A/N: Det tog lite längre än jag hade tänkt mig att få tid till att ladda upp ett nytt kapitel. Jag har skrivit en one-shot för första gången på evigheter. Evigheter är förresten ett bra ord för att beskriva hur länge sen det var jag skrev något överhuvudtaget. Hur som helst så heter den Rivals och är skriven på engelska. Jag laddade upp den för några dagar sen. Tusen tack för alla kommentarer till förra kapitlet! De betyder mycket. :) Redo för att se hur det går?

Disclaimer: Yadayadayada YodaYodaYoda

--

Crabbe blev som förlamad när han hörde Bellatrix grymma order. Hans hjärta blödde för hans två gamla vänner som nu stod där mittemot varandra i den kalla salen. Aldrig hade han kunnat tro att det skulle sluta så här. Oroligt såg han från den ena till den andra. Han hade alltid tyckt att de var ett vackert par. Även nu när de båda stod mitt emot varandra i försvarsposition såg de bra ut tillsammans. De hade båda tagit fram sina trollstavar och stod nu och mätte varandra med blicken. Deras ögon visade inget annat än forskande vaksamhet och kropparna var på helspänn. Bellatrix hetsade dem roat mot varandra, men de hörde inte hennes ord. Draco såg över Jasmines axel på sin far och inom sig bad han att denne inte skulle döda henne och att hon inte heller skulle döda honom. Hela kvällen hade varit en mardröm och han önskade att han skulle vakna upp ur den och veta att han och de andra var i säkerhet. Vreden kokade inom honom, men han höll tillbaka om den medveten om att han inte hade makt nog att stoppa det som höll på att hända. Harry hasade sig försiktigt upp i sittande ställning när han såg att ingen lade märke till honom, beredd på vad som än komma skulle. Hans leder värkte, så han masserade dem försiktigt medan han betraktade scenariot.

Jasmine såg in i Lucius silvergrå ögon, som hon en gång i tiden känt så väl och försökte se in i honom, men det var som att stå ansikte mot ansikte med en främling. Det fanns ingenting som kunde ge henne en vink om vad han skulle göra härnäst. Sen frågade hon sig själv, vad KUNDE han göra? Han var fast i en rävsax. Runt omkring honom stod ett dussin Dödsätare, den sida som han tillhörde. Plötsligt såg hon något skymta i hans ögon och hon visste att han hade bestämt sig. Hon svalde, bad en kort tyst bön och gjorde sig redo.

Innan någon hann reagera snurrade han runt och siktade besvärjelsen Avada Kedavra mot Bellatrix. Det vill säga, där hon hade stått. Utan att han hade märkt det hade Narcissa ilsket ställt sig framför, ansikte mot ansikte med sin syster och träffades i stället av den gröna blixten. En tusendels sekund senare sköt ett moln av mörk, stickande rök ut ur Jasmines trollstav för att dölja deras flykt. Ett utrop av förargelse hördes från Bellatrix, när hon insåg vad som hände.

Draco stod paralyserad och såg kroppen av den som han hade trott vara hans mor tungt och livlöst falla till marken. Sedan kände han hur Harry tog ett hårt tag om hans arm och drog iväg honom mot utgången. Han snubblade till, men tog sig sedan samman och skickade sedan besvärjelser till höger och vänster mot Dödsätarna som han visste att stod vid sidorna. Skulle han slåss, så skulle han slåss som en riktig Malfoy. Dussintals motbesvärjelser som han lärt sig svischade förbi i hans huvud och vidare ut ur hans mun. Alla hans sinnen var på helspänn när han försökte förutse de förbannelser som riktades mot honom och Harry, som var försvarslös utan sin trollstav.

Röken hade hunnit börja sticka de närvarande i ögonen och även släckt alla facklor närmast dörren, vilket gjorde att salen låg delvis i mörker. Det enda som lyste upp de mörkaste delarna var ljusblixtar i olika färger, som röjde var flyktingarna befann sig. Mycket få av besvärjelserna nådde sitt mål. Crabbe deltog även han i beskjutningen av sina gamla vänner, av rädsla för att hans kompanjoner annars skulle lyncha honom, men han såg till att sikta långt ifrån där deras skepnader synts senast. Till skillnad från Lucius hade han själv valt att bli Dödsätare och det skulle aldrig ha fallit honom in att förena sig med sina vänner, men han skulle aldrig avsiktligt skada dem på något sätt. Flera gånger när ingen såg "råkade" han förlama sina egna på andra sidan rummet. För gammal vänskaps skull.

