Disclaimer: Äger ingenting utom storylinen och Jasmine Ashford.
A/N: Sången i kapitlet är "My All" av Mariah Carey.
----
Lucius Malfoy stod i mörkret vid fönstret i ett dolt rum på Malfoy Manor som inte ens hans fru visste om. Vinden rörde vid de välvårdade träden ute i trädgården. Hon hade ännu inte en aning om vart han tagit vägen efter rymningen. Den enda ljuskällan i rummet var månen som lyste in. Dess bleka sken fick hans hår att se vitt ut. Han hörde klockan ticka på väggen bakom honom och visste att den snart skulle slå åtta slag. Han tog ett djupt andetag. Det hade inte kommit något svar med hans uggla, så vad han skulle göra nu var en ren chansning. Han vände sig med en suck bort från fönstret och satte sig ner på sängen med huvudet i händerna. Det här var dumt, mycket dumt. Det var inte likt honom att ta en sådan här risk. I alla fall inte likt den person han hade formats till genom åren. Ändå visste han varför han gjorde det. Kanske, bara kanske skulle han hitta den människa han var innan… saker och ting hände. Saker han inte ville tänka på. Så många gånger som han hade valt fel väg. Han ruskade på huvudet och fick tankarna att flyta i trevligare banor. Fick honom att minnas en annan tid, en annan plats. En orsak till att han gjorde det han snart skulle komma att göra.
flashback
Efter den där första dagen hade de varit oskiljaktiga. Redan då de hade gått ut från välkomstfesten hade de gått sida vid sida tillsammans med ett sammansvetsat gäng. Det var nästan kusligt hur bra de förstod varandra redan från första början, men de var enbart nära vänner även om deras kompisars gliringar antydde något annat. Det var inte förrän det fjärde året som saker och ting utvecklades.
Han gick ut ur sällskapsrummet och smällde igen dörren hårt efter sig. Ilskan pulserade i hans tinningar. På senare tid hade han börjat bli irriterad av deras kommentarer. Han hade haft god lust att slå till någon av dem, men hade kommit fram till att det inte var värt det utan i stället bestämt sig för att dra iväg någonstans. Utan att tänka på det styrde han stegen till den plats han visste att hon var just nu. Det var sen eftermiddag och när det var vackert väder som idag föredrog hon att plugga på ett avskilt ställe nere vid sjön. Det torkade gräset frasade under hans fötter när han gick på den välkända stigen.
Jasmine satt i skuggan av ett träd med utsikt mot sjön, fördjupad i en bok. Glittret från vattnet speglade sig i hennes ögon och fick dem att skimra. Det ljusa håret var bakåtkammat i en fläta så att det inte skulle hänga i hennes ansikte när hon studerade. Hon lyfte blicken från boken när hon hörde hans steg och vände sig om för att se på honom. Han sjönk ner bredvid henne och hon granskade hans ansikte från de silvrigt gråa ögonen till den mjuka munnen. Hans anletsdrag var fortfarande spända efter de retsamma kommentarerna.
"Ilsk?"
Han nickade utan att säga något och såg i stället ut över sjön. Hon lade handen på hans axel för att lugna honom. Han kände hur humöret genast lättade och han undslapp sig en nöjd suck. Hon drog ner honom så att han låg med huvudet i hennes knä. De såg varandra i ögonen en lång stund och hon strök honom över håret med sin hand. Böckerna låg bortglömda bredvid dem.
