A/N: Som en notering till de som inte läst det i en tidigare A/N och som en påminnelse till alla andra vill jag säga en gång till att denna fiction inte är avslutad och att jag inte har fortsatt skriva på den, bara så att ni vet och inte blir besvikna när den tar slut. Det finns hur som helst fortfarande en del färdigskrivna kapitel. Jag önskar att jag hade kunnat skriva klart den, men varken fantasi eller inspiration finns kvar och jag varken kan eller vill krysta fram dåligt skrivna kapitel. Men som sagt, det finns fortfarande en hel del kvar, även sådant som inte tidigare publicerats nånstans. Tack till de som har kommenterat! Det är ni som får mig att fortsätta uppdatera. :)

Disclaimer: Äger inget utom Jasmine Ashford och min storyline.

--

Den varma vårvinden smekte mjukt hans ansikte. Det var bara några få dagar kvar på hans sjätte år. Han slöt ögonen och lät vågornas brus från sjön försöka lugna oron i hans inre. Det bekymmer han grubblade på just nu var att han skulle återvända till Malfoy Manor under sommaren. Det fanns ingen som väntade på honom där. Ingen mor, för hon var död och förresten hade hon ju bara varit någon sorts kall plastmorsa. Ingen far, för han satt fortfarande i Azkaban. Enligt vad han hade skrivit i breven, så behandlades han rätt bra där nu. Vakterna hade en viss respekt för honom efter att han så uppenbart bytt sida. Naturligtvis var det Dumbledores verk. Det var han som litade på honom. Men inget av detta löste Dracos problem. Han hade inte riktigt kunna smälta det faktum att det var han som var herre på slottet tills hans far kom hem. Ville han ens återvända? Tankarna avbröts när han hörde steg närma sig honom. Han vände sig inte om för att se vem det var. Det var inte någon från Slytherin i alla fall. Ryktet om vad som hade hänt i Dödsätar-nästet hade spridit sig i elevhemmet och nästan alla med föräldrar som tjänade Mörkrets Herre hade vänt honom ryggen. Det brydde han sig inte om. Inte heller var det Crabbe som kom, för hans steg var tyngre. Stegen upphörde ett par meter bakom honom.

"Hej." Den låga rösten tillhörde Harry. Naturligtvis.

Han vände sig om och log lite. "Hej."

"Jag ville bara fråga hur du har det." Solen sken den mörkhårige i ögonen och han måste kisa för att se den andre. De hade inte talats vid särskilt ofta sen den där natten. Hermione och Ron satt avslappnat bakåtlutade på sina utspridda mantlar en bit därifrån och betraktade dem.

"Okej, antar jag.", svarade Draco och ryckte på axlarna. "Det blir inte så roligt att åka hem, bara."

"Ingen att komma hem till?", gissade sig Harry till.

"Något åt det hållet, ja." muttrade den andre och såg ut över sjön. De silvergrå ögonen tycktes ha en glimt av sorg över sig.

"Har du hört något om professor Ashfords tillstånd?

"Nej, men hon måste ha blivit bättre eftersom hon flyttades till St. Mungos för några dagar sen.", sade Draco. "Ska vi sätta oss ner?" föreslog han.

Harry nickade. Den ljushårige bredde ut sin mantel på marken och de satte sig för att se ut över den glittrande sjön.

"Har du berättat för Granger och Weasley?" undrade han utan att se på Harry.

"Jo, de visste ju redan den del som Dumbledore hade berättat och de var oroliga… Tja, det kändes som om jag inte kunde låta bli. De är ju ändå mina bästa vänner."

"Nå, det är ju inte som att inte hela skolan vet om det ändå."

"De dömer dig inte, det vet du väl? De är inte såna."

Draco vände sig för att se på honom. Nej, han hade förstått det redan tidigare, under den tid som de hade gjort efterforskningar. De var verkligen inte sådana.

"Det är middag snart. Jag ska hämta min väska. Den ligger där borta." Harry nickade mot Ginny, som hade sällat sig till gruppen en stund tidigare, och Ron och Hermione. "Hänger du med?"

Den andre tvekade. Det kan hända att de inte dömde honom, men det betydde inte att de gillade honom.

"Äh, häng med nu." Han tog tag i Dracos arm och drog med honom. Efter några sekunder släppte han och de gick fram till de andra. Han slängde upp väskan och sade till paret "Kