A/N: Roligt att höra att ni vill fortsätta läsa trots att det inte finns något slut skrivet på historien. :) Låten som finns i kapitlet är If I ever see heaven again av Jessica Folcker. Jag hittade den tyvärr inte på youtube, så jag kan inte lägga in någon länk till den.

Disclaimer: You know the drill.

--

När mars månad hade kommit tyckte Narcissa att hon inte kunde skjuta på det längre. Lucius kunde ju när som helst få reda på Ashfords återkomst till den civiliserade världen. Visst ville hon hjärtans gärna bli av med henne en gång för alla, men hon bävade för att träffa den person som kunde bli lösningen på hennes problem. Det var märkligt hur två personer av samma kött och blod kunde bli så främmande för varandra. Hon suckade för sig själv där hon satt framför det antika toalettbordet i sitt stora sovrum och borstade sitt långa vackra hår. På ena långsidan sprakade en brasa som gav ett behagligt sken över rummet. Hon hade inrett det med god smak och det dyraste hon kunde hitta. Det var lika vackert som ett leksakshus för en porslinsdocka, och lika opersonligt och kallt. Ett rum för andras beundran, inte för hennes egen bekvämlighet.

När hon var klar med sin makeup reste hon sig upp och tog på sig manteln. Hon visste att Lucius gått och lagt sig vid det här laget och även om han var vaken så hade han sina rum i den andra flygeln. Om han mot all förmodan skulle märka att hon var borta, så skulle han anta att hon var hos någon av sina älskare. Hon log snett när hon tänkte på de sistnämnda. De var alltid en lika bra ursäkt.

Narcissa drog ett nervöst andetag och blundade medan hon transfererade sig till den plats där hon visste att den person hon skulle möta ikväll fanns. Ett ögonblick senare var hon framme. Hon hade alltid tyckt att det var en gräslig plats som hennes syster hade bosatt sig på. Rått och otrevligt och värst av allt; helt utan smak. Rent vulgärt. Nåja, det var inte så konstigt med den där losern som deras föräldrar gift bort Bellatrix med. Med sin smala välmanikyrerade hand borstade hon bort inbillat resdamm innan hon rätade på ryggen för att känna sig säkrare på sig själv. Hon kastade en blick mot en enorm spegel med guldram för att kontrollera att hon såg representativ ut innan hon dröjande började gå. Ljudet av hennes höga klackar dämpades av den tjocka rödbruna heltäckningsmattan som fanns i den svagt upplysta korridoren. Stora kandelabrar spred ett spöklikt sken på väggarna när ljuslågorna fladdrade till.

Hon gick fram till det rum som Bellatrix antagligen skulle vara i den här tiden på dygnet om hon kände henne rätt. Hon öppnade försiktigt dörren till salongen för att se om hennes syster var där. Rummet var dystert möblerat med många uppstoppade djur på väggar och bokhyllor. Det var inrett med bara mörka färger och det var nästan som om man visste redan när man såg det att här kan bara Dödsätare bo. En människa med kolsvart hårsvall och ett whiskeyglas i handen satt med ryggen mot dörren. Bellatrix reste sig ur fåtöljen framför brasan när hon hörde någon komma.

"Åh, hej Narcissa. Vad förskaffar mig den äran?", sade hon med ett kallt leende. Hennes ansikte uttryckte varken förvåning eller glädje över sin systers besök. Narcissa betraktade hennes tärda men fortfarande vackra ansikte ett ögonblick innan hon svarade.

"Bellatrix, det var länge sen sist. Jo, du förstår, jag har fått ett litet problem på halsen och jag tror att jag behöver din hjälp för att bli undanröja det."

