Disclaimer: Äger ingenting förutom karaktären Jasmine Ashford och storylinen.

A/N: Jag vill tacka Airetalathie, tjoh och JennnyJ för kommentarerna till förra kapitlet och alla er andra som kommenterat de tidigare. Det gör mig jätteglad att se att ni gillar vad jag skriver. :D

---

Några veckor före jul flämtade Hermione än en gång förfärat till då hon läste The Daily Prophet. Jullovet skulle snart börja och Harry skulle följa med till Kråkboet för att fira jul. Stora salen var som vanligt pyntad med julgranar och glitter och uppe i det förtrollade taket singlade lätta snöflingor ner, men försvann innan de nådde ner till eleverna. Stämningen var hög, för de sista proven för terminen hade avklarats samma dag. Vartefter eleverna fick sina tidningar steg sorlet märkbart. Harry och Ron såg oroligt på henne och hon höll upp förstasidan. Rubriken formligen skrek ut 'Förrymda fångar friade från alla anklagelser!' På bilderna hånlog de fruktade Dödsätarna mot dem.

"De måste ha fått fnatt! Det var ju uppenbart att alla var skyldiga!", utbrast Ron. "Vi var ju där! Vi såg vad de gjorde och hur de var klädda! Vi hörde vad de sade!" Han skakade upprört på sitt rödhåriga huvud så att hästsvansen slog till Neville i ansiktet. Han flyttade sig diskret några decimeter längre bort.

"De måste ha blivit förhäxade av 'Imperius'-förbannelsen hela bunten", funderade Hermione med rynkad panna.

Harry satt tyst med blandade känslor. Visst var han arg och upprörd över frikännandet, men han kände på sig att en av dem borde få en andra chans. 'Vad nu?', undrade han förvirrat för sig själv. 'Varifrån kom den tanken?' Han om någon visste ju vilket material Lucius Malfoy var gjord av, men efter den senaste tidens händelser kunde han inte låta bli att känna en aning sympati för honom. Han såg upp mot den nämndes son. Draco satt och pratade ivrigt med Crabbe och Goyle. De var alla uppenbart glada över att deras fäder skulle få röra sig fritt lagom till jul. Konstigt nog hade inte Malfoy slängt ur sig några glåpord på rätt länge nu, varken mot honom själv, Hermione eller Ron. Han tyckte att det var lite märkligt. Var det verkligen ett sammanträffande? Det var precis som om de tyst hade slutit fred.

Dumbledore och McGonagall satt med huvudena ihop och diskuterade lågmält. Även de andra professorerna hade reagerat starkt, men Jasmine satt och läste tidningen utan att bry sig om sina kollegors upprörda pladder. Hon ville inte erkänna det ens för sig själv, men hon var glad för två av de ansikten som syntes på förstasidan. Hon böjde huvudet lite, så att hennes långa hår dolde leendet som hotade att bryta fram. Säga vad man vill om Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn, men han kunde minsann konsten att ge sina följeslagare trevliga julklappar…

----

Draco var på ytterst muntert humör när han och hans vänner gick mot lektionen Försvar mot svartkonster. Han brydde sig inte om de fördömande blickarna som följde honom i korridorerna. Uppenbart hade ryktet om deras fäders frigivande spridit sig snabbt, men som sagt, vad resten av skolan hade för åsikter om den saken rörde honom inte i ryggen. Trion fanns redan på plats och Granger och Weasley verkade ha vissa meningsskiljaktigheter. Hon hötte med näven mot Ron med blixtrande ögon. Hennes hår verkade spraka av elektricitet. Draco log brett och hans silvrigt gråa ögon glittrade okynnigt. Det här skulle bli kul.

"Men Weasley då! Grälar du med din lilla flickvän så här på allmän plats!", sade han högt med låtsad upprördhet. "Och du Granger borde veta att det är lika allvarligt att slå sin pojkvän som att misshandla sin hustru!"

Han tystnade för att låta effekten av sina ord sjunka in i de andra medan han betraktade dem roat. Han väntade inte förgäves. Rodnaden steg upp till hårfästet på båda två och de var mållösa. Tydligen hade han slagit huvudet på spiken.

