Disclaimer: Seriöst, om jag var Rowling och faktiskt ägde HP-världen, varför skulle jag introducera Jasmine Ashford först här och inte i böckerna? Äger inget utom Jasmine Ashford och storylinen.

---

Än en gång vandrade de genom de ödsligt tysta korridorerna. Det spöklika månljuset sken in från de höga och smala fönstren då de gick på platser där ena väggen vette mot utsidan. Om Draco inte hade haft osynlighetsformeln hade han med sitt vitblonda hår och bleka hy nästan kunnat förväxlas med ett spöke. När de gick genom korridorer utan fönster lyste endast enstaka facklor upp deras väg. Här och där hördes nästan ljudlösa snarkningar från de ålderstigna porträtten som hängde på väggarna. De var alla på helspänn och såg sig hela tiden omkring efter minsta skymt av Filch eller Mrs Norris. De andras steg var så tysta att Draco aldrig skulle ha hittat till rektorns kontor om han inte redan hade vetat var det befann sig. Medan han följde efter Trion, försökte han tänka igenom det som han sett. Det var något… Någonting som han inte riktigt kunde sätta fingret på som hade med allt det här att göra. Något som någon hade sagt… Ett minne, kanske? Då kom han på det.

flashback

Matsalen på Malfoy Manor var ett så stort rektangulärt rum att över tjugo personer ledigt kunde sitta och äta där på en gång utan att trängas. Han själv hade aldrig tyckt om det. Trots att solen sken in genom de stora fönstren längs ena långsidan och att det fanns två välutsmyckade eldstäder tända på den andra långsidan fanns det alltid en odefinierbar kyla i rummet. De mörka väggarna med lika mörka obehagliga tavlor och de blänkande rustningarna bidrog inte heller till trivseln. Stämningen var lika kall vid det långa mörkbruna polerade bordet där familjen Malfoy just nu satt och åt middag. Husalferna smög tyst omkring och serverade dem, rädda för att utlösa deras vrede. Både mannen och kvinnan som satt vid varsin kortsida tycktes utstråla kyla. Draco visste mer än väl varför. Hans mor hade än en gång färgat sitt vackra nästan svarta hår blont, vilket hans far avskydde. Orsaken visste Draco dock inget om. Ej heller att stämningen strax skulle närma sig fryspunkten. Narcissa torkade sig omsorgsfullt kring munnen och gav mannen som satt mitt emot henne ett stort och bländande leende.

"Älskling, tycker du inte att det är dags att välja en bra fru till Draco? Han är ju trots allt fjorton år. Det är ju tio år mer än vad vi var när våra föräldrar valde åt oss."

Lucius iskalla tystnad var påtaglig. Han fortsatte bara att äta utan att ens bevärdiga sin äkta hälft med en blick. Då flera minuter gått utan respons från honom, vände hon sig ilsket och besviket till Draco. Hon försökte låta munter.

"Vad tycker du, Draco? Visst vill du att vi finner en duglig hustru med passande förmögenhet och namn till dig?"

Efter att ha kastat en blick på sin stela far flackade han osäkert med blicken och vägrade möta sin mors ögon. Han visste inte vad han skulle säga och hon fortsatte som om hon inte hade väntat sig något svar.

"Naturligtvis ska hon vara vacker också, det behöver du inte oroa dig för med ditt utseende. Flickan Parkinson vore ju ett bra val med sitt förtjusande mörka hår, fast du kanske föredrar blondiner som din far?"

Nästan omärkligt hade hennes pladdriga tonfall förändrats till direkt elakt. Hans far hade slutat äta och lagt ner besticken, ett säkert tecken på att han var arg. Hon mötte hans blick, som var som hårda diamanter med silverstänk och tycktes även hon inse att hon gått för långt. Hon försökte blidka honom.

"Din far ansåg ju att endast föräldrar är tillräckligt klartänkta för att utse den perfekta hustrun till sitt barn. Han berättade för mig att familjen Malfoy har en tusenårig tradition med arrangerade äktenskap. Det vore ju en ren skam att bryta den…" Hon avslutade inte meningen, men Lucius visste ändå vad hon skulle ha sagt. 'För den där…' Vilket ord skulle hon ha haft den här gången? Slampan? Bitchen? Han fortsatte att äta och sade sedan lugnt, "Min far ansåg också att den perfekta hustrun ska vara stillsam och underdånig och låta sin make sköta besluten i familjen utan att lägga sin lilla näsa i blöt."