Harry och Draco hade nått dörren med bara några skråmor, eftersom mycket få lade märke till dem i den tjocka röken. De såg sig över axeln en sista gång innan de slank ut obemärkta. Strax utanför stannade den förstnämnde osäkert.

"Vad gör vi nu?", frågade han mellan flämtningarna. De smaragdgröna ögonen glimmade i den svagt upplysta korridoren. Hans ansikte var randigt av rök och svett.

"Det finns en spis med en skål full av flampulver en våning upp.", förklarade Draco och pekade mot stentrappan till vänster. Den som han hade kommit nerför tidigare den kvällen, ovetandes om vad som skulle utspela sig. Han sköt bort bilden av den fallande Narcissa, som bara för en kort stund sen, kändes det som hade kommit ner för den här trappan livs levande och mycket uppspelt.

De sprang hastigt uppför den och mycket riktigt stod spisen där, precis som han hade kommit ihåg. Efter att ha diskuterat lite bestämde de sig dock för att vänta på de andra, så att alla skulle hamna på samma plats efteråt. De satte sig ner framför brasan för att återhämta sina krafter, medan nervositeten bubblade och kokade i deras magar. Ljudet av striderna hördes på avstånd och de höll tummarna för att de två människor som de väntade på faktiskt skulle komma. Harry betraktade Dracos ansikte tyst. Arrogansen och överklassattityden hade helt försvunnit. Nu såg han ut som vilken vanlig kille som helst. Eldflammor speglades i de allvarliga silvergrå ögonen. Varje minut som de satt där kändes som en lektion av professor Binns, med andra ord som evigheter.

Lucius och Jasmine befann sig fortfarande mitt i skottlinjen, men hade hunnit avancera en bra bit närmare dörren. Röken låg tjock överallt, förstärkt av ännu en likadan besvärjelse och det var svårt att ens se handen framför sig. Ljudet av hostningar, steg och namn på olika besvärjelser genomskar luften. Plötsligt skrek Bellatrix några ord och regn började falla ner från det mörka stentaket. Hastigt skingrades röken och Lucius tog ett kraftigt tag om Jasmine och började springa mot dörren. De skulle inte ha en chans när de var klart synliga igen, trots att antalet Dödsätare i stridsdugligt skick kraftigt hade decimerats tack vare att de var så många från början och därför lätta att träffa.

"Vi är inte färdiga med varandra ännu, Ashford!" Bellatrix ursinniga röst ekade mellan väggarna och det lät som om ljudet kom från flera håll samtidigt. Att hon plötsligt verkade sörja sin nyss avlidna syster var en förvånansvärd helomvändning med tanke på att hon bara minuter tidigare hade njutit av att plåga henne för tidigare begångna misstag.

Ljusblixtarna i alla regnbågens färger fortsatte att skjuta igenom luften. Lucius kände hur Jasmine snubblade till och han drog upp henne igen och tog sedan tag i dörren. Han slängde upp den, skyndade igenom och slog sedan igen den hårt. Med några olika besvärjelser låste han den och medan de hörde hur Dödsätarna försökte komma igenom, skyndade de vidare uppför trappan där de mötte pojkarna.

"Till Dumbledores kontor?", frågade Harry Lucius.

Den sistnämnde nickade till svar och de steg in i elden en i gången, Lucius utan att se tillbaka på de människor han hade svikit.

Crabbe log inom sig när han såg att de skulle lyckas med sitt flyktförsök. Han hade inte känt sig gladare på många år. Allt hade blivit som det skulle. Misstagen som hade gjorts många år tidigare hade ställts till rätta. Nu skulle allt bli bra igen. En irriterande röst störde dock hans nöjda tankegångar. Den frågade om saker och ting någonsin var så enkla, samtidigt som den spelade upp scenariot igen. Lucius som hade dragit med sig Jazz mot utgången. Jazz hade snubblat till. Lucius drog upp henne och stött henne medan han försvann ut genom dörren… Hade hon verkligen bara snubblat? Med en isande känsla i magen insåg han plötsligt att Lucius nästan hade burit henne på vägen ut. Det var inga mysiga besvärjelser som hade använts i det här rummet. Hon var utan tvekan skadad, kanske till och med döende…

