Några dagar senare då de hade Skötsel och vård av magiska djur frågade Harry Hagrid om sin nya professor. Solen sken från en klarblå himmel och alla eleverna njöt av en av sommarens sista varma dagar. Draco, som avsiktligt hade ställt sig i närheten av trion låtsades vara koncentrerad av uppgiften, men lyssnade intensivt på vad läraren hade att säga. Redan under den första lektionen hade han till sin förvåning upptäckt att hans ärkefiender delade hans intresse för Jasmine Ashford och han ville få reda på allt som de visste och helst mycket mer.

"Så de va henne de väntade på. Jo, visst minns ja henne. Hon hängde allti ihop med den där Lucius Malfoy. Säga va man vill om dem, men de såg bra ut tillsammans." Han sänkte sin röst. "Men Dumbledore har bjudit in henne i Ordern, så ja antar att hon inte kan va så illa." Sedan fortsatte han i vanlig samtalston. "Vet du, Harry, de gick i samma år som din pappa, så ni kan ju allti fråga Lupin om henne. Han vet säkert mer än va ja gör."

Trion lyste upp vid dessa ord, medan Draco tyst förbannade sin otur. Det fanns inte en chans att han skulle få ta del av den informationen. Resten av lektionen skötte han om sitt offer till magiskt djur med en sådan hårdhänthet att det nästan kunde klassas som misshandel, vilket gav honom förebrående blickar av Hermione som han inte brydde sig om.

----

Samma kväll väntade Trion otåligt i sitt sällskapsrum tills de sista eleverna hade gått och lagt sig. Deras skuggor spelade på väggarna när de samlades vid eldstaden för att kontakta sin forne professor. Han såg ännu risigare ut än när de hade sett honom sist. Harry tänkte med ett litet skratt inombords på hur mycket som de skulle kunna göra för honom vid ett sånt där spa som tjejer gillar att prata om så mycket.

"Hej Lupin!", sade de till huvudet i brasan.

"Hejsan ungdomar", log han mot dem. "Vad kan jag göra för er?"

De berättade för honom om sin nya professor.

"Jo, jag minns henne väldigt väl. Sirius lade ögonen på henne redan innan sorteringsceremonin. Precis som Lucius Malfoy. Vi hoppades att hon skulle hamna i Gryffindor, men efter en ganska lång betänketid placerade sorteringshatten henne tyvärr i Slytherin."

flashback

Hon var en aning nervös när professor McGonagall ropade upp hennes namn. De äldre elevernas blickar fick henne att känna sig obehaglig till mods. I hennes öron tycktes sorlet stiga och hon svalde hårt. Hon gick med darrande ben och satte sig ner på pallen. Strax innan hatten lades på hennes huvud mötte hon den unge pojkens blick som hon träffat på tågstationen. Sedan blev allt mörkt och allt hon kände var pirret i magen. Efter ett ögonblick hörde hon en röst i sitt huvud.

"Hmm, jag ser egenskaper som skulle kunna passa i alla elevhem, men jag tror ändå att du skulle platsa bäst i Gryffindor eller Slytherin. Ett mycket svårt val… Intelligent är du utan tvekan och modig… Bra egenskaper för Gryffindor. Å andra sidan ser jag att det också finns en viss grymhet och att du också kan vara hämndlysten. Slughet saknas inte heller…"

För sin inre syn såg hon Lucius ansikte och kände instinktivt att hon borde hamna där han fanns.

"Hmm… Jag vet inte om det är de rätta kriterierna att välja elevhem på, men eftersom du har de rätta egenskaperna så får det väl bli… SLYTHERIN!!"

Det sista ordet ropades ut högt och sedan var hatten borta från hennes huvud. Eleverna vid hennes nya elevhems bord hurrade högt. När hon satte sig ner vid Slytherin-bordet i närheten av Lucius låstes deras blickar i varandra och alla ljud omkring dem försvann. De log mot varandra. I detta ögonblick skapades ett band som skulle komma att binda dem samman under många år framöver. Han lade sin hand över hennes. En bit ifrån dem satt en mörkhårig flicka i samma ålder. Hennes mun var ett smalt streck och den svarta blicken uttryckte raseri. Hennes namn var Narcissa Black och hon hade alla anledningar till att vara förbannad.

slut på flashback

"Tror du att sorteringshatten ville placera henne i Gryffindor?", frågade Harry. Han mindes fortfarande med obehag hur han nästan hade hamnat i Slytherin.

