Disclaimer: äger ingenting, blabla...

A/N: ledsen att det har tagit sån tid att få upp det här kapitlet. Jag har bl.a. behövt formatera datorn p.g.a virus. Sen har jag haft massor att göra på jobbet och ett eget hushåll kräver en hel del tid, även om man är sambo. Resten beror helt enkelt på att jag har varit jättetrött och lat. ' Men nu är det här i alla fall. Sångerna i texten är This used to be my playground med Madonna och Sail away med The Rasmus. Jag rekommenderar att ni lyssnar åtminstone på den förstnämnda under tiden som ni läser för att få fram den rätta stämningen. Den finns på youtube.

Enjoy!

---

Några dagar hade passerat efter det förbjudna mötet. Jasmine hade haft fullt upp med lektioner, provrättningar och planering av kommande lektioner, men ikväll kände hon sig för rastlös. Hon reste sig från sin plats bakom skrivbordet och gick för att se ut genom fönstret. Han hade funnits i bakhuvudet hela tiden och stört och inkräktat vid de mest opassande tillfällen. Hon visste att hon inte skulle få någon ro innan hon hade vågat möta det förflutna och ta itu med det. Det enda som någonsin fått hennes tankar att klarna var långa promenader, så hon bestämde sig för att skolka och gå ut i stället. Ett snett leende skymtade i hennes ansikte. Vilken bra förebild hon var, som sköt på sina arbetsuppgifter, tänkte hon ironiskt. Hon drog på sig den varma manteln och lämnade rummet.

Luften var klar och sval mot hennes ansikte och doften av sen höst kändes så fort hon kom ut genom entrédörren. Solen kastade sina sena eftermiddagsstrålar över slottet och en del elever strövade fortfarande omkring på området. De ståtliga träden skiftade i varma färger. Utan att tänka på det styrde hon stegen mot en speciell undanskymd plats som en gång i tiden varit hennes favoritställe på skolan. Det torra gräset och de nyligen fallna löven knastrade under hennes fötter där hon gick.

Det var inte förrän hon kommit fram till det speciella träd som hon alltid brukat luta sig mot när hon läste sina läxor som hon insåg var hon var. Hon stirrade på det som förtrollad. Det verkade knappt ha åldrats sedan hon var här sist, trots att så många år passerat sedan dess. Barkens skrovliga linjer var precis som hon mindes dem och likadant var det med de tjocka grenarna.

This used to be my playground (used to be)
This used to be my childhood dream
This used to be the place I ran to
Whenever I was in need
Of a friend
Why did it have to end

Hon strök sin hand där ett bleknat, nästan bortnött hjärta fortfarande fanns inskuret i stammen. Klumpen i halsen växte sig större när hon med pekfingret följde inskriptionen som hon varit med om att göra under allvarlig tystnad och kärleksfulla ögonkast. L + J…

Hon sjönk tungt ner och lutade sig än en gång mot det åldrade trädet som hade sett så mycket av hennes liv, delar som ingen annan sett. Hon mindes deras första trevande kyss och hon kunde ännu nästan höra deras skratt eka ut över den vidsträckta sjön. På den tiden hade en stig nötts upp av deras fötter. Nu syntes det att ingen varit här på mycket länge. Det gulnade gräset stod knähögt överallt, men de högresta träden omkring henne dolde skolan precis som förr.

This used to be my playground
This used to be my childhood dream
This used to be the place I ran to
Whenever I was in need
Of a friend
Why did it have to end

När hon blundade såg hon allt framför sig så som det en gång varit. Gräset var grönt, solen sken och hon såg sig själv sitta i en ring med Lucius och Vincent (A/N: Crabbe Sr) och skratta. De delade på en hög med mat som de snott från köket. Resterna av brödet kastade de till de förhoppningsfulla änderna som simmade i sjön. Glädjen gnistrade i alla närvarandes ögon. Hon mindes att de hade förevigat denna dag på bild. En bild som hon fortfarande hade kvar någonstans, lite bleknad, men fortfarande kärt omhuldad.

This used to be my playground (used to be)
This used to be our pride and joy
This used to be the place we ran to
That no one in the world could dare destroy

Inte förrän mörkret helt hade lagt sig och hon var stelfrusen lämnade hon deras hemliga gömställe. Hon såg inte tillbaka. Efter några minuter kom ännu en vindpust och två av löven flög vidare tillsammans.

This used to be our playground [used to be
This used to be our childhood dream
This used to be the place we ran to
I wish you were standing here with me


This used to be our playground (used to be)
This used to be our childhood dream
This used to be the place we ran to
The best things in life are always free
Wishing you were here with me...

