A/N: Jag är medveten om att det är jättelänge sedan jag uppdaterade den här historien, eller något överhuvudtaget. I ärlighetens namn skriver jag inte längre på den här historien. Den lämnade på hälft och man kan säga att jag tappade tråden, även om jag vet hur det ska sluta. Däremot har jag faktiskt tio eller elva färdigskrivna kapitel som fortfarande är ouppladdade, så jag undrar: vill ni ändå läsa dem? Det är helt upp till er. Då skulle ni i alla fall få svar på vad som egentligen hände på Malfoy Manor som det syftas på bl.a. i det här kapitlet. Som sagt, helt upp till er.

Tusen tack för alla kommentarer, förresten! :)

Disclaimer: Äger inget utom min storyline och Jasmine Ashford.

--

Så kom äntligen den efterlängtade julen. Harry och Hermione skulle tillbringa lovet hos familjen Weasley vid Kråkboet. Där ute singlade stora vita flingor ner och fick snötäcket att nästan gå upp till midjan på de som vågade sig ut. Där inne uttryckte ungdomarna sin besvikelse över att inte ha fått sina julklappar på morgonen som de alltid gjort tidigare. Mrs Weasley förklarade lugnt att det skulle bli mycket trevligare samvaro om alla öppnade sina presenter tillsammans på kvällen. Ron suckade djupt och insåg till slut detsamma. Så istället för att öppna presenter ägnade de dagen åt att kasta snöbollar och göra snögubbar under mycket skratt och skrik. Fred och George gjorde det till sin mission att med gemensamma krafter se till att Ginny och Hermione låg bekvämt tillrättalagda i en stor snödriva, helst med ett tjockt lager snö ovanpå.

På eftermiddagen anlände Lupin och professor Ashford en stund efter varandra. Remus betraktade Jazz under tiden som hon välkomnades av resten av människorna som var närvarande. Hon såg faktiskt ut som om hon återhämtat sig efter vad som nu hände på Malfoy Manor, om än inte i sin fulla glans. Han kände sig lätt illamående när han tänkte på i vilket skick hon hade varit när Sirius hade kommit tillbaka med henne. Hon hade legat slapp i dennes armar. Så totalt sönderslagen och med en blick som än idag gav honom rysningar. Endast hos offer för dementorer hade han sett en tommare blick… Som om allt hon någonsin brytt sig om hade tagits ifrån henne. Hans tankar avbröts när hon nu vände sig mot honom med ett leende.

"Hejsan, Remus! Hur är läget?"

"Bara bra, tack", log han. "Hur är det själv?"

"Har inte varit bättre på år och dag", svarade hon glatt och han hade en känsla av att det låg mer sanning i det än de andra visste.

Alla gick in i vardagsrummet och de samtalade muntert en stund innan de bestämde sig för att börja öppna sina julklappar. Den sprakande brasan spred ett gyllene sken över öppnade och oöppnade paket och över de församlade människornas glada ansikten. Där fanns de i sällskapet berömda Weasley-tröjorna, böcker av olika slag, mystiska mojänger som antagligen skulle kunna spåras till Weasleys Vassa Varor, samt många andra saker som gjorts eller inhandlats under varm omtanke. Granen stod vackert glittrande i ett hörn och utanför fönstret syntes en blek halvmåne. Jasmine betraktade den idylliska scenen några ögonblick innan hon började öppna sina egna presenter. Hon visste i princip vilka hon skulle få av och vem hon inte skulle förvänta sig något från, men ett stort platt och fyrkantigt paket förbryllade henne. Hon öppnade det försiktigt. Det var en tavla som förhäxats så att den föreställde en rätt lång scen. På baksidan fanns en liten papperslapp instucken. 'Tog den ur mitt minne… C.'

Det var en av deras sista lektioner i Förvandlingskonst i deras sjunde år. De skulle förvandla sig själv till oigenkännlighet. Tavlan visade först en gammal dam med en pudel i koppel. När professor McGonagall kom fram till dem rynkade hon ögonbrynen. Hon sade, "Men snälla Lucius. Inte behöver du väl ha koppel på Jasmine?"

Den gamla damen såg på henne ett ögonblick med rynkade ögonbryn innan hon sade med sin knarriga röst, "Det var vänligt av er att tänka på min lilla hund, men hon lyder bara sin husse."

En äldre herreman kom fram till dem och pudeln hoppade genast upp i famnen på honom med ett glatt skall. Det ryckte i mungiporna på McGonagall då hon insåg att hon gått på deras lilla bluff, att det var Crabbe som var den gamla damen.

