Romeo som låter bättre än något jag någonsin hört… Med annat namn skulle han fortfarande han vara den samma."

"Är du helt säker på det?"

Hon hoppade till när han steg fram ur skuggan. Han log åt hennes förskräckthet och slog sig sedan ned bredvid henne.