A/N: Tusen tack till er som har kommenterat. Det är ni som får mig att inte lämna den här historien åt sitt öde.

Disclaimer:n har inte ändrats sen sist.

--

Tystnaden var tryckande efter orden som Bellatrix hade yttrat. Draco dolde chocken genom att se ner på en osynlig punkt några meter fram på stengolvet, medan Harry stirrade på kvinnan med häpnad och misstro. Narcissa däremot log med stolthet mot sin son. Dödsätarna stod uttryckslösa vid väggen, men inom sig stönade Lucius för sig själv. Visserligen hade det stått uppenbart för honom vad som komma skulle, men han hade hoppats in i det sista att han hade haft fel, att hans son inte skulle bli en mördare ikväll. Han hade visserligen inget till övers för den där Potter-pojken. Han hade betett sig både stöddigt och uppstudsigt tidigare, men innerst inne hoppades Lucius ändå att han skulle befria dem från Mörkrets Herre i alla fall. Hur otroligt det än lät att en ung pojkspoling skulle kunna besegra den store trollkarlen. Han förbannade sig själv för att han lät sig tro på en så fånig tanke. Potter hade ju inte gjort särskilt många framsteg hittills idag.

Bellatrix började prata igen, det var något om hur glad Mörkrets Herre skulle bli när han fick sin överraskning och hur rikligt han skulle belöna sina trogna anhängare, men Draco lyssnade inte längre. Det var något annat som hade fångat hans uppmärksamhet. Det var något som kittlade i hans öra. En liten röst började tala. Han blickade sig försiktigt omkring för att se om någon annan hade hört någonting, men alla såg ut att vara koncentrerade på hans moster. Först trodde han att han hade blivit knasig av chocken han fått, men så föll bitarna på plats. Det måste ju vara professor Ashford. Hon var den enda som skulle kunna förvandla sig till en fluga. Han fick anstränga sig för att inte låta lättnaden synas i sitt ansikte, för det kändes som om en tyngd hade lyfts från hans hjärta. Allt skulle bli bra. På något sätt måste hon kunna reda upp den här situationen, hon hade ju i alla fall ett triumfkort på lager, sin förmåga. Han ansträngde sin hörsel för att höra vad hon sade, för det lät mest som ett surrande.

"Lyssna noga på mig nu, Draco. Vi måste försöka vinna så mycket tid som möjligt innan hon hinner beordra dig att döda honom, men jag tror inte att det blir några problem, så som hon håller låda." Den lilla rösten lät ironisk när hon sade det sista. "Det enda du behöver göra är att stå här och se uppmärksam ut, så länge jag sticker ner och pratar med Harry."

Han nickade nästan omärkligt medan han höll ögonen på Bellatrix, som fortfarande broderade ut texten om hur trevlig kvällen skulle bli. Trevlig var inte riktigt ett ord som han kunde sammankoppla med att döda någon, speciellt inte med tanke på att han faktiskt hade börjat komma överens med ärrhuvudet. Det kändes som om veckor hade gått sedan det där skämtet angående dörren. Han själv hade faktiskt tyckt att det var riktigt kul, trots att det var på hans bekostnad. Han kom sedan tillbaks till verkligheten. Av tystnaden i hans öra att döma, hade professor Ashford, eller Jasmine som han hade börjat kalla henne i sina tankar, flugit ner för att informera Harry om läget. Han såg hur denne ryckte till och såg hastigt upp mot sin moster för att se om hon hade märkt något, men det verkade som att hon tolkade det som att offret fasade för sitt kommande öde för hon log stort och illvilligt mot honom.

Harry hade blivit lika förvånad som Draco när han hörde rösten, men han förstod snabbt och nu lyssnade han intensivt på vad professor Ashford sade Han kände sig både lättad och nervös på samma gång. När han såg på alla Dödsätarna omkring sig kunde han inte låta bli att undra hur hon hade tänkt att de skulle komma sig därifrån med alla kroppsdelar i behåll. En annan liten tanke som surrade i hans bakhuvud var hur hon hade vetat att de befann sig i knipa och var de fanns, men han tänkte inte lägga energi på den parentesen just nu. Han hade annat att bekymra sig över för tillfället. Som till exempel att han inte hade något vapen, att dörren var så långt bort och att han inte visste vad han skulle göra om han lyckades ta sig utanför den. Han hade ju inte direkt haft tid att beundra omgivningarna när han hade anlänt.

Hjärtat dunkade inom henne. Hon visste att det bara var en tidsfråga innan hon behövde agera, men hon var beredd att sätta sitt liv till om det krävdes för att pojkarna skulle kunna fly därifrån. Ljudlöst svävade hon framför dem, osynlig för alla motståndares ögon och hon tackade tyst sina förfäders gener för att hon begåvats med denna förmåga. Hon lät Lestranges pladder skölja över sig, medan hon tänkte, men hon lyssnade ändå med ett halvt öra. Det var ordern som hon väntade på, även om vänta var ett ord som passade dåligt in i sammanhanget. Fasade för, kanske beskrev det bättre. För en sekund lät hon blicken flyga över Dödsätarna. Det var nästan omöjligt att skilja dem åt, men hon trodde sig ändå känna igen Lucius och Crabbe. Det stack till i hjärtat av att se dem så här, trots att hon vetat vad det hade blivit av dem efter att hon lämnat deras sida. Hennes tankar avbröts av Lestranges röst.

"Men nu ska jag inte stå här och tråka ut er längre.", sade Bellatrix med ett strålande leende. Om hennes blick inte hade varit så fanatisk och hennes ansikte slitet av vistelsen i Azkaban, skulle man nästan ha kunnat kalla henne vacker. Det svarta håret hade återfått sin glans sedan hon rymt. Hon fortsatte. "Draco är säkert ivrig att få sätta igång med sitt prov. Var inte orolig för att han ska kämpa emot, lilla vän. Jag har redan sett efter och han är inte beväpnad." Hon höjde rösten. "Låt provet börja!"

Vad som hände sedan var det mycket få som hade räknat med. Bara en sekund efter hennes ord stod en mycket rakryggad och bister Jasmine Ashford mellan henne och pojkarna med trollstaven i högsta hugg. Dödsätarna drog efter andan. Den här kvällen hade visat sig bli mer spännande än de hade kunnat tänka sig. Konstigt nog verkade inte Bellatrix själv eller Narcissa vara förvånade. De log bara lugnt när de såg Ashfords uppenbarelse.

"Nej, men ser man på. Är det inte Ashford? Så trevligt av dig att titta in.", sade Bellatrix med sammetslen röst. Hennes mun visade tänderna i ett leende.

"Ja, är det inte?", svarade Jasmine torrt. Hennes ögon hade smalnat märkbart när hon hade betraktat de båda systrarnas reaktion av hennes ankomst. De hade vetat att hon skulle komma, men hur? Och varför? Kunde det faktiskt vara så att det här med Draco och Harry bara var en charad för att locka hit henne? Hon hoppades att det inte var så. Hon hade trott att Narcissa värderade sin son för mycket för att använda honom som lockbete.

Det var som om en kall hand hade kramat om Lucius hjärta när han plötsligt hade sett Mina stå framför de båda pojkarna. För att beskydda dem… Hur kunde hon vara så dum att hon kom hit ensam och ställde sig mitt framför tiotals Dödsätare? Menade hon verkligen att hon skulle klara av dem allihop själv? Eller räknade hon med hans hjälp..? Han svalde. Hur skulle det här kunna sluta bra?

"Javisst, javisst, men du får ursäkta att vi inte bjuder på kaffe.", sade Bellatrix roat. "Så… Vad för dig hit ikväll?"

"Åh, jag tänkte bara kika in och hämta två av mina elever. Du förstår, jag vill vara säker på att de båda är närvarande på min lektion imorgon."

Trots det lättsamma pratet kunde Draco känna den underton av aggression som spelade strax under ytan. Han betraktade sin mor. Hon bara stod där och log som en katt som nyss svalt en stor fet gråsparv, men det kunde ju inte stämma. Hon skulle väl inte gå så långt som till att ge sin son, sitt eget kött och blod till Dödsätarna bara för att få röja sin ärkefiende ur vägen? Men det verkade faktiskt vara så…

"Javisst, ja.", sade Bellatrix släpigt. "Du är ju lärare nu. Men jag måste säga att det är lite väl stor uppoffring för en lärare att bege sig iväg och befria elever ensam. Ja, beter du dig inte lite mer…" Hon gjorde en konstpaus, eftersom hon såg att Narcissa ryckte till bredvid henne. Det här hade inte ingått i deras planer, eller i alla fall inte i hennes systers. Hon fortsatte med ett kallt leende. "…som en mor?"