Tavlan var komplett med ljud och allt och Jasmine kunde inte låta bli att le, när hon såg scenen utspelas framför sig. Remus såg hennes leende och även det där lilla stinget av saknad hon kände när hon betraktade sin gamle väns gåva. Han förstod att hon måste sitta i en svår sits just nu. Men sedan var den där glimten borta och hon såg nästan helt oberörd ut när hon lade ifrån sig tavlan.

De satt alla uppe sent den kvällen och pratade glatt om allt möjligt. Det var anekdoter från förr och nu och Jasmine berättade glatt om historien bakom tavlan. För dessa människor kändes det konstigt att lära känna en helt annan sida än de själva sett av de ökända Dödsätarna. Även ämnet Sirius kom upp och på något sätt upplevde de att sorgen efter honom blev lättare när de fick tala om allt roligt han hade kommit upp med tillsammans med de andra marodörerna. Alla hade sina historier att berätta, både sorgliga och muntra. För en kväll var oron och problemen i en hård värld lagda åt sidan för att bara njuta av nuet.

Den varma stämningen som genomsyrade Kråkboet skulle inte ha kunnat vara mer annorlunda jämfört med den som fanns vid matbordet på Malfoy Manor. Familjen åt sin överdådiga middag under tystnad. Den väldoftande maten som var vackert uppdukad skulle ha kunnat mätta en armé. Narcissa betraktade Lucius genomträngande. Helst skulle hon ha velat skrika och gorma åt honom på grund av den där bimbostinan Ashfords plötsliga uppdykande på Hogwarts, men hon vågade inte. Inte för att hon var rädd att han skulle skada henne. Han hade aldrig lyft en hand mot henne, något som hon visste att var få förunnat i deras klass. Inte heller brydde hon sig om stämningen i huset. Den kunde knappast bli kyligare ändå. Nej, det hon var rädd för var att han inte visste om det. Hon skulle aldrig kunna stå ut med skammen att det var hon som hade talat om för honom att hans gamla flamma hade kommit tillbacka från vilken rutten stubbe hon nu hade bott i. Hon ville inte ha sin make svassande runt den där fjollan bara för att hon själv hade varit glapp i munnen. Så hon teg, sur som ättika. Lucius brydde sig inte nämnvärt om sin hustrus ilskna blickar, vilket antagligen gjorde situationen än värre. Han tog bara för sig mer av den stora kalkonen som tronade på bordet. Silverbesticken blänkte i skenet av brasan och stearinljusen. Sina humörsvängningar fick hon ha för sig själv. Han tänkte inte för en sekund ge henne nöjet av hans uppmärksamhet.

Draco kände hur hans mors sinnesstämning blev svartare och svartare och han kunde gissa sig till orsaken. Han satt och åt med nedböjt huvud för att slippa möta hennes blick. Skulle han ha gjort det så skulle han ha sett en flyktig glimt av triumf. Däremot kände han hur stämningen plötsligt lättade lite grann och hon började samtala med den där artiga, ansträngt trevliga rösten som hon använde när hon träffade bekanta på sina små garden parties.

Han försökte stänga ute den där obehagliga rösten som så tydligt vittnade om att det var något fel på deras familjesammanhållning. I stället försökte han tänka på den nya fina Åskviggen som han fått av sin far och ett mystiskt silverhalsband med ett smycke som hade formen av ett snirkligt D. Det hade inte stått någon avsändare… Nu var det fäst kring hans hals med berlocken dold under hans tröja och han kramade det lätt med handen när ingen av de andra närvarande såg. På något sätt kändes det tröstande att det fanns en okänd människa där ute som brydde sig.

Narcissa log inom sig själv. Hon hade precis kommit på vem hon borde prata med om problemet Ashford…

--

Vårterminen började med en ordentlig snöstorm som gjorde snötäcket meterdjupt. Trädens grenar var nedtyngda till bristningsgränsen. Eleverna pulsade flämtande genom lätt upptrampade gångar några veckor innan vädret ännu en gång lade om och det nästan blev plusgrader. En dag då trion gick ut ur slottet på väg till Skötsel och vård av magiska djur märkte Harry plötsligt en vitblond kalufs som gick ett tiotal meter framför honom. Hans ögon glittrade till av okynne och innan han hann hejda sig hade han kramat ihop en rejäl snöboll och kastat den rakt mot Malfoys rygg. Den träffade.