Hon drog förolämpat efter andan, men insåg sedan att hon fallit i sin egen grop och sade inget mer. Resten av middagen förflöt under tryckande tystnad. Draco petade bara i maten. Han hade en hård klump i halsen efter att ha varit orsaken till ännu en av hans föräldrars konfrontationer. Så fort han ansåg det passande, ursäktade han sig och flydde upp till sina rum.

slut på flashback

Då hade han inte förstått vad som pågick och hade trott att det var honom de grälade om, men nu kunde han äntligen läsa mellan raderna. Allt hade under ytan handlat om professor Ashford, eller Mina som hans far hade kallat henne. Hans far hade vägrat gifta bort honom eftersom han vetat vad han själv mist på grund av den löjliga traditionen att slå ihop goda namn och förmögenheter. Och hans mor hade hämnats genom att indirekt nämna professor Ashford och dessutom färga håret i hennes färg…

Han stirrade frånvarande rakt fram mot den position han visste att de andra borde vara med tanke på deras tysta steg. Plötsligt insåg han att han för första gången inte kände någon som helst motvilja mot dem och han visste även varför. Trots de hade fått reda på hans fars mörkaste hemlighet (vad han nu visste av i alla fall) så hade ingen av dem uttryckt sig nedlåtande eller hånfullt om varken hans far eller honom själv, vilket förvånade honom eftersom han trots allt var deras ärkefiende. Med handen på hjärtat skulle han ha behövt erkänna att om det var han själv som fått nys om nåt liknande om hans rival, så hade det varit ett annat ljud i källan… För kanske första gången i sitt liv skämdes han. Sankte Potter var kanske inte så illa i alla fall.

Massor av märkliga saker glittrade och glimrade eller puffade upp små moln av dimma i rektorns kontor. Uppe på ett fint snidat vitrinskåp satt den vackra fenixen Fawkes och slumrade i allsköns ro. Hela rummet andades av en säregen frid i nattens tysta timma. En klocka tickade på väggen och dess visare närmade sig halv ett. En sprakande brasa spred sitt varma sken och ett par oljelampor lyste upp det gedigna skrivbordet. Trots att det var sent satt professor Dumbledore fortfarande och läste några pergament när eleverna kom in. Han såg förvånat upp och lutade sig tillbaka med fingertopparna mot varandra när de satte sig ner och började berätta om vad som utspelat sig tidigare på kvällen. De blekblå ögonen glimrade bakom de halvmånsformade glasögonen medan han lyssnade. Han nickade tankfullt för sig själv när de hade avslutat sin historia.

"Jag misstänkte nästan att han skulle ta kontakt med henne, när han hörde att hon hade kommit tillbaka… För att förstå", sade han när han såg elevernas frågande ansiktsuttryck "behöver ni känna till bakgrundshistorien. Jag tror att Jasmine och Lucius hade en verkligt exceptionell kärlekshistoria på sin tid. Man såg alltid dem och deras bästa vän Vincent Crabbe Sr tillsammans. De var som ler och långhalm. Av de intryck som ni tidigare fått av Lucius Malfoy, så har ni säkert dragit slutsatser till att han var en bråkmakare när han gick i skolan. Så var faktiskt inte fallet." För en sekund stelnade Draco till, säker på att professor Dumbledore hade sett rakt på honom, men så fortsatte han berätta som om ingenting hänt. "Skulle ni ha träffat honom då, så skulle ni knappast ha känt igen honom. Han var som vilken artig och trevlig elev som helst innan han blev märkt av livet. Vi får inte glömma att alla de som var i samma ålder som Lucius och Jasmine och som senare blev dödsätare en gång varit normala obekymrade tonåringar. Som förstås hamnade i trubbel ibland. Fast ingen av lärarkollegorna kom någonsin på den trion (A/N: MAC-Trion, alltså) med att göra några värre förbrytelser. Jasmine hade antagligen gott inflytande på dem, även om det var oavsiktligt. Att ställa till bråk har aldrig roat henne."

Harry rynkade fundersamt på pannan. "Men hur kommer det sig att hon kände Sirius och herr Weasley och allt det där?"

"Vissa säger att Lord Voldemort skulle göra allt som finns i hans makt för att få henne över på sin sida på grund av hennes skepnadsskiftar-förmåga och det är förmodligen sant. Hade hon valt att förena sig med dem hade kriget säkerligen slutat annorlunda. Ni förstår, då hade hon varit hans självklara spion den kvällen då profetian uttalades och hon hade omöjligen avslöjats. Konsekvenserna av detta inser ni nog. Hon är en mycket stark kvinna. Hennes beslut har vållat henne mer skada än ni troligtvis någonsin kommer att veta, men hon stod ändå fast vid sitt beslut ikväll trots att det måste ha kostat på. Många mugglare och även andra har fått lida, för att hon valde bort honom. Jag tror att drivkraften bakom Lucius framgång som dödsätare har varit ilskan och smärtan över brytningen."

Hermione, som länge suttit med ett grubblande ansiktsuttryck tänkte högt. "Tänk så annorlunda allt hade kunnat vara om inte kriget varit…"

Dumbledore nickade och sade, "Jo, jag tror att unge Draco hade fått en mycket bättre och lyckligare start på livet om Jasmine hade fått chansen att uppfostra honom."

