A/N: Massa tack till alla er som har kommenterat! Era ord värmer. Hittills har jag alltid postat två kapitel i ett, men den här gången är det ett enda för jag tror att det är det längsta hittills. Sången i slutet är av TATU. Borrowed with love but not permission. ;)
Disclaimer: Se tidigare kapitel där jag har orkat skriva ut den.
--
Med ett leende vände sig Bellatrix än en gång till Narcissa för att ta fram nästa pusselbit. Den ljusgrå slingan visade denna gång en främmande plats som visade sig vara ett kontor.
flashback
Den unga Narcissa Black satte sig nervöst ner på stolen framför botarens skrivbord. Några dagar hade gått sedan sammandrabbningen med den där ohängda bimbon Ashford och hon hade idag vågat sig till S:t Mungos för att genomgå en undersökning i den desperata förhoppningen att besvärjelsen inte hade fungerat som den skulle. Nu var det dags för domen. Hon svalde och fingrade nervöst på sin dyrbara handväska. Den gråhårige botaren suckade djupt och tog av sig glasögonen. Han såg allvarligt på henne.
"Jag är ledsen över att behöva säga det här, men testresultaten är entydiga. Skadorna på era inre organ är tyvärr så omfattande att ni med all säkerhet aldrig kommer att kunna få barn."
Hon stirrade på honom utan att höra orden som kom efteråt. Detaljerna som förklarade precis vad som var fel. Detaljer som hon inte hade någon nytta av att veta. I stället fanns det en annan röst i hennes huvud. En röst som sade saker hon inte ville höra. 'Lucius kommer aldrig att gifta sig med dig nu.' 'Om du inte säger något kommer han ändå att ana att något är fel när du inte blir gravid.' 'Han kommer att skilja sig från dig.' 'Du kommer att bli utstött och utskrattad.' Hon skakade på huvudet för att få rösten ut huvudet och kom slutligen tillbaka till nuet. Han skulle aldrig få veta. På något sätt skulle hon förhindra det och skaffa fram en arvinge. Hon reste sig upp för att gå innan botaren hade hunnit avsluta sin redogörelse. Efter att ha tackat botaren började hon långsamt gå ut, men stannade efter ett ögonblick. Innan mannen visste ordet av hade hon vänt sig om och raderat minnet han hade av hennes besök. Medan han var för yr och vilsen för att veta var han befann sig skyndade hon fram till skrivbordet och rafsade åt sig allt bevismaterial för att hon någonsin hade befunnit sig där. När han sedan kom till sans hade hon redan försvunnit ut genom dörren och var långt borta.
slut på flashback
Nutidens Narcissa hade sjunkit ihop under minnesblicken. Hon såg trött och besegrad ut. När hennes syster manade henne att berätta vad som hände sen orkade hon inte kämpa emot.
"Två veckor efter förlovningen gifte vi oss med pompa och ståt. Under hela vigseln var jag livrädd att någon skulle ha fått reda på mitt 'tillstånd' och avbrutit ceremonin. Tiden efter bröllopet försökte jag på alla sätt att få fram en arvinge. Naturligtvis skulle Lucius behöva vara fadern med tanke på de säregna släktdragen. Så jag mutade flera kvinnor för att bli hans älskarinnor, men förgäves. Han föll inte för någon av dem. Till slut insåg jag att den enda som han inte skulle kunna motstå var… henne." Hon nickade bittert mot Jasmine. "Jag lyckades ta Ashford till fånga och försedde henne med ett halsband som hindrade henne från att transformera sig och att rymma. Med mycket möda och stort besvär, måste jag väl tillägga.", sade hon torrt och stirrade hatiskt mot den andra. "Jag 'råkade' undslippa mig i Lucius närvaro att jag hade fångat henne på Mörkrets Herres order och naturligtvis kunde han inte låta bli att träffa henne. Ironiskt nog med tanke på deras så kallade stora kärlek för varandra, hade båda en heder som hindrade dem från att inleda en affär eftersom han var gift bla bla bla, så jag behövde tillreda en kärleksdryck för att de skulle hamna i säng. Som tur var blev hon gravid ganska snabbt och jag låtsades komma på dem en kväll, så då tog vänsterprasslet slut."