Harry betraktade Malfoys roade min. Det fanns ingen hånfullhet och inget nedlåtande över hans ansiktsuttryck. Sedan upptäckte han sina vänners pionröda uppsyner och kunde inte låta bli att le. Han och Malfoy utbytte en blick av samförstånd. Ron skulle just till att öppna munnen med en dräpande kommentar på tungan när professor Ashford öppnade dörren till klassrummet. Hon verkade förstå vad det var frågan om.

"Den här lektionen vill jag att ni delar upp er i par. Hermione och Ronald t.ex. Ni kan ju jobba tillsammans."

När de två nämnda hade gått in i klassrummet, om möjligt ännu rödare än innan, gav professor Ashford Harry och Draco en okynnig blinkning och de log tillbaka.

Eftersom de inte övade några kraftigare besvärjelser stannade de kvar i klassrummet. Innan de visste ordet av hade professor Ashford parat ihop Harry och Draco. För de båda pojkarna var attitydförändringen uppenbar. För ett halvår sen skulle de ha viskat elaka förolämpningar till varandra, men nu behandlade de varandra nästan som främlingar och jobbade under tystnad. Det var antagligen för att de hade blivit vuxnare, funderade Harry. Han såg på den andre, som koncentrerade sig på uppgiften de hade fått. Den ljushårige verkade vara mer avspänd än han någonsin hade sett honom förut.

En gråspräcklig uggla knackade sedan med näbben på fönstret. Professor Ashford gick för att öppna och den överlämnade en gul ros med ett kort som hängde i ett band. Den ståtliga fågeln flög sedan iväg igen med stora vingslag.

Crabbe såg med ett förbryllat ansiktsuttryck ut genom fönstret och vände sig sedan till Goyle som var hans partner. "Du… Jag tyckte att den där ugglan såg bekant ut."

Jasmine gick med dröjande steg tillbaka till katedern medan hon betraktade kortet. Det var en bild av henne själv, Lucius och Vincent under deras skoltid. Hon mindes mycket väl när de tog det. Det var en av de sista varma kvällarna före sommarlovet. Crabbe stod i mitten och stödde sina armar på de andra tvås axlar som stod på varsin sida om honom. De hade alla tre det där sneda, lätt övermodiga leendet som var så typiskt för slytherinare. Tuffa till tusen förstås. Så unga och så oförberedda för framtidens prövningar…

På baksidan stod följande text. 'Vissa saker förändras väl aldrig? C.'

Hon trollade fram en blåskiftande kristallvas och lade den vackra rosen i den. På sidan av vasen hängde kortet fritt och visade tre människor som försökte stå stilla. Hon trollade även fram en nästan identisk gul ros och ett kort som visade samma personer i en annan situation. På baksidan skrev hon, 'Årstider må ändras, krig utbryta, men inget kan förändra det faktum att vi lyckades få Filch att tappa byxorna inför alla skolans elever utan att åka fast. A.'. Hon lade ner kortet på bordet med baksidan upp, eftersom hon hur som helst inte skulle kunna sända det förrän efter lektionen.

Draco och Harry, som avsiktligt hade ställt sig nära katedern för att öva, försökte båda omärkligt komma närmare för att se på korten, vilket naturligtvis underlättades av att de båda ovetandes om varandras intresse hade samma mål. Det var inte förrän de lyckats med företaget som de mötte varandras blick och insåg att den andre hade gjort samma sak. De glodde misstänksamt på varandra, men bestämde sig för att eftersom de inte ville yppa något om egen orsak, så tänkte de inte fråga den andre heller. I stället gjorde de det som de var där för att göra, nämligen granska den mystiska korrespondensen. Draco hade svårt för att slita blicken från kortet. Alla de tre ungdomarna såg så annorlunda ut där, som om de var… lyckliga. På bilden utstrålade hans far ännu inte den kyla som han gjorde i dagens läge.

Professor Ashford kom fram till dem och nickade diskret mot ett annat par, nämligen Ron och Hermione. De hade båda fortfarande lite röda kinder, men log hela tiden och gav varandra blyga blickar. De båda pojkarna kunde inte låta bli att skratta lågt. När lektionen var slut verkade deras händer nudda vid varandra hela tiden…

---

Diagongränden myllrade av trollkarlar och häxor dagarna innan jul. Snöflingorna dalade sakta ner och stämningen var hög hos de flesta av julklappsshopparna. Utanför Ollivanders stod till och med en kör och sjöng julsånger. Draco och Narcissa stressade fram i trängseln. Han var inte på särskilt bra humör. När han var yngre hade han tyckt om att få välja sina presenter innan jul och då vara säker på att han fick det han ville ha, men nu för tiden kändes det bara tarvligt. Han hade försökt förklara för sin mor att han gärna skulle bli överraskad, men han hade talat för döva öron. Hon ville inte bli känd som en moder som inte gav sin son precis det han ville ha. Vad skulle hennes väninnor då viska bakom hennes rygg? Han himlade med ögonen åt hennes inställning. Det var bara en julklapp som han inte visste vad det innehöll och den var av hans far.

Narcissas förslag om att vila lite vid Den Läckande Kitteln livade dock upp honom lite. Även där var det fullt av julhandlande varelser. Sorlet var högt och skratten många. Hans mor lyste upp när hon upptäckte att Crabbe Sr satt ensam vid ett bord. De hämtade något att dricka av värden Tom och gick sedan för att slå sig ner hos honom.

Vincent suckade inom sig när han såg Lucius fru bana väg mot honom. Hennes mörka hår låg perfekt in till minsta hårstrå och hon hade ett vackert, men ack så ytligt leende på de mörkröda läpparna. På pappret var hon antagligen en av de mest exemplariska hustrur han någonsin sett, men han hade aldrig gillat hennes tomma pladder. Det fanns inte mycket som tråkade ut honom mer än meningslöst skvaller.

Draco skämdes lite när han satte sig ner vid bordet. Han hade alltid varit bra på att läsa av människors ansikten, vilket onekligen måste vara en gåva ärvd av hans far, för den kunde omöjligen finnas i hans mor, så som hon snyltgästade folk. Narcissa och Crabbe Sr småpratade artigt en stund innan Vincent plötsligt lyste upp när han tittade ut över massan.

"Hey! Ashford, din envisa gamla åsna!", gastade han över folkhavet och viftade med sin stora arm.

Mycket riktigt hade Jasmines ljusa hår skymtat i trängseln och hon vände sig om när hon hörde sitt namn. Hon kom gående mot dem och ropade tillbaka. "Crabbe, din snorkråkeätande gamla buffel! Hur är läget?"

Hon slog sig ner vid bordet med ett leende, samtidigt som hon för tillfället ignorerade Narcissa fullständigt. Vincent fnös låtsat förolämpad.

"Vem kallar du buffel? Det var inte jag som överbevisade mig själv och Lucius när vi skröt om vem som hade störst muskler!" Han skrattade lågt när han mindes Jazz som en fullvuxen bisonoxe men tystnade abrupt när han kom ihåg att Lucius nuvarande fru också satt vid bordet. Hon log kallt mot Jasmine.

"Ashford.", hälsade hon. Draco hörde hur hon betonade varje stavelse för att riktigt poängtera att Jasmine fortfarande var ogift. Han knöt nävarna under bordet och tänkte att det där var onödigt utan att kunna förklara för sig själv varför han tog sin lärares parti framom sin mors.

Jasmine kände hans tysta stöd och för att uppmärksamheten inte skulle föras till detta faktum log hon ett mycket falskt leende och hälsade tillbaka.

"Narcissa."

Narcissas leende slocknade som ett ljus någon blåser ut. Det undgick ingen av de fyra vid det slitna bordet att Jasmine hade förvägrat henne nöjet att ta hennes efternamn i munnen. Draco kände att bakom professor Ashfords falska leende var hon mycket road över situationen. Narcissa återhämtade sig efter förolämpningen.