Draco hade stått och funderat precis samma sak där han stod bakåtlutad mot en bokhylla och hade armarna i kors. Det ljusa håret föll ner över de silvergrå ögonen. Han tänkte med förakt på sin egen mor. Mycket kunde man säga om henne, men kärleksfull var hon inte. Visserligen skickade hon en massa godis hemifrån till honom, men han visste den verkliga orsaken bakom. Hon ville bara att de andra eleverna skulle berätta för sina mammor, som förhoppningsvis var någon av hennes väninnor så att hon kunde briljera inför dem i rollen som den perfekta modern. Enda glädjen han hade haft av godiset var att reta Potter med under deras första år. Nu när han såg på dennes mörkhåriga bakhuvud tyckte han att han betett sig barnsligt. Plötsligt ryckte han till. Hade han mött professor Dumbledores blick igen? Nej, det var omöjligt. Han använde ännu den där osynlighetsförtrollningen. Hans tankar irrade sig tillbaka och han undrade hur Jasmine skulle ha varit som mor. Kanske till och med som en mamma. Han hade aldrig kallat sina föräldrar något annat än mor och far och i de orden fanns ett visst avstånd som han aldrig hade kunnat nå över.

Dumbledore fortsatte prata medan han strök sig över det långa vita skägget.

"Jag tappade visst tråden, Harry. Du undrade hur Jasmine kunde känna Sirius och herr Weasley. Vad jag hade tänkt säga var att trots att Voldemort tycker att hennes viktigaste egenskap är förmågan att byta skepnad är jag själv av annan åsikt. Hennes bästa egenskap enligt mig är att hon är en brobyggare." Trion utbytte förvånade blickar. "Hon ser nämligen ingen skillnad mellan olika människor, vare sig det handlar om släktnamn, sort eller fiendskap."

"Nu när du säger det, så har hon alltid behandlat varje person i klassen likadant. Inte ens Malfoy, som är Lucius son med en annan behandlar hon sämre. Trots att smärtan måste vara näst intill outhärdlig…"

Han nickade. "Jo, när hon ser en person stirrar hon sig inte blind på efternamn, om han eller hon är mugglare. Hon bryr sig inte heller om vem personen i fråga är vän och ovän med. En bra egenskap som fler borde lära sig."

Han såg på alla ungdomar i rummet och de skruvade lite besvärat på sig. Med ett varmt leende talade han vidare.

"Efter uppbrottet med Lucius lärde hon känna Sirius. De blev snabbt goda vänner, kanske just på grund av tidigare nämnda egenskap."

"Lupin berättade att hon hölls i fångenskap på Malfoy Manor i slutet av kriget och att Sirius räddade henne. Han sa att hon var där när Malf... Draco blev född."

Draco såg upp när ordet 'Malfoy Manor' nämndes och hans ögon vidgades när han hörde resten av meningen. Vad sjutton…?

"Ja", suckade Dumbledore djupt. "När hon kom tillbaka var hon i miserabelt skick. Hon hade fysiska skador som brutna revben och liknande. Men det värsta var ändå ögonen. Det var som om hennes livsgnista hade tagits ifrån henne. Hon var som ett tomt skal. Jag var rädd att hon fortfarande inte skulle ha hämtat sig, men som ni säkert har märkt så har den kommit tillbaka om än inte i sin fulla glans. Hon har ännu aldrig sagt ett ord om vad som hände under det år hon var fängslad, även om jag har mina aningar om vad som utspelade sig där. Hur som helst så antar jag att ni känner till resten av historien. Sirius hörde på avvägar var hon befann sig, skyndade till räddning och plåstrade sedan om henne så gott det gick, åtminstone de fysiska skadorna. När han hamnade i Azkaban försvann hon spårlöst. Jag antar att det blev för mycket för henne att bära."

Draco såg upp mot taket frånvarande. Det kändes som om knäna inte riktigt ville bära honom efter alla avslöjanden. Han svalde darrigt. Hade hans far tagit professor Ashford till fånga och misshandlat henne?! Men det var ju så tydligt att de fortfarande gillade varandra… Kan man fortsätta tycka om någon som har satt en i 'miserabelt skick'? Tankarna for omkring som myror i en stack och han kunde inte få grepp om dem, kunde inte få ihop dem till ett vettigt sammanhang. Hade hon varit hans fars älskarinna medan hans mor födde honom själv? Tusen och en känslor speglades i hans vackra ögon. Det började bli för mycket att tänka på.

Som om Dumbledore hade läst hans tankar såg han på klockan och sade, "Nej, nu är det läggdags för er allihop. Marsch i säng!"

Han följde ungdomarna med blicken när de gick ut och såg lätt bekymrad ut. Kanske hade det blivit för mycket på en gång för pojken, men Dumbledore hade ansett att det var bäst att han visste den bakomliggande historien för han var rädd att en bomb skulle brisera förr eller senare nu när Jasmine Ashford hade kommit tillbaka. Dock var han glad att pojken inte visste att magin i det här rummet gjorde att den rättmätige innehavaren aldrig lät sig luras av osynlighetsformler…

--

A/N: Ju fler kommentarer, desto fortare uppdaterar jag.