Hon satte sig ner i en kall svart läderfåtölj och började förklara. Lågorna dansade i hennes ögon medan hon berättade om det hot som Ashford utgjorde mot hennes familj. Bellatrix lyssnade medan hon satt bakåtlutad i sin fåtölj och betraktade sin syster som såg mycket upprörd ut vid det här laget. Hon log inom sig. Hon visste precis hur hon skulle göra för att ordna allt på bästa vis. När Narcissa avslutat sin historia hällde Bellatrix upp var sitt glas sherry åt dem och började tankfullt smutta på sitt eget. Av ren beräkning lät hon tystnaden falla över rummet medan hon, som åtminstone hennes syster trodde, tänkte över det hela för att finna en lösning. Att hon redan kommit på en djävulsk plan kunde ju inte Narcissa veta. Till sist bröt hon tystnaden.

"Ja, du. Det är inget lätt problem du har. Du vill alltså att vår lilla vän Ashford ska undanröjas på ett eller annat sätt, för att inte riskera att mista Lucius och för att Draco inte ska få reda på sanningen. Du sade också att du skulle göra vad som helst för att få henne bli av med henne en gång för alla." Hon lutade sig fram mot Narcissa. "Är du verkligen villig att göra VAD som helst?"

Narcissa såg in i hennes ögon, som för tillfället såg nästan gula ut, som en katt. Hon kände kylan breda ut sig inom henne. Hon svalde och nickade.

"Jag vill inte riskera någonting. Inte med tanke på allt som hon vet."

Bellatrix lutade sig bakom igen och såg belåten ut. Hennes lillasyster hade spelat henne rakt i händerna. Hon betraktade förstrött sina naglar för att retas lite med Narcissa, som väntade spänt på att hon skulle berätta om vad hon hade tänkt ut. Hon lät henne våndas lite till. Det var ju trots allt en strålande plan hon hade smidit. Åtminstone strålande för henne själv… Hon mötte Narcissas blick och började berätta om sin idé. Den var vågad och hon skulle behöva sätta mycket på spel för att få den att gå igenom, men hon hade ju sagt att hon skulle göra vad som helst… Deras skuggor spelade över väggen, medan de satt med huvudena tätt ihop.

Hon protesterade lite när Bellatrix förklarade om lockbetet. Inte det, Bellatrix visste ju vad hon hade gjort för att komma över det, men hennes syster var orubblig. Narcissa suckade och gav med sig. Hon visste att det skulle fungera, men priset skulle bli högt. En klump växte i hennes mage, men hon ignorerade den.

Hon reste sig upp igen och såg på den person som hon en gång i tiden kunnat umgås ledigt med. Bellatrix hade förändrats sedan hon gått över till mörkrets sida. Ja, kanske redan under sin tid på Hogwarts. Kall och hård hade hon blivit. Och kunde bokstavligen gå över lik för att få det hon ville ha. Kunde hon verkligen lita på denna människa som hon visste var så hänsynslös? Ja, hon måste göra det. Det fanns ingen annan utväg. Det var ju ändå hennes eget kött och blod. Hon började gå mot dörren och vände sig om innan hon öppnade den.

"Tack för din hjälp, Bella. När ska vi sätta igång planen?"

"Jag ska diskutera saken med de andra. De vet att Mörkrets Herre skulle sätta värde på Ashfords talanger, så det blir nog inga problem. En månad eller två, så är allt klart. Oroa dig inte, det kommer att gå som smort.", log hon med spelad värme.

Narcissa nickade, kanske mest för att övertyga sig själv. Hon var redan nervös. De tog farväl och hon transfererade sig tillbaka till sitt rum i Malfoy Manor. Det var tomt, precis som hon väntat sig. Hon pustade ut. So far, so good. Hon kunde inte låta bli att le segervisst för sig själv när hon slängde sig på sängen och stirrade upp i taket på de dyrbara guldmålningarna. Det var inte dem hon såg. I stället såg hon en ljusnande framtid som bara var hennes och hennes familjs… 'Vänta du bara, Ashford. Snart ska du få vad du förtjänar!' När hon somnade var det med en känsla av kommande triumf.