Efter en stund började det mörkna. De insåg att det var dags att bege sig tillbaka till slottet och ställde sig upp. Han visste inte vad som fick honom att göra det, men plötsligt böjde han sig fram och gav henne en lätt puss på munnen. Hon stelnade till för en sekund av förvåning. Han såg undrande och oroligt henne i ögonen och inväntade spänt hennes reaktion. Hon log och gav honom en varm blick. Med armarna om varandra och med Jasmines huvud lutat mot Lucius axel vandrade de tillbaks till skolan för att den här gången bekräfta sitt gängs påståenden. Ännu ett starkt band hade knutits mellan dem.
slut på flashback
Det hade runnit mycket vatten under broarna sedan den där varma kvällen i deras fjärde år. Han tog ännu ett djupt andetag och såg sedan på klockan. Det var dags att gå nu om han skulle hinna i tid. Han måste först transferera sig till Hogsmeade och sedan använda en av de hemliga ingångarna för att komma in till Hogwarts. När han begav sig iväg var det med en nervös förhoppning om att hon inte skulle ha ett gäng aurorer som väntade på honom…
I am thinking of you
In my sleepless solitude tonight
If it's wrong to love you
Then my heart just won't let me right
'Cause I've drowned in you
And I won't pull through
Without you by my side
I'd give my all to have
Just one more night with you
I'd risk my life to feel
Your body next to mine
'cause I can't let go on
Living in the memory of your song
I'd give my all for your love tonight
Baby can you feel me
Imagining I'm looking in your eyes
I can see you clearly
Vividly emblazoned in my mind
And yet you're so far
Like a distant star
I'm wishing on tonight
I'd give my all to have
Just one more night with you
I'd risk my life to feel
Your body next to mine
'cause I can't let go on
Living in the memory of your song
I'd give my all for your love tonight
I'd give my all to have
Just one more night with you
I'd risk my life to feel
Your body next to mine
'cause I can't let go on
Living in the memory of your song
I'd give my all for your love tonight
Give my all for your love
Tonight
----
Jasmine satt ensam i en mjuk fåtölj framför den mysigt sprakande brasan i lärarrummet 8:30 samma kväll med en stor kopp te i handen. Månen lyste tappert in genom fönstret, men hon lade inte märke till vare sig dess sken eller eldens behagliga värme. Hon satt i djupa tankar, kall inombords. Det hade varit två chocker efter varandra idag. Hon kramade om koppen hårt med båda händerna. Hur vågade han kontakta henne och till och med skicka en uggla mitt på dagen så att alla kunde se! För en sekund hade hon lust att kasta tekoppen hårt in i väggen, men så blundade hon och försökte lugna ner sig. Hon hoppades att ingen hade känt igen fågeln. Sedan såg hon på sin klocka. Det var dags att gå.
----
"Hur kan du vara så säker på att de ska träffas i klassrummet?", frågade Ron viskande av Hermione när de skyndade genom de tomma korridorerna. Han såg sig ständigt över axeln, för det kändes som om någon oinbjuden smög bakom honom, men han avfärdade det som paranoia. "OM det är ett möte – vilket jag betvivlar."
'Ja, var så snäll och berätta, din lilla viktigpetter', tänkte Draco föraktfullt där han gick några meter bakom trion. Han hade använt sig av en osynlighetsformel som han lärt sig av sin far. Lustigt nog var det samma som Lucius använde när han smög sig in på Hogwarts…
"Var annars kan de träffas och vara säkra på att vara ostörda?", svarade hon irriterat. "Men för all del, om du är rädd kan du ju alltid vända om."
Ron blängde på henne och öppnade munnen, men fick inte chansen att svara eftersom de nådde klassrummet just då. De öppnade försiktigt dörren och kikade in, men som tur var så var rummet ännu tomt och de smög in och hukade sig ner bakom några bänkar längst bak. Draco gömde sig en bit ifrån de andra. Bara för att han hade följt efter dem betydde det inte att han ville umgås med dem mer än nödvändigt.
En stund senare kom professor Ashford in i klassrummet. Hon ställde sig vid fönstret och tittade ut med oseende ögon. Ljuset från eldstaden bakom henne reflekterade hennes ansikte i rutan. Hon såg yngre ut än hon var. Närmare trettio än fyrtio, som hon skulle fylla inom några år. Åren hade farit väl fram med henne, åtminstone med utsidan. En klen tröst… Hennes tankar vandrade iväg och hon slöt ögonen. Mängder av minnen flödade fram. Minnen av goda tider. Minnen av dåliga tider. Minnen av deras brytning. Minnen av tiden efteråt. Och det värsta. Minnen från fångenskapen i Malfoy Manor. Innan hon hann hejda sig hade hon krossat fönstret med sin knutna näve. Hon svor till och reparerade det trasiga fönstret och helade sin kraftigt blödande hand.