--

Det är antagligen ingen överdrift att säga att Dumbledore inte hade förväntat sig besök mitt i natten då han höll på att avsluta ett brev till en gammal vän. En rykande tekopp stod på bordet och Fawkes hade slumrat till. Det enda som bröt tystnaden var den mysigt sprakande elden och pysandet av otaliga små föremål som han hade samlat på sig genom åren. Allt var så rofyllt som det bara kunde bli. Plötsligt brakade en sotig och svettig Harry in genom hans spis. Han höjde på ögonbrynet och öppnade munnen i samma stund som en till elev kom ur spisen och sotade ner hans matta. Draco Malfoy… I likadant skick som den andre. Onekligen hade de varit på samma plats. Han log när han insåg att de två slutligen hade lagt sin osämja åt sidan. De trevliga tankarna avbröts dock av att två personer till dök upp ur brasan samtidigt. Han blev mäkta förvånad när han såg vilka det var. Dracos far, den ökände Dödsätaren Lucius Malfoy, och professor Ashford. Den sistnämnda verkade tyvärr inte vara i särskilt gott skick, med tanke på blodet som droppade ner på den smutsiga mattan och han bestämde sig för att förklaringarna fick sparas till senare. Hon behövde flyttas till sjukhusflygeln genast.

Lucius såg ner på hennes likbleka ansikte när de stormade genom de ödsliga korridorerna. Det var inte förrän de hade stått framför spisen för att använda flampulvret som han hade märkt att hon hade förlorat medvetandet. Gudarna allena kunde veta vilken hemsk förbannelse de hade kastat mot henne. Han svor tyst på att han skulle hämnas om hon dog. Hans hjärta stannade nästan när han tänkte slutet på meningen. Om hon dog… Nej! Ödet fick inte vara så grymt! Inte nu, när de äntligen var tillsammans igen! Omedvetet höll han om henne hårdare men lättade på sitt grepp när han kände skadan. Det vände sig i magen på honom när han konstaterade vilken besvärjelse det var och han ökade på stegen för att komma fram fortare. De andra fick halvspringa för att hinna med.

Madam Pomfrey ställde inga frågor när de kom in i den i övrigt folktomma sjukhusflygeln, utan satte genast igång. De lade ner den slappa kroppen på en brits och medan undersökningen började bakom fördragna förhängen, gick Lucius och Dumbledore till en annan del av salen. Harry och Draco stod tysta kvar några minuter. Den sistnämnde stirrade på de ljusgröna förhängena till den säng där hans biologiska mor låg och kämpade för sitt liv. Han slöt ögonen och vacklade till när alla sanningar som kommit fram under kvällens lopp rusade tillbaka till hans medvetande. Svimfärdig sjönk han ner och lutade sig mot väggen. Harry stod osäker kvar bredvid honom och såg på de två vuxna som satt på en säng längst bort i salen och pratade tyst. Han betraktade Lucius Malfoy vars hela varelse verkade ha förändrats. Det fanns inget kvar av arrogansen, av den överklassattityd han i princip varit frontfigur för. Nu såg han faktiskt mänsklig ut. Han försökte inte dölja den trötthet och oro han kände längre. Av gesterna att döma höll han på att berätta om alla händelser som försiggått tidigare.

Draco reste sig rastlöst upp och gick ut genom dörren. Han ville vara ensam med sina tankar. Det var så mycket han hade att grubbla över och han hade alltid gjort det ensam förut. Som en osalig ande strövade han genom korridorerna. Han var glad över att han var prefekt, nu behövde han inte gömma sig för Filch. När han började bli trött i benen gick han in i ett klassrum. Så annorlunda det såg ut på natten… Hela slottet var som en helt annan värld när mörkret hade intagit det. Stillheten och tystnaden var nästan öronbedövande. Han satte sig på en bänk och dinglade med benen. Genom det stora fönstret mitt emot honom lyste månen över den stilla sjön, men den vackra vyn berörde honom inte. Om och om igen såg han henne falla för hans fars Avada Kedavra-förbannelse. Han visste inte vad han kände. Sörjde han? Var han arg? Just nu kände han bara tomhet. Skulle han bry sig om Jasmine också dog i natt? Det var konstigt. I kväll hade han haft två mammor. Snart kanske han hade förlorat dem båda. I båda fallen var han maktlös. Det hade hänt för mycket för att han skulle kunna smälta det. Ljudet av en dörr som öppnades och stängdes avbröt hans tankar. Han vände sig inte om för att se vem som kom in, utan lät denne själv göra sin närvaro känd. Till hans milda förvåning var det Harry som satte sig ner bredvid honom. Av någon anledning blev han inte irriterad över att den svarthårige kom och störde hans tankar.