Inte förrän nu förstod Draco och Harry vidden av det hela. De hade inte vetat vad det var för skandalös besvärjelse professor Ashford hade förhäxat Narcissa med innan botaren hade förklarat det. Den förstnämnde kände att han inte kunde smälta all världsupp-och-nervändande information just nu, så han beslöt sig för att skjuta bort den i bakhuvudet och ta itu med den när han hade kommit därifrån. Han svalde nervöst när han insåg att han inte hade en aning om hur det hela skulle sluta. Skulle han hinna bli Dödsätare och mördare innan kvällen eller natten var slut? Vad skulle hända med Jasmine… Hans biologiska mor? Vad skulle hända med Harry? För en sekund möttes deras blickar, som båda uttryckte samma oro över den ovissa framtiden. I den andres ögon fanns också ett visst uttryck av medkänsla, som om han visste hur Draco kände sig. Den ljushårige pojken mådde illa vid tanken på att behöva döda och kanske till och med tortera den andre och undrade vad som skulle hända med dem om han vägrade.
Lucius mådde illa när han hörde hur hans fru hade manipulerat dem. Hans hand slöts till en hård knytnäve i rena ilskan. Han hade känt sig rutten när hon hade hittat honom och Mina i säng. Hon hade verkligen spelat den försmådda hustrun bra med sina skrik och tårar. Med ens kunde han inte känna något annat än avsky för henne.
"Efter det höll jag henne gömd tills graviditeten tog slut och pojken föddes.", sade Narcissa kallt.
flashback
Jasmine lutade sig tillbaka mot de mjuka kuddarna och andades ut. Efter många timmar av vånda hade hennes älskade barn äntligen fötts. Nu orkade hon inte ens lyfta armen för att torka svetten ur pannan. Hon bara låg där stilla medan Narcissa förtjust gick omkring med pojken i famnen. Månen lyste in genom det höga fönstret och spred sitt varma ljus över den lille ljushårige. Ingen kunde ta miste på att det var en Malfoy, trots att han inte ens var en timme gammal. Nu skrek han och hon som snart skulle komma att kallas hans mor lämnade motvilligt över honom till Jasmine. Denne strök honom försiktigt över håret innan hon började amma honom. Hennes mörkblåa blick var mjuk och varm när hon såg honom äta för första gången i sitt liv. Narcissa betraktade scenen avundsjukt några sekunder innan hon vände sig om och mumlade en trollformel för att få bort sin stora tomma mage som hon hade burit på länge för att ge sken av att hon var gravid. När den nyfödde var mätt gäspade han och lät sig vaggas till sömns. Hans mor slöt också ögonen och snart sov de båda lugnt och drömlöst.
När hon vaknade var det solen som sken in genom fönstret i stället. Hon kände sig öm i kroppen och undrade varför tills hon såg sin mage som hade minskat flera storlekar. Medan minnena rusade tillbaka såg hon sig desperat omkring efter sin son, men förgäves. Under nattens gång hade Narcissa tagit honom och just nu visade hon säkert upp honom som sin egen. Hon suckade sorgset och tårarna brände bakom ögonlocken när hon sakta lutade sig tillbaka. Efter att ha försökt hålla tillbaka dem några sekunder lät hon dem rinna fritt ner för kinderna. Den tunga sorgen och förlusten kändes som en stor klump i magen trots att hon visste att hon förtjänade det. De var kvitt nu. Hon hade tagit ifrån Narcissa möjligheten att få barn och sedan hade hon fått betala med sitt eget. Sitt och Lucius… Även om hon visste att det inte tjänade något till att älta det, kunde hon inte låta bli att undra vilket namn pojken skulle få. Skulle Narcissa få sin vilja fram eller skulle han få det namn som hon själv och Lucius hade bestämt att de skulle döpa sin framtida son till? Draco… Namnet var både vackert och ovanligt, tyckte hon. De hade pratat om det en sen eftermiddag när de satt lutade mot trädet på deras hemliga plats vid Hogwarts. Crabbe hade retsamt frågat om han skulle köpa en barnvagn redan samma dag. Hon log lite vid minnet och utplånade sedan alla synliga bevis på hennes tårar med baksidan av handen. Hon skulle klara av det här. På något sätt skulle hon lära sig leva med förlusten, även om hon skulle bära med sig minnet och saknaden efter sin vackre son till den dag hon dog.
Dörren öppnades och en triumferande Narcissa kom in. Hon stod högrest och rakryggad vid sängen när hon sade till Jasmine att det var dags att stiga upp.
"Jag visade vårt barn för Lucius i morse. Han är mycket stolt över sin son." Hon log illvilligt när hon såg hur mödosamt hennes ärkefiende kämpade sig upp ur sängen och rätade på ryggen. Den långa förlossningen hade verkligen tagit på hennes krafter. Narcissa gick fram och ställde sig farligt nära henne.
"Det här har jag väntat på så länge…", mumlade hon och innan Jasmine hann reagera hade hon slagit till henne så hårt att hon flög omkull.
"Helvete!", tjöt den svarthåriga häxan och grimaserade när hon skakade och blåste på sin hand. "Nu bröt jag ju en nagel!" Hon riktade en spark mot den andra innan hon tog fram sin stav för att göra det hon inte kunnat tidigare med tanke på risken för att hennes son skulle bli defekt.