"Länge sen sist.", log hon uppenbart falskt.

"Åh, långt ifrån tillräckligt.", sade Jasmine lätt.

När hälsningsfraserna nu var över, gjorde Vincent Jasmine uppmärksam på de sneda blickarna som bordet fick av de andra besökarna. Han må vara friad från officiella anklagelser, men det betydde inte att han var oskyldig i trollkarlsvärldens ögon. Lågt och bistert mummel hördes från många håll. När hon såg sig omkring upptäckte hon Harry, Hermione och Ron vid ett bord nära dem, de två sistnämnda hand i hand. Hon hälsade vänligt på dem med ett leende och vände sig sedan tillbaka till Crabbe Sr.

"Det kommer att ta fyr i helvetet för det här.", sa hon muntert med ögon som glittrade av okynne. "Folk kommer att skvallra upprört om hur en av Hogwarts lärare öppet umgås med Dödsätare!" Det sista sade hon med spelad förskräckelse. Vincent skrattade roat.

"Och det bryr du dig alltså inte överhuvudtaget om?"

Hon fnös. "Sen när har jag någonsin brytt mig om vad någon annan tycker?" Hon tog upp en cigarett, en ovana som hon skaffat sig under den tid hon bodde bland mugglare, och skulle just till att tända den då hon mötte Dracos blick. Hon tog cigaretten ur munnen och bröt den mitt itu. "Vanor är till för att brytas.", log hon.

"Så, Jazz. Var ska du tillbringa julen?", undrade Crabbe Sr. "På Hogwarts?"

Hon skakade på huvudet. "Familjen Weasley har varit vänliga nog att bjuda in mig över julen." Hon log varmt.

Han spärrade upp ögonen och öppnade munnen, men stängde den igen när han såg hennes blick. Han kände allt för väl igen den. Hon hade alltid haft samma blick varje gång som hon försvarade Lucius.

"Jaså? Ja, jag ska fira jul hemma med Sheila och lille Vincent.", sa han bara avväpnande.

"Hur är det med Sheila nu för tiden?", frågade Jasmine. Hon hade alltid tyckt att Vincents fru var i det mest korkade laget, men hon skulle aldrig ens drömma om att säga det till någon, eftersom hon visste att han älskade henne mer än allt annat på jorden. Tyvärr hade hans son ärvt sin mors förstånd istället för sin fars slipade hjärna…

Narcissa betraktade dem med smalnade ögon då de samtalade. Hon undrade varför i hela fridens namn Jasmine hade valt att krypa fram från vilken maläten sten hon nu bott under i de senaste åren. Kunde det vara på grund av Sirius? Var verkligen hennes lojalitet till sin närmaste vän så stor att hon var villig att riskera livet för en död mans skull? Bara för att han hann klistra ihop spillrorna av henne innan han åkte in i Azkaban? Nåja, den där mallgrodan var ju kapabel till vad som helst… Det visste hon själv bättre än någon annan. Hon avbröts i sina tankar när Ashford reste sig. Jasmine gav Draco ett sista leende och sade, "Vi ses i början av vårterminen." Han log och nickade och såg sedan efter henne då hon försvann in i vimlet.

Narcissa såg chockad ut och vände sig sedan misstroget till Draco. "Vad var det hon sa?"

"Att vi ses i början av vårterminen. Hon är min lärare i Försvar mot svartkonster.", förklarade han med oskyldig uppsyn. Crabbe insåg att det var bäst att bryta sig in i samtalet här innan hon ställde till med en scen.

"Ja, Vincent säger att hon är riktigt bra på att lära ut.", sade han i normal samtalston, som om han inte alls märkt att hennes ögon sköt blixtar.

Hon behärskade sig och tog stelt adjö av honom. Hennes vackra anletsdrag far spända som fiolsträngar. Sedan tog hon ett stadigt tag i armen på Draco och drog iväg med honom. Crabbe skakade på huvudet när de hade försvunnit. Den där kvinnan visste inte hur en riktig mor skulle bete sig…

---

A/N: Vänligen kommentera. Det är bara att trycka på knappen där nere. ;)