--

Lucius satt i en fåtölj i sin privata salong med ett glas eldwhiskey i handen. Han såg sig förstrött omkring. Det mycket maskulint möblerade rummet hade tillhört hans far en gång i tiden och hans far före honom. Så hade traditionen förlöpt i många generationer. Här hölls alla allvarliga samtal männen emellan och hit kom aldrig kvinnorna i familjen. Mörka stiliga möbler fanns i närheten av spisen och ett välfyllt barskåp av mahogny stod vid väggen några meter ifrån honom. Där fanns allt som behövdes till de drycker och drinkar han gillade. En husalf fanns alltid utom synhåll, men inom hörhåll om han ville ha påfyllning. På en hylla stod en uppstoppad räv som han skjutit med sin farfar när han var tolv, men eftersom han inte gillade jakt så var det det enda djuret som fanns i huset. Den nämnde farfadern blickade oftast ner på honom från ett porträtt ovanför spisen, men ikväll hade han gått och hälsat på sin fru som hade sitt porträtt i en liten salong på en annan våning. Lucius snurrade glaset i händerna medan tankarna flög omkring. Det stack till av smärta i magtrakten när han mindes ett samtal han och hans far hade haft just i detta rum när han var nitton år.

flashback

Han bävade inför det samtal som komma skulle när han öppnade den bastanta dörren till sin fars salong, eftersom han anade vad det skulle röra sig om. Där inne stod fadern framför ett fönster med ryggen vänd mot dörren och tittade ut. Lucius betraktade honom några sekunder. Han hade en hållning som en general och utstrålade styrka och aristokratisk stolthet. Lucius hade lovat sig själv att aldrig, aldrig någonsin bli som sin kalla och hårda far. Den sistnämnde vände sig om och såg på sonen.

"Jag har hört att du fortfarande är tillsammans med Ashford-flickan."

Lucius tvekade ett ögonblick men nickade sedan.

"Familjen Black har börjat uttrycka sitt missnöje över att du och deras unga dotter Narcissa inte har förlovat er officiellt ännu och bestämt bröllopsdatum."

Lucius svalde när han hörde orden 'förlova' och 'bröllopsdatum' i samband med namnet Narcissa. Även om han hade vetat att han en dag skulle gifta sig med henne hade han bara skjutit bort det och tänkt att det där skulle hända någon gång långt bort i framtiden. Sedan när han hade träffat Mina hade han intalat sig att han skulle kunna övertala sin far, med tanke på att också familjen Ashford var renblodiga och hade anor långt bak i tiden.

"Far.", sade han tvekande, eftersom han lärt sig redan vid tidig ålder att aldrig säga emot överhuvudet i familjen. "Jag skulle vilja gifta mig med Jasmine i stället. Hon är ju också av adelsfamilj och renblodig."

"Du vet mycket väl att Ashfordarna inte har ställt sig bakom Mörkrets Herre, eller hur? Låt mig ställa dig den här frågan; om du gifte dig med henne, skulle hon stå vid din sida om du blev en Dödsätare?", sade hans far silkeslent. De stormgrå ögonen hade en illvillig glimt.

Lucius tvekan blev svar nog för fadern. Han log inom sig. Nu visste han precis hur han skulle göra för att ordna upp dilemmat och hindra sin son och Ashford-flickan att rymma iväg och gifta sig. Han gick fram till honom och såg honom i ögonen. Den äldre mannens hand lades på den yngres axel.

"Du vet att Narcissa skulle stötta dig i alla dina beslut, eller hur? Hon är uppfostrad till det. Är du säker på att din lilla Jasmine skulle stå vid din sida i vått och torrt och stötta dig vad som än händer?"

Lucius rätade på sig och såg sin far rakt i ögonen.

"Ja, det är jag."

"Jag har märkt att du inte riktigt har viljan att gå med i Dödsätarna. Låt oss säga så här; om Jasmine fortsättningsvis står vid din sida efter att du har sagt till henne att du kommer att förena dig med dem, så ordnar jag upp det hela med familjen Black och låter dig gifta dig med henne utan att bli arvlös."