---

Den mörka korridoren långt under markytan var endast upplyst av ett fåtal facklor som var placerade med ganska långt mellanrum. De grovhuggna stenväggarna dröp av fukt och varje andetag han tog blev till rök. Han skyndade fram och hans fotsteg ekade i tystnaden. Den svarta dödsätarklädnaden böljade bakom honom när han gick. En skugga lösgjorde sig från mörkret mellan två av facklorna. Han ryckte till innan han kände igen gestalten. Lucius stannade och hälsade på Vincent Crabbe Sr som hälsade tillbaka. De två männen hade fortfarande en extraordinärt stark vänskap. Utan att tveka skulle de offra sina liv för varandra, även om de, på mäns vis, aldrig skulle säga det högt.

"Jag har hört att hon är tillbaka." Crabbe behövde inte säga vem han menade. Han såg forskande på Lucius ansikte, men han bara nickade kort. Det hade gått flera veckor sedan han hälsade på henne i det där klassrummet, men sorgen över att behöva lämna henne nu när han äntligen hade fått se henne igen efter så många år ekade ännu i hans tomma inre.

"Du har träffat henne, eller hur?" Crabbes ord var mer ett konstaterande än en fråga. Han var en av mycket få människor som kunde se bakom Lucius mask av likgiltighet och kyla. Han suckade djupt. "Jag saknar henne också. Saker och ting har aldrig blivit detsamma efter att hon försvann ur våra liv."

Minnen av de bekymmerslösa åren på Hogwarts lösgjorde sig ur deras innersta skrymslen. Hennes klingande skratt, deras ytterst genomtänkta hyss, alla practical jokes som de utsatte andra för… Listan kunde göras lång och de hade alltid ställt upp för varandra i vått och torrt. Alltid fått trovärdiga alibin av varandra när någon av dem blivit ställda mot väggen. De kunde fortfarande minnas de ilskna skriken från andra Slytherinelever som råkat ut för något av deras skämt. Han kunde ännu i denna dag tänka att 'det här skämtet skulle Jazz ha gillat' och sedan fastnade alltid skrattet i halsen när han insåg att hon knappast någonsin mer skulle finnas där i sällskapet och skratta med dem. Hon hade varit som en syster för honom. Ibland en tillrättavisande storasyster och andra gånger en retsam lillasyster. Han hade blivit glad för Jazz och Lucius skull när de blivit tillsammans och sörjt när de gick åt skilda håll, för att han hade insett att ingen av dem skulle vara hel utan den andra.

Han såg på Lucius och frågade stilla "Vad ska du göra nu?"

"Vad kan jag göra? Bara sitta kvar i det hörn som jag målat in mig själv i, antar jag", replikerade Lucius ironiskt. Crabbe log snett. Hans vän var inte så illa däran att han förlorat sin humor i alla fall.

"Målarfärg torkar, vet du. Det är inte för sent att ställa allt till rätta."

"Inte den här…", muttrade Lucius och skakade irriterat på huvudet. Han suckade. "Men jag kan inte låta bli att tänka på vad som kunde ha varit."

Once upon a time we had a lot to fight for
We had a dream, we had a plan
Sparks in the air we spread a lot of envy
Didn't have to care once upon a time

Remember when I swore
My love was never ending
And you and I would never die
Remember when I swore
We had it all
We had it all

"Har hon valt sida den här gången?", frågade Crabbe för att bryta den sorgsna tystnaden.

"Ja, den andra." Lucius såg en glimt av besvikelse skymta i Crabbes ögon. "Nåja,", suckade han. "Vi borde ha sett det komma. Hon var aldrig av dödsätar-material."

"Nej.", höll Lucius dystert med. Han hade aldrig riktigt kunnat tänka sig Mina bland dödsätarna, men på något sätt hade det ändå alltid känts tomt vid hans sida. Efter några sekunders tystnad fortsatte han. "Men nu måste vi skynda oss. Vi börjar bli försenade till mötet."

Crabbe nickade och medan han satte på sig sin mask sade han, "Mörkrets herre har visst en överraskning på gång. Han har sagt att vi som är efterlysta snart kommer att få mycket mer frihet…"

Lucius såg frågande på den andres leende ansikte, men satte sedan på sig masken och så skyndade sig de två fruktade dödsätarna iväg genom de mörka korridorerna mot den hemliga mötesplatsen.

---

A/N: Jag vill ha kommentarer av alla som läser. Det gör det roligare att fortsätta. :)