--

Efter några sekunders chockad tystnad började Dödsätarna viskande prata med varandra. Deras röster lät både förbluffade och tvivlande på samma gång. De enda som inte sade någonting var Lucius och Crabbe. De var för häpna för att öppna munnen. Bellatrix försökte inte tysta sorlet. Hon njöt av effekterna av sitt avslöjande. Det här måste svida för alla parter inblandade.

Narcissa såg rasande på sin syster. Hennes annars så vackra ansikte var förvridet av ursinne. Hon öppnade munnen för att säga något, men stängde den igen, oförmögen att få fram ett ljud. Efter att ha tagit ett djupt andetag för att samla sig, spottade hon ur sig, "Hur kunde du? Jag litade ju på dig!"

Bellatrix log bara kallt mot henne. "Men snälla vän, det är för allas bästa."

"För vems då? Nämn en enda person som tjänar något på det här!" Vid det här laget hade Narcissa hysteriskt höjt rösten, så att den ekade mellan de fuktdrypande stenväggarna.

"Tja…", hennes syster synade lättsamt sina naglar. "…jag, till exempel. Du anar inte hur länge jag har väntat på att få bestraffa dig. Du hade Ashford i dina händer och du lät henne gå! Om inte du hade gjort det, hade Mörkrets Herre kanske segrat förra gången!"

Draco flackade med blicken under sin mors och mosters skriktävling. Han förstod inte riktigt vad som hände just nu. 'Som en mor', hade Bellatrix sagt. Vad menade hon med det? Det hade låtit som om hon avslöjade en hemlighet, men vems mor var hon då? Hon hade kommit hit för att skydda honom och Harry. Den sistnämndes föräldrar hade väl aldrig haft något att göra med Jasmine förrän senare, så då… Med ens stod sanningen klar för honom och det kändes som om han fick ett hårt slag i magen. Harry betraktade sin forne fiende med ett bekymrat ansiktsuttryck. Han hade redan insett vad allt detta handlade om och fylldes av medkänsla för honom. Han rörde den andres arm för att trösta honom. Draco log svagt och tacksamt.

Under tiden som allt detta pågick stod Jasmine tyst och rakryggad. Hennes ansikte hade bleknat och hon hade svajat till för en sekund. Av alla de ting hon kunde ha räknat med att skulle hända så var det inte det här. Efter alla dessa år… Av någon anledning kunde hon inte vända sig om för att se på honom. Draco. Sin son. Hon skämdes för att hon hade funnits på Hogwarts hela året, sett honom, pratat med honom och ändå inte berättat. Hon skämdes trots att hon visste att hon inte hade kunnat berätta. Nu hade det kommit ut i alla fall och hon var lättad och skräckslagen på samma gång. Skräckslagen för att det var för sent för att reparera skadan…

Crabbe såg tigande på människorna framför sig. I sina intensivt surrande tankar gick han igenom allt som hänt samtidigt som han flyttade blicken från Jazz till Draco och tillbaka igen några gånger. Nu när han hade hört Narcissa bekräfta att det som Bellatrix slängt ur sig var sant, kunde han se likheterna mellan mor och son. Trots det tyckte han att det var många bitar i historien som fattades. Varför i hela fridens namn skulle Narcissa vilja uppfostra sin ärkefiendes son? Han och Lucius tittade på varandra och insåg att deras tankar följt samma banor. Crabbes hand kramade om den andres axel ett ögonblick för att visa att han fanns där som stöd.

Lucius såg tillbaka på sin son, som fortfarande stod där rakryggad, men med osäker och flackande blick. Vad var det här? Kunde det som Bellatrix hade sagt verkligen vara sant? Narcissa hade blivit rasande, vilket borde garantera att det stämde, men han förstod ändå inte. Med ett djupt andetag trängde han bort informationen till en plats någonstans i bakhuvudet. Det här var inte rätt tidpunkt att börja tänka på det, så han bestämde sig för att det var bäst att vaksamt betrakta allt som skedde istället. Förvånat såg han när Potter-ungen visade sin medkänsla för Draco. Tydligen hade de någon gång under den senaste tiden grävt ner stridsyxan. Genast vällde de bortvisade tankarna tillbaka igen som en flodvåg omöjlig att stoppa. Misstroget tänkte han på det ironiska faktum att han hela tiden uppfostrat Minas barn utan att veta om det, när han hela tiden önskat att Draco varit just det. Han blundade sorgset för ett ögonblick när han snuddade vid det faktum att han hade varit en tusen gånger bättre far om han hade vetat. Men varför hade hon inte berättat? Han förstod att Narcissa inte ville säga något, men Jasmine? Vad hade hon haft för syfte med att undanhålla honom detta?