"Vem vet?", svarade Lupin och ryckte på axlarna. "Hur som helst visste jag inte att hon var skepnadsskiftare förrän senare samma vecka. Jag och de andra marodörerna stod i samma korridor som en grupp Slytherins, hon inkluderad, när en äldre Slytherin-kille snodde hennes väska och sprang iväg. Ni skulle ha sett när hon först transformerade sig till en gepard för att hinna ifatt honom. Då tog hon ett språng och när hon landade hade hon hunnit förvandla sig till en tiger som röt rakt i ansiktet på honom. Jag trodde att han skulle kissa på sig! Det är möjligt att han faktiskt gjorde det... Sen återtog hon sin mänskliga skepnad, tog väskan och gick tillbaks till de andra Slytherinarna som om inget hade hänt."

Trion skrattade.

"Hur kommer det sig att hon inte var i Orden under det första kriget?", frågade Hermione. Hon mindes bilden som Harry hade visat henne av den ursprungliga Orden.

"Nå, jag antar att brytningen från Lucius var för nära för att hon skulle kunna välja sida. Endast Merlin kan svara på vad som skulle ha hänt om de plötsligt skulle ha stått ansikte mot ansikte i en strid."

"Hon sade att hon kände Sirius 'mycket bra'. Vad betyder det?"

"Malfoy och Jazz bröt upp när han bestämde sig för att bli Dödsätare och han gifte sig med Narcissa inte långt efteråt. Sirius träffade henne på en bar ett tag efter det och det var där de lärde känna varandra. Runt två år före kriget slutade försvann Jazz under mystiska omständigheter. Ett år senare fick vi ett tips om att hon skulle vara inlåst i Malfoy Manor. Impulsiv som han var, så for Sirius raka vägen för att rädda henne. De hade hunnit bli goda vänner redan innan och de stod varandra mycket nära när… Ja, ni vet.", sade han med en djup suck. "Hon försvann en kort tid efteråt… Ingen har sett eller hört från henne förrän nu när hon är tillbaka och jag antar att det är för att hämnas Sirius död."

Trion var tyst några ögonblick för att smälta all information.

"Det var som tusan…", sade Ron till sist.

"Ja, jag kan inte tänka mig hur det måste ha varit. Om hon fortfarande hade känslor för Lucius då, måste hon verkligen ha torterats av det faktum att hans son Draco föddes under tiden hon var i fångenskap.", sade Lupin.

----

Det tog inte länge förrän Försvar mot svartkonster hade blivit de flestas favoritämne. Precis som professor Ashford hade sagt, så hade de mest praktiska övningar och de hade faktiskt roligt. Hon hade en avslappnad attityd som smittade av sig på eleverna och fick dem att prestera bättre än de annars skulle ha gjort. Fem elever utmärkte sig dock utöver de andra, Harry, Hermione, Ron, Draco och Neville. Det fanns ingen som jobbade hårdare än de och det märktes.

De tränade i Vid-behov-rummet och hade nu den lektion som skulle visa sig vara den mest värdefulla som de någonsin haft. Rummet hade enligt deras behov blivit rektangulärt med väggar, tak och golv av sten och längs hela den ena långsidan fanns en läktare där eleverna som inte tränade just då stod.

Harry, som stod vid ena kortsidan av rummet och såg mot väggen på andra sidan, andades häftigt. Han strök det svettiga håret ur pannan. De övade på besvärjelsen en åt gången medan de andra såg på. Han gjorde mycket bra ifrån sig, men professor Ashford hade en känsla av att han hade mer att ge och ville pressa honom ytterligare.

Cirklande från sida till sida bakom honom så att den isblå klädnaden böljade bakom henne viskade hon så att bara han kunde höra.

"Blunda och ta ett djupt andetag. Tänk dig att dina närmaste vänner Ronald Weasley och Hermione Granger ligger bakom dig svårt skadade och att det enda som står mellan dem och faran är…du. Känn hur ursinnet strålas ut genom armen till din stav och…" Innan hon hunnit avsluta meningen hade hans förtrollning fått muren som hon satt upp tidigare att kollapsa fullständigt. Han hade presterat dubbelt så bra som förra gången.

"Utmärkt!", sade hon belåtet och med ett 'reparo' var muren som ny.

Professor Ashford vände sig till eleverna. "Den här lektionen handlar egentligen inte om förtrollningen som ni övar på. Den handlar om ilska. Ren ilska eller ursinne är ett mycket kraftfullt redskap när man ska utföra besvärjelser. Vad många inte tänker på eller helt enkelt underskattar är rollen kärlek har när det gäller att frammana ilska. Genom att föreställa sig att ens närmastes liv är i fara kan man utföra sådant som man inte skulle kunna göra annars. Som exempel… Mr Longbottom, kan du komma hit fram?"

Neville såg skräckslagen ut över att behöva användas som bevismaterial, men nickade och kom lydigt fram och ställde sig på den plats där Harry stått för bara några minuter sedan. Han kände de andras blickar och svalde nervöst, men försökte koncentrera sig på vad läraren viskade i hans öra.

"Blunda. Låtsas att Bellatrix Lestrange står framför dig och skrattar." Han mindes mycket väl hennes obehagliga skratt, så den biten var inte så svår. "Känn hur ilskan stiger inom dig. Tänk på dina föräldrar. Tänk på vad hon har gjort mot dem, tänk på vad hon har tagit ifrån dig. Låt henne betala!"

Han öppnade ögonen och inom en sekund hade muren förvandlats till spillror. De andra kunde inte tro sina ögon. Neville sken som en sol och sträckte på sig. Jasmine log och applåderade. "Mycket bra! Tio poäng till Gryffindor!"

När Neville gick ut från lektionen den dagen hade han en spänst i stegen som han aldrig haft tidigare och hans klasskamraters respekt för honom hade ökat betydligt efter hans prestation.

----

Trion satt vid matbordet senare den dagen och pratade om Nevilles berömvärda prestation. Det duggade lätt från det förtrollande taket. En uggla susade ner och landade framför Hermione med The Daily Prophet. Hon flämtade till när hon öppnade tidningen och lade ner den på bordet så att de andra också skulle kunna läsa.

Huvudrubriken formligen skrek ut orden 'Fångar rymde från Azkaban igår!' och framsidan var täckt med bilder av de Dödsätare som gripits bara några månader tidigare. De hånlog mot de förfärade läsarna.

"Jag kan inte tro det! Hur sjutton kunde de låta dem rymma?!", utropade Harry misstroget.

"Harry… Jag tror inte att de direkt öppnade dörren och sa åt dem att sticka.", sade Hermione torrt. "Men du har rätt. Ingen förutom Sirius har väl lyckats rymma förut?"

Ron fnös och sade med stark irritation, "Nå, jag kan i alla fall tänka mig några som är väldigt glada just nu…"

Alla tre såg bort mot Slytherin-bordet. Crabbe och Goyle pratade upphetsat med varandra, medan Malfoy som satt bredvid dem läste tidningen noggrant med rynkad panna. Han undrade för sig själv om det kunde finnas ett samband mellan det han berättat för sin far om professor Ashford och rymningen. Han skakade på huvudet för att slå bort tanken ur huvudet. 'Nej, så kunde det inte vara.' Men så såg han upp mot lärarbordet på professor Ashford, som också läste The Daily Prophet just då. En vacker svart uggla svävade elegant ner gav henne ett brev och flög iväg igen. Jasmine läste meddelandet, men han var för långt ifrån henne för att han skulle se hur hon reagerade. Draco såg chockat ner på tidningen igen. Det där var hans fars personliga uggla!

"Såg ni Malfoys ansiktsuttryck när han såg ugglan som levererade ett brev till professor Ashford? Jag kan slå vad om att han visste vem det var ifrån!", sade Harry till de andra när de gick ut från matsalen.

"Säkert hans far. Tänk er scenariot! Pappas lilla ex-flickvän dyker upp från ingenstans efter att ha varit försvunnen i många år. Pappa får nys om det och bryter sig ut från Azkaban för att än en gång få träffa sin förlorade kärlek.", sade Ron och skrattade så att tårarna rann vid tanken på en smäktande Lucius.

"Vet du, Ron. Jag tror faktiskt att det kan ligga nåt i det där.", sade Hermione tankfullt.

"Va?! Åh, kom igen, Hermione! En sten har mer känslor än Lucius Malfoy!"

"Det är förnuftigare än det verkar. Malfoy läste om rymningen, såg upp och vad såg han? Ett meddelande till professor Ashford levereras av sin fars uggla. Varför skulle han annars ha sett så förskräckt ut? Det minsta vi kan göra är att kolla upp det. Vi kanske till och med har en Dödsätare som lärare.", förklarade Hermione med domedagsröst.

"Dumbledore skulle inte släppa in en Dödsätare till Hogwarts. Inte i dessa tider!", protesterade Harry övertygat. "Men okej", suckade han när han såg de andras miner. "Vi håller ögonen öppna från och med nu."

"Vet du vad, ta din osynlighetsmantel och följ med mig och Ron när vi patrullerar i kväll." föreslog Hermione. "Möt oss utanför Gryffindor-tornet halv nio ikväll. Vi ses!" Och med det skyndade hon iväg till sin nästa lektion.

Malfoy, som hört hela konversationen på avstånd viskade belåtet för sig själv, "Räkna med en till." Hans silvergrå ögon glittrade farligt när han såg efter trion.