När Draco kände hur han fick en stöt i ryggen som kändes misstänkt likt en snöboll. Han morrade ilsket till och snurrade runt. Där stod Potter med händerna i sidorna och skrattade muntert. De gröna ögonen hade en busaktig glimt. Även de två turturduvorna kunde inte låta bli att fnissa lite där de stod med armen om varandra. Han muttrade irriterat och vände sig om för att gå vidare när han kände ännu en snöboll träffa honom, den här gången i nacken. Kylan rann ner för ryggen på honom. Utan att tänka sig för varken en eller två gånger gjorde han själv en snöboll och kastade den på Potter, som träffades på axeln. Sedan var snöbollskriget i full gång mellan Harry och Draco. Ron och Hermione skyndade med en lika hastig som dålig ursäkt vidare för att undgå att dras in i de andras strid.

Draco kunde inte låta bli att tycka att det var riktigt kul att fightas med Potter. Speciellt när de inte längre orkade hålla det på en seriös nivå. Det fanns helt enkelt inte någon fiendskap mellan dem längre. Det ryckte i mungiporna på honom när han såg på den andres dyblöta hår.

Harry kände likadant. Den rivalitet som de hade känt mot varandra var ett minne blott. Han skulle aldrig få för sig att säga att Draco var en vän eller ens en bekant, men ändå var de nu mitt inne i ett snöbollskrig. Eller, de var mitt inne i ett snöbollskrig ända tills en röst hördes.

"Potter! Malfoy! Vad är det som pågår här?", frågade en kall röst som naturligtvis inte kunde tillhöra någon annan än deras trolldryckslärare Severus Snape. "Tio poäng från Gryffindor!"

Sen satte han igång med en förmaningsramsa om hur skolans elever borde uppträda och den skulle säkert ha blivit lång om inte en snöboll hade träffat honom rakt i nacken. Rasande snodde han runt för att se vem missdådaren kunde vara. Det fanns inte särskilt många elever ute på gården just då och knappast någon som skulle ha kunnat träffa honom från den vinkel där de stod. Däremot stod professor Jasmine Ashford lutad mot väggen bredvid porten och tittade oskyldigt bort mot den förbjudna skogen.

"Ashford.", muttrade Snape. "Det borde jag ha förstått. Vem annars skulle våga kasta snöboll på en lärare…"

När hon såg att han hade upptäckt henne sprack hennes ansikte upp i ett retsamt leende.

"Morsning, Severus! Hur är läget?"

"Åjo, det är rätt bra och det kommer strax att bli ännu bättre.", log han farligt med smalnande ögon. Innan hon visste ordet av hade en snöboll träffat henne på axeln och hon såg på honom med en blick som sa att 'det där kommer du att få för'. Och innan fem minuter hade gått sedan Snape hade stoppat ett snöbollskrig var det andra i full gång, den här gången med två lite mer osannolika deltagare.

Harry och Draco kunde inte låta bli att stå kvar och småskratta åt det högst intressanta scenariot. Det var rätt kul att höra hur de ropade saker som 'ta den här, du' och se hur de duckade och skuttade för att undkomma den andres snöbollar. Så här hade de aldrig sett den totalt humorlöse professor Snape förut.

En harkling fick de båda professorerna att plötsligt stanna upp. De såg på professor Dumbledore som uppenbarat sig på trappan till slottet. Hans såg på dem med ögon som glittrade av återhållet skratt.

"Ja, här ser man två av skolans främsta lärare föregå med gott exempel."

Severus skruvade lite generat på sig, medan Jasmine såg mest munter ut. Hon bugade djupt medan hon sade att det inte skulle upprepas. När hon rätat upp sig igen började hon gå mot slottet, men vände sig plötsligt blixtsnabbt om och kastade en sista snöboll rakt i ansiktet på Snape innan hon skyndade in i slottet med ett klingande skratt. Han spottade och fräste, men såg konstigt nog rätt road ut. Han följde sedan efter henne in.

Dumbledore skrockade. "Där ser ni vilken effekt hon redan har haft på sin omgivning."

De förstod att han syftade på hennes brobyggaregenskap. Sedan frågade han, "Har ni inte en lektion att gå till nu, förresten?"

Harry såg på klockan. "Sjutton också, vi kommer att komma för sent!"

De skyndade hastigt iväg för att Hagrid inte skulle hinna märka att de varit borta. De fick ett och annat snett leende när de kom fram tillsammans. De såg ju ut som om de hade rullat runt i snön!