"Hmm. Det verkar som om någon här har lite problem med att kontrollera sitt temperament…", sade en silkeslent retsam röst bakom henne och hon hörde ett lågt skratt.
Hon skulle ha kunnat känna igen den rösten bland miljoner andra. Hennes ögon vidgades och hon vände sig snabbt om. "Jag hörde dig inte komma in."
Lucius Malfoy stod lutad mot katedern med korsade armar och såg road ut, även om hans ansikte såg slitet ut efter vistelsen i Azkaban. Han bar en svart klädnad som skiljde sig dramatiskt från hans silverblonda hår och bleka hy, det där lilla leendet, hans ögon som glittrade okynnigt… Hon kunde inte förneka det. Efter alla dessa år hade han fortfarande samma effekt på henne. Det kändes som om anblicken av honom smälte hennes inre, men hon ignorerade det och suckade trött.
"Vad vill du, Lucius?"
Han såg plötsligt fundersam ut. "Ärligt talat så vet jag inte. Jag kände bara att jag behövde få träffa dig igen."
Hon log vemodigt. De såg på varandra i ögonblick som kändes som år. Trots att ingen av dem öppnade munnen var luften fylld av osagda ord och känslor. Även de osynliga åskådarna kunde höra och känna dem. De var chockade, mest av alla Draco. Han hade aldrig sett sin hårda, kalla far så här. Sorgen i deras ögon var uppenbar. Det här var kärlek. Äkta kärlek. Love of a lifetime. Ändå kunde de känna gapet mellan dem som höll dem åtskilda och den oerhörda sorgen över detta faktum.
Sedan mumlade Jasmine till slut. "Nej. Nej, det här är inte rätt." Hon vände sig darrande mot fönstret igen. En liten tår rann ner för hennes kind. Hon hade trott att hon kommit över honom. Under så många år hade hon flytt från allt som kunde påminna henne om honom och allt som hade med honom att göra. Hon kände hur han stod bakom henne och lade armarna runt henne. Hon lutade sig mot honom och blundade för en sekund innan hon drog sig ifrån honom och vände sig om.
"Nej, det här går inte. Du är gift. Vi är på olika sidor." Hennes röst höjdes och ögonen lyste av smärta och desperation. "Varför satsar du alltid, ALLTID på fel häst! Du är den sämsta spelare jag någonsin träffat! Du suger!"
Hennes hetsiga ord hängde i luften några sekunder innan de båda brast i skratt samtidigt.
"Vi kommer alltid att komma fram till samma fråga, eller hur?", log hon sorgset när de lugnat sig.
"Jo", suckade han. "Och jag antar att ingen av oss någonsin kommer att ändra sig. Förena dig med oss!", bad han henne plötsligt. Hennes ögon blev genast kalla och hårda som sten.
"Jag hoppas verkligen att det inte var därför du kom hit. För svaret är nej. Det har alltid varit nej och kommer alltid att förbli nej."
Hon såg att han öppnade munnen för att argumentera, så hon lade upp handen som för att hejda honom.
"Jag VET vad det skulle innebära. Jag vet att jag med min… förmåga skulle ha makten att bli hans högra hand. Jag vet att jag skulle kunna bli rik och mäktig och allt det där och jag vet också att risken att jag skulle bli fast om han föll, är mycket, mycket liten.", sade hon med huvudet på sned. "Men jag är, som du säkert redan insett, inte intresserad. Jag är min egen herre och kommer alltid att förbli det. Dessutom kan ingen ondska vara för evigt. Han kommer att besegras, förr eller senare. Förresten är jag ändå född förmögen."