"För att återgå till det vi höll på med, så undrar du väl säkert hur vi visste att du skulle komma hit.", ekade Bellatrix leende röst ut över församlingen och tystade den ögonblickligen. "Jo, du förstår, jag har hållit ögonen på dig länge. Ända sen du kom tillbaka, faktiskt. Ett mycket vackert litet smycke du skickade till Draco, förresten. Du talade väl inte om för honom att det gick som en direkt link från honom till dig vid minsta tecken på fara? Nej, jag trodde inte det. Du löste verkligen ett stort problem för mig. Oturligt nog drog det också in din älskade lille son i det här dramat. Ja, och så Potter-ungen förstås, men det är en bisak. Som du säkert vet har vi planerat att ha ihjäl honom förr eller senare i alla fall." Grymheten i hennes ansikte var direkt avstötande. Hon hämtade andan lite innan hon fortsatte. "Du, lilla Draco, undrar säkert hur din kära moder har kunnat låta det gå nästan ett helt år innan sanningen kom fram och jag ska faktiskt avslöja att det skulle ha fortsatt så också i all oändlighet, men det kan jag faktiskt säga till Ashfords försvar att hon inte har haft möjlighet. Din… oäkta mor har sett till den saken. En läppförseglarbesvärjelse om jag inte minns fel. Hur som helst vill ni väl säkert alla veta hur allt detta gick till och vem kan berätta det bättre än de som var inblandade?"

Hon log glatt mot dem som en cirkusdirektör mot sin publik. Det märktes att hon älskade att ha de församlades fulla uppmärksamhet. Både Narcissas och Jasmines ögon vidgades. Narcissas för att hon aldrig i livet skulle berätta något om det som hänt och Jasmines för att hon undrade hur i helsefyr Lestrange menade att hon skulle kunna berätta något. Men naturligtvis hade Bellatrix tänkt på detta också. Hon må vara ond och psykiskt instabil och allt det där, men oturligt nog är det faktiskt oftast sådana som är de mest slipade. Hon såg från den ena till den andra.

"Ja, ser ni. Ni ska verkligen få ta fram vartenda skelett ur era dammiga gamla garderober." Hon log mot dem båda med illasinnad blick. "Hm, med vem ska vi börja? Vi vet ju alla om den tårdrypande historien då Lucius och Ashford bröt upp, så den hoppar vi över…" Hon skrattade föraktfullt. "Ah, nu vet jag!"

Hon viftade lätt med sin trollstav mot Narcissa, som förskräckt ryggade tillbaka, men för sent. En ljusgrå slinga som de alla kände igen som ett minne kom fram. Bellatrix skakade loss den från staven och en scen började utspelas framför dem.

flashback

En tjugoårig Jasmine Ashford gick med snabba steg genom den öde Diagongränden sent på kvällen. Bakom några få fönster fanns lampor eller ljusstakar som spred ett nästan obefintligt sken över gatan. Efter den treåriga utbildningen efter Hogwarts hade hon fått jobb på ministeriet och ikväll hade hon jobbat sent. En liten figur kom gående emot henne. När hon kom närmare såg hon vem det var och stannade med ett ansiktsuttryck av avsmak. Narcissa Black. Precis den man ville stöta på när man nyss hade brutit förhållandet med den man som båda ville ha av olika orsaker. Till Jasmines förvåning log Narcissa. Ett malligt, segervisst leende till på köpet. Typiskt. Som om det inte räckte med att hon var trött och hade en fruktansvärd huvudvärk.

"Nej, men har man sett! Är det inte lilla Ashford som är ute och strövar miss i nassen? Och utan Lucius vid sin sida. Så trevligt, så trevligt! Inte för att jag hade förväntat mig att han ens skulle kasta en blick på dig numera, speciellt inte efter idag."