Några timmar senare träffade hon sin kusin Sirius med ursäkten att försöka värva honom till Dödsätarna. Under tiden hon pratade lät hon 'av misstag' yppa var Ashford befann sig, eftersom hon visste att de hade lärt känna varandra efter uppbrottet med Lucius och hade blivit nära vänner. Det var ingen fråga om att han skulle sticka raka vägen till Malfoy Manor efter deras samtal. 'Take out the trash when you leave', log hon för sig själv.
slut på flashback
Bellatrix började prata efter Narcissas yttrande.
"Nu undrar säkert alla om jag var hennes förtrogna under hela planerandet och utförandet av detta. Nej, det var jag inte. Min kära syster här berättade inte för någon om sitt 'tillstånd' eller om hur hon bestämde sig för att lura hela sin omvärld med ett oäkta barn. I alla fall inte förrän jag såg barnet och lade märke till att det inte fanns ett enda släktdrag av familjen Black. Jag ställde henne naturligtvis till svars och krävde att få veta vad som var på gång och till slut kröp sanningen fram. Jag var tvärilsk över det faktum att hon hade fångat en av de som Mörkrets Herre verkligen skulle vilja ha på sin sida, frivilligt eller under Imperius, och ändå lät henne slinka ur sina händer på grund av sina egna åsikter." Bellatrix fnös åt det sista ordet. "Hur som helst behöll jag hemligheten för mig själv, eftersom det ändå var för sent för att göra något åt det. Men, men… Nu kan vi kryssa för framdragandet av era dammiga garderobsskelett från arbetslistan, så vad ska vi göra då?"
Flera av de inblandade bävade när de hörde frågan, eftersom de inte visste vad den rubbade trollpackan skulle hitta på härnäst. Galenskapen i hennes ögon var med ens påtaglig och de undrade om hon alls visste vad hon höll på med. Narcissa log för sig själv när hon insåg detta och böjde sig fram för att säga något med låg röst i sin systers öra. På något bisarrt sätt såg de ut som två små flickor som utbytte hemligheter. Bellatrix lyste upp vid ett tillfälle och åskådarna insåg att fortsättningen på kvällen skulle bli plågsam för någon eller några. Hennes röst höjdes än en gång över sorlet.
"Min syster här har övertygat mig om att du inte kommer att vara till någon nytta för Mörkrets Herre med tanke på dina åsikter och så vidare.", sade hon beklagande och såg på Ashford. "De gör dig opålitlig. Så eftersom du är värdelös för oss, så tänkte vi ordna lite underhållning här och nu."
Jasmines ögon smalnade när hon försökte fundera ut vad de tänkte utsätta henne för. Hon bad tyst att det inte skulle involvera Draco. Omedvetet rätade hon på sig och flyttade sig lätt som för att försöka skydda honom från en eventuell förbannelse. Bellatrix noterade varje rörelse hon gjorde med ett illvilligt leende.
"Lucius, kom hit!", ropade hon och roades av hans förvåning.
Han ryckte till när han hörde sitt namn och det ilade till i magen när han undrade vad hon ville. Avvaktande gick han långsamt fram till henne och böjde lätt på huvudet, vilket var en Dödsätarsed som visade hans erkännande för att hon var högre än honom i rangordningen. Sedan rätade han på sig och såg henne i ögonen för att emotta sin order. Hon log nästan vänligt mot honom.
"Gå och ställ dig framför Ashford där."
Han gjorde som hon sade medan sanningen med ens stod klar för honom och han plötsligt visste vad hon ville att han skulle göra. Hans ögon mötte Minas och han såg att hon också hade insett det. Senare kunde han inte minnas att han faktiskt hörde Bellatrix säga att han skulle ta av sig masken, han var bara medveten om hennes ord och gjorde henne till viljes. Sen kom orden. De som stack som knivar i honom, trots att han hade förväntat sig dem.
"Döda henne."
Jasmines ögon var till synes uttryckslösa, men de granskade honom noga för att försöka se vad han skulle göra. Hans ansikte var slutet, det fanns ingenting att läsa och hon började undra vad han skulle välja. Var han villig att offra hennes liv för att följa den väg i livet han hade valt? Med ens hade hela deras tid tillsammans suddats ut och ersatts av misstänksamhet och misstro.
Is it too late?
Nothing to salvage
You look away
Clear all the damage
The meaning to
All words of love
Has disappeared
We used to love one another
Give to each other
Lie under covers so,
Are you friend or foe
Love one another
Live for each other
So, are you friend or foe
Cause I used to know...
--
A/N: En liten kommentar, kanske? :)