"Hur mår du?", frågade den nyanlände tyst.

Draco ryckte på axlarna och suckade. Var skulle han börja? Skulle han säga något alls? Han kände hur Harry lade armen om honom och han lutade sig med huvudet mot dennes axel. Skit samma vad alla tyckte. Skit samma vad han själv tyckte. I natt fanns det inget som kunde förvåna dem längre. Tysta satt de där och såg ut genom fönstret på den spegelblanka sjön, båda i sina egna tankar. En stund senare hörde den svarthårige pojken den andres andetag bli djupa och han förstod att han hade somnat. Försiktigt lutade han huvudet mot den blondes och för första gången under kvällen och natten kände han sig avslappnad. De var äntligen i säkerhet.

Dumbledore och Lucius satt kvar och pratade länge efter att de båda pojkarna lämnat rummet. Händelse för händelse gick de igenom vad som hade hänt och började sedan diskutera framtiden. Det vill säga, Lucius framtid. Så mycket var klart att han skulle behöva sitta en tid i Azkaban. Numera lät det inte så skräckinjagande, eftersom Dementorerna hade allierat sig med Lord Voldemort och därför inte vaktade fängelset längre. Efter sin tid där skulle han gå med i Orden och hjälpa till att bekämpa sin tidigare herre. Fängelsetiden och den värdefulla information han kunde bidra med som Mörkrets Herres tidigare förtrogne skulle räcka för att han åter skulle få gå som en fri man.

De avbröt samtalet när ljudet av förhängen som drogs åt sidan nådde dem. Madam Pomfrey gick fram till dem och förklarade Jasmines tillstånd för dem. Hon skulle troligtvis överleva, men formeln som hade använts hade fungerat som en frätande syra. Det innebar att eftersom den hade fått verka ostört en stund så skulle det ta lång tid för de inre organen att repa sig. Syran hade frätt sönder mycket hud för att inte tala om hur omfattande skador den hade haft på de inre organen. Den närmaste framtiden skulle hon vårdas på Hogwarts, eftersom hon var för svag för att flyttas. Lucius slöt ögonen och märkte knappt att Pomfrey började lägga om hans egna skador. Han var fortfarande skakad och hade svårt att smälta både avslöjandet angående moderskapet till hans son och det hemska faktum att han i misstag hade mördat sin egen hustru. Trots allt hon gjort ville han inte se henne död. Efter lite övertalning lade han sig till rätta på sängen och en stund senare sov han tungt och drömlöst. Salvan som hon putsade såren med innehöll mer än bara antiseptiskt medel.

Draco vaknade av att solstrålarnas spegling i vattenytan lyste honom i ögonen. Han stönade till. Var i helsefyr var han? Han lyfte huvudet och såg rakt in i Potters smaragdgröna ögon. Tydligen hade han sovit lutad mot dennes axel.

"God morgon!", sade Harry lågt med ett litet leende. "Hur mår du?"

Han svarade inte genast utan gav sig tid att känna efter. När han hade gjort det gav han honom en full redogörelse om alla ställen i hans kropp där det gjorde ont. Inte för att klaga, utan för att få honom att dra på mungiporna. Det fungerade.

"Okej, så du har ont i nacken efter att ha sovit obekvämt, rumpan av samma orsak, armen för att jag drog så hårt i dig när vi flydde och i resten av kroppen för att du hade en dålig dag igår.", sammanfattade Harry med ett flin.