Hon såg ut som vanliga människor gjorde när de hade vunnit på lotto. Narcissa Black var dock ingen vanlig människa och därför skulle hon knappast bry sig om en miljon hit eller dit. Redan hennes garderob var säkert värd mer än så. Jasmine betraktade Black misstänksamt, medan hon undrade vad hon syftade på.

"Åh, jag ser att du inte har läst tidningarna idag.", fortsatte Narcissa med illmarig ton i sin röst. "Om du ens hade sett på framsidan, så borde du veta vad jag talar om. Men jag ska inte hålla dig i spänning längre."

Hon sträckte fram sin vänstra hand. På ringfingret satt en utsökt glittrande diamantring. En förlovningsring... Så kort tid hade alltså gått tills Narcissa slagit klorna i Lucius, tänkte Jasmine. Hon lät inte med en min visa sin förskräckta reaktion över den andras avslöjande, inte heller den knivskarpa smärtan i hjärtat av vetskapen om att den enda hon någonsin älskat inom snar framtid skulle gifta sig. För hon visste att det bara gick några veckor mellan förlovning och giftermål när det gällde arrangerade äktenskap. Resonemanget var; varför vänta, när de unga tu ändå varit bortlovade till varandra i många år?

Narcissa såg forskande på sin ärkefiende, medan hon försökte gissa sig till dennes tankebanor. Hon var besviken över bristen på reaktion, hon hade väntat sig ilska, raseri, kanske till och med skrik. Utan att tänka på att hon kunde utsätta sig för fara, bestämde hon sig för att provocera fram Ashfords dolda känslor. Hon skrattade hånfullt. Nu skulle hon se till att det verkligen började svida i både hjärteroten och ögonen på henne. Om det var något hon var bra på så var det inte bara att strö salt i såren, hon kunde dessutom konsten att gnugga in det ordentligt.

"Blev du stum över min seger? Men kära du, du måste ju ha vetat att jag skulle vinna till sist. Så är det bara. Vår trolovning vägde visst starkare för honom än er lilla tonårsförälskelse. Som hans far sade till mig under vårt privata samtal häromdagen. Vem ska stå vid en mans sida och stötta honom, om inte hans fru? Och det klarade ju du uppenbarligen inte av. Så nu blir det jag som styr över våra förmögenheter och sitter mitt emot honom vid middagsbordet… Delar hans säng… Uppfostrar hans barn… Vi kommer självklart att ha många barn.", sade hon och såg upp på Jasmine med sina vackra och samtidigt föraktfulla ögon.

En flämtning undslapp henne. Under tiden hon hade pladdrat på hade Ashfords ansikte genomgått en tydlig förändring. Anletsdragen hade förändrats så att de närmast kunde beskrivas som djuriska, som om hon i sin ilska hade tappat lite av kontrollen med att hålla kvar sin mänskliga skepnad. Nu fanns det ingen tvekan om att hon hade lyckats med sitt företag att reta upp henne. Innan hon hann säga ett enda förmildrande ord hade Ashford uttalat en förbannelse som fick henne att vika sig dubbel. Efter att Jasmine insåg vad hon nyss hade gjort vacklade hon till och lutade sig mot närmaste vägg med handen för munnen. Den där förbannelsen var vidrig. Ett rent slag under bältet. Hon skämdes för sin impulsivitet, men visste att det inte fanns något att göra för att ta den tillbaka. I stället vände hon sig om och gick med osäkra steg därifrån. En kyla hade krupit in i henne och kramade om hennes hjärta. Hon kunde hamna in i Azkaban för det där…

Bakom henne hade Narcissa fallit ner på knä. Hon höll om sin mage och ansiktet speglade både smärta och förfäran. När innebörden av förbannelsen sjönk in i henne spydde hon rakt ut på marken framför henne. Hon kände sig vimmelkantig och svag, men reste sig upp och vacklade iväg åt motsatt håll. På marken där hon suttit fanns en stor fläck av blod.

slut på flashback

När församlingen i Dödsätarnas näste hade hört vilken besvärjelse den unga Jasmine uttalade, hade de flämtat till. Nu när minnet var slut såg Bellatrix på allihopa en i taget.

"Ni är förvånade nu, eller hur, över att allas vår skenheliga Ashford var kapabel till något sådant. Men vänta ni bara. Det kommer mera. Vi har ännu bara börjat."

--

A/N: Som ni kanske har märkt så uppdaterar jag fortare ju fler som kommenterar, så tryck på knappen nu. ;)