Hans nickade. Han hade bleknat när han hört vad testet skulle bestå av, eftersom han visste vad Mina tyckte om Mörkrets Herre, men det var en risk han måste ta.

"Men,", fortsatte fadern. "om hon vägrar stå vid din sida efter testet, så kommer du att bli en Dödsätare och gifta dig med Narcissa. Är vi överens?"

"Ja.", svarade sonen kort.

"Bra, för detta ska du minnas, min son. Vem ska stå vid din sida och stötta dig, om inte din hustru?"

Med sin fars sista ord ringande i öronen lämnade han rummet. Det lät som att han hade rätt. Vad skulle Mina bli för hustru om hon inte gav honom sitt stöd?

Fadern log triumferande när hans son hade lämnat rummet. Han visste att Ashford-släkten hade sina egna konstiga idéer när det gällde sina barn. De uppfostrade ju både sina söner och döttrar likadant! Nej, tacka visste han familjer som Blacks, som såg till att deras kvinnor inte lade näsan i blöt när det gällde sina mäns beslut. Lucius skulle aldrig få den där Jasmine att gå med på att bli Dödsätare. Ashfordare var inte sådana.

Han slängde sig ner i en fåtölj och skrattade lågt för sig själv över att det hade gått så lätt att lösa problemet. Det hade bara varit att så ett litet frö av tvivel i Lucius, och sen skulle denne själv lägga dödsstöten i förhållandet.

slut på flashback

Lucius kände en klump i halsen, när han tänkte på hur fel allting blivit. På något sätt hade hans fars ord etsat sig fast i hans minne. 'Vem ska stå vid din sida och stötta dig om inte din hustru?'

Det hade blivit ett ordentligt gräl när han hade berättat om sitt 'beslut'. Hans hjärta hade nästan brustit när han hade sett hennes sårade blick. Hon hade vägrat blankt att bli en Dödsätares hustru. Han hade inte förstått henne då. Nu visste han vad hon hade försökt hindra honom ifrån. Efter att ha funnits i Mörkrets Herres tjänst så här länge hade han blivit kallare och hårdare än hans far någonsin varit. Kylan i hans inre hade kommit smygande så sakta att han inte märkt hurdan han blivit förrän hon hade kommit tillbaka. Han hade mycket att skämmas för, ända från den dag han ingick det förbund han fortfarande satt fast i.

flashback

Jasmine vandrade planlöst genom staden. Den vita snön singlade ner från himlen och landade på hennes svarta kappa och skarfen som hon knutit kring huvudet. Den var inte för att skydda hennes hals och öron från kylan, som alla hon mötte på gatan säkert tog för givet, utan för att hindra dem från att se de varma tårarna som rann längs hennes stelfrusna kinder. Det var ikväll han skulle gifta sig med Narcissa… Hon tänkte tillbaka på det gräl som var orsaken till hans bröllop. Hade hon verkligen tagit rätt beslut?

You're leaving now,
I won't try, try to change your mind now baby
I won't say no words designed to make you stay
You've gotta live your life,
I won't stop you
You've got to do what's right for yourself,
I know
No matter what you do,
I won't forget you
I only know, If I
Han tog ett djupt andetag när han stod vid altaret och väntade på att ceremonin skulle börja. Den skräddarsydda kostymen satt som gjuten och den grå slipsen matchade hans ögon perfekt, men inget av det fick honom att känna sig bättre till mods. Hela hans inre skrek att det var fel, att han inte borde vara här just nu. Att det var Mina som skulle gå upp för altargången, inte Narcissa. Hans ansikte visade inget av vad han tänkte, men han tillät sig att sänka blicken för några sekunder medan han tänkte på vad som kunde ha varit.