"Men…", fortsatte hon, "det var en sak jag ville be dig om."
Han såg forskande på henne. "Vad då?"
"Låt inte din son bli Dödsätare. Det är för sent för dig att dra dig ur nu, du har bränt dina broar med att bli fast vid Ministeriet, men låt inte Draco kasta bort sitt liv. Han är så ung, har hela livet framför sig."
Draco ryckte till när hans namn kom på tal. Han hade inte förväntat sig att hon skulle vädja för hans räddning. Varför skulle hon göra det?
Lucius böjde sitt huvud och suckade. Han strök sitt ljusa hår från ansiktet och såg henne i ögonen.
"Jag kan inte lova dig någonting. Det vet du. Mörkrets herre tar vad han vill ha."
De såg på den stora bruna klockan som tickade på väggen. De sirliga visarna pekade redan på över tolv. Hon lade huvudet lite på sned.
"Får jag fråga dig en sak innan du går? Var det värt det? Har den väg du valde att gå varit värd alla dina uppoffringar? Fick du vad du ville ha?"
Hans ansikte sade tillräckligt. De stod där på en armlängds avstånd från varandra en stund och sörjde all den tid, alla år de förlorat. Han skakade sorgset på huvudet.
"Vi visste inte vad vi kastade bort. Vi var unga, godtrogna, lyckliga. Och den ljusnande framtid var vår…"
Hon skrattade lågt.
"Den var aldrig vår. Det vet du. Den var din och Narcissas, förutbestämd från att ni var fyra år. Det hade era respektive föräldrar sett till."
Han fnös.
"Vi skulle ha tagit den. Bara stuckit så där lagom ansvarstagande och gift oss innan de hade hunnit förstå att vi var borta. Om inte…", suckade han, på nytt dyster vid tanken på kriget som kommit emellan. "Men", fortsatte han sedan. "jag har sett till att Draco får gifta sig med vem han vill, trots Narcissas protester."
"Man lär av tidigare generationers misstag, antar jag.", sade hon med ett okynnigt flin som fick henne att se ut som den unga Slytherin-elev han en gång kärat ner sig i.
Han betraktade henne några sekunder med förundran, nickade sedan och sade "Det är dags att gå."
"Ta hand om dig."
Han kysste lätt hennes kind och sedan var han borta. De var båda fullt medvetna om att nästa gång de sågs kanske de skulle stå på varsin sida om slagfältet…
Hon suckade och hennes axlar sjönk. Det skulle inte bli mycket sömn den här natten. Allt för många känslor att ta itu med. Hon undrade i sitt stilla sinne varför i helvete hon kommit tillbaka. Det skulle ha varit mycket lättare att stanna där hon hade varit. Där det var tryggt. Nåja… I morgon är en ny dag. Hon lämnade rummet efter att ha sett sig om en gång för att återuppleva känslan av hans närhet.
När de var säkra på att stegen hade dött bort tog Trion bort osynlighetsmanteln och såg på varandra. De var förstummade av vad de hade sett. Utan att ta blicken från varandra sjönk de ner på närmaste stolar.
"Nå, vi vet åtminstone att hon inte är en dödsätare." sade Harry till slut.
De andra nickade.
"Vilken tragisk kärlekshistoria! Det påminner om Romeo och Julia!", utbrast Hermione. "Jag skulle aldrig ha kunnat tänka mig Lucius sådan."
'Amen.', tänkte Draco. Han stod lutad mot väggen och kände sig skakad, som om han blivit upphängd och nersläppt. Benen kändes som gelé. Det skulle ta tid att tänka igenom det här.
"Vi borde berätta det här för professor Dumbledore." sade Hermione. De andra höll med och de började därefter gå mot rektorns rum. Draco bestämde sig för att följa efter. Sova kan man göra när man blir gammal och han ville gärna veta mer.
---
Tryck på Review-knappen nu. ;)