Den andre nickade och såg nöjd ut över att han hade fått med allt. Sedan mulnade hans ansikte när alla avslöjanden rusade tillbaka i hans medvetande, sin mors död och att professor Ashford antagligen kämpade för sitt liv just nu eller kanske till och med hade avlidit. Tyst gick han fram till fönstret och tittade ut. Det var tidigt på morgonen och ännu hade inga elever stigit upp för att äta frukost. För dem skulle det bli en vanlig skoldag. För honom… hade allt förändrats. Ingenting skulle någonsin bli som förut. Igår var han en vanlig Slytherin-elev med rika adelsföräldrar. Idag var han en bastard och trots att den han trott var hans mor hade dött, så var han inte föräldralös. Inte i ordets egentliga bemärkelse. Vad skulle hända nu? Skulle hans far hamna i fängelse? Skulle sanningen komma fram? Skulle rykten florera i korridorerna att han var en utomäktenskaplig unge? Skulle hans far och professor Ashford gifta sig om hon överlevde? Vad skulle allt detta innebära för honom?

Harry betraktade honom när han stod där vid fönstret. Tyst och värdig trots att hans värld fallit samman som ett korthus. Rakryggad stod han där som om inget skulle kunna knäcka honom. Som den Malfoy han alltid hade varit. Den svarthårige pojken lade huvudet på sned.

"Vet du, du kommer att klara det. Vad som än händer kommer du att klara det.", log han.

Draco ryckte till när han började tala och vände sig om. Han gav honom ett svagt leende. Orden värmde och fick honom att känna sig bättre till mods. Ja, framtiden kanske skulle bli tung, men visst skulle han klara det. Han var ju fortfarande en Malfoy. Efter att ha samtalat en liten stund bestämde de sig för att gå och titta till de andra. De hade ju ännu inte fått höra någon diagnos.

När de kom in i sjukhusflygeln var draperierna inte längre fördragna. Professor Ashford låg blek och stilla på sin bädd. Hennes ljusa hår låg utspritt på kudden. På vänstra sidan vid midjan hade en stor blodfläck torkat. Där förbannelsen hade träffat fanns spår av något som såg ut som sot. Om de inte hade vetat bättre skulle de ha trott att hon var död. Hennes bröstkorg rördes knappt märkbart. Bredvid henne satt Lucius. Han såg upp när de närmade sig. Hans ansikte tycktes ännu mer slitet efter nattens strapatser. När de satte sig ner på andra sidan om Jasmine förklarade han hennes tillstånd och berättade sedan att han skulle tillbringa en tid på Azkaban med början samma dag. Draco nickade stumt. På något sätt hade han redan känt det på sig.

Lucius såg på sin son, som stod där tyst. Han var så blek och tärd. Det senaste dygnet måste ha tagit honom hårt, men ändå var hans hållning stolt precis som han hade blivit lärd. En Malfoy vacklar aldrig. En våg av ömhet vällde plötsligt över honom och han lade en hand på sonens axel.

"Du kommer att klara det bra.", sade han och Malfoy den yngre log.

Det var nästan samma ord som Harry hade sagt. Han fylldes av stolthet över att de båda trodde på honom. Javisst skulle han klara det bra. Hans far gav honom ett leende och gav honom spontant en lätt kram. Han förvånades över hur allt hade förändrats bokstavligen över en natt.

Några minuter senare kom Ron och Hermione inspringande genom dörren till sjukhusflygeln. Deras ansikten var oroliga och de tvärstannade när de såg professor Ashfords orörliga kropp och Lucius Malfoys irriterade blick, trots att Dumbledore hade informerat dem om vad de hade att vänta sig. Efter ett ögonblick hämtade de sig och skyndade fram till Harry. Draco flyttade sig till andra sidan sängen bredvid sin far.

"Dumbledore berättade vad som hade hänt.", förklarade Hermione sin och Rons närvaro med. Hon såg bekymrad ut och sneglade hela tiden mot sin professor i Försvar mot svartkonster. "Hur är det med dig?"

"Jovars.", svarade Harry med ett ryck på axlarna, men det syntes att han hade sovit för lite. "Efter omständigheterna bra, antar jag."

"Vi blev oroliga när vi såg att du hade försvunnit utan din trollstav.", sade Ron och räckte honom det nämnda spöet.

"Tack.", log den svarthårige och tog den. "Det är en lång historia. Ska vi ta den i sovsalen?", frågade han med en trött grimas. De andra nickade och började gå därifrån. Harry rörde vänligt vid Dracos axel när han gick förbi. Den sistnämnde log.

--

A/N: Kommentarer är uppskattade. :)