If I ever see heaven again,
it will be in your eyes, your eyes
If I ever feel heaven again,
it will be in your arms, your arms
It will be, it will be with you

You'll walk away and I pray
I'll pray our roads will cross again someday
Deep in this heart of mine,
I'll still love you
Deep in this soul of mine,
you'll be there I swear
The sweetest times I knew,
were times I held you
I only know, If I,
Narcissa började gå upp för altargången med handen lätt på sin fars arm. För varje steg hon tog, kändes det som om en snara kring hans hals drogs åt hårdare. Det var som om hennes klackar ekade, gästernas sorl steg och bröllopsmarschen skar i hans öron. Paniken bubblade i hans mage när hon stod vid hans sida och ceremonin började. Hans hjärta bultade när han såg in i hennes ögon och svarade ja på prästens fråga. Snart var vigseln över med den obligatoriska kyssen som avslutning och de började gå ut. Han hoppades att Mina mådde bättre än han gjorde just nu, för det kändes som om han hade ingått ett förbund med djävulen.

If I ever see heaven again,
it will be in your eyes, your eyes
If I ever feel heaven again,
it will be in your arms, your arms
It will be, it will be with you

You've gotta live your live,
I won't stop you
You've gotta do what's right
For yourself
I know no matter what you do,
I'll always love you
I only know, if I
If I
När de kom ut ur kyrkan stannade de på trappan några minuter för att låta släkt, vänner och journalister föreviga detta ögonblick för eftervärlden. Han såg sig omkring och hans hjärta stannade nästan när han såg en liten svartklädd figur stå vid ett gathörn några kvarter bort och betrakta scenen. För en sekund möttes deras blickar.

If I ever see heaven again,
it will be in your eyes, your eyes
If I ever feel heaven again,
it will be in your arms, your arms

Crabbe var den enda som märkte sin väns reaktion och följde hans blick. Han skakade sorgset på huvudet åt den röra som dessa två älskade människor hade ställt till med. Hans hjärta blödde när han såg Lucius sätta sig i den dyrbara limousinen med sin nyblivna hustru och Jasmine vända sig om och gå åt ett annat håll. Bröllopsfesten skulle kännas som ett helvete, tänkte han.

If I ever see heaven again,
it will be in your eyes, your eyes
It will be, it will be with you
It will be with you…

slut på flashback

Det glödde bara svagt i eldstaden och natten var sen, då hans tankar var tillbaka i det mörka rummet. Han hade inte vetat hur han skulle stå ut med att leva tillsammans med en främmande människa och den första tiden hade varit mycket obehaglig. Efter ett tag hade de dock funnit sina roller och de hade bestått genom åren. Han tyckte synd om sin son som hade behövt växa upp i denna kyliga omgivning. Han hade dock hycklat om han hade försökt trycka fram något medlidande över Narcissas värld. Efter alla dessa år av äktenskap kunde han fortfarande inte ens känna vänskap för henne. Han tyckte inte om henne, helt enkelt. Hennes kyla och ytlighet fyllde honom bara med avsmak. Men nu när han tänkte på det hade hon varit annorlunda den senaste tiden. Nästan uppspelt, precis som om hon dolde en i hennes ögon underbar hemlighet. Han log lite hånfullt. Det var väl någon av hennes älskare som hade friat och nu väntade hon säkert bara på att han skulle fråga vad som hade hänt, så att hon skulle få berätta. Han lekte lite med tanken att faktiskt göra det bara för att få säga att hon var fri att gå om hon ville det. Hon skulle se ut som om hon svalt en hel citron. Han skrattade lågt vid tanken. Han ville så gärna slänga ut henne med huvudet före, men så hade han Draco att tänka på och hans ansikte mulnade lite. Han ville inte att hans son skulle växa upp moderlös, men så fort Draco var vuxen och utflyttad skulle han göra slag i saken lovade han sig själv. Med ett leende och en dröm om en ljusnande framtid och frihet gick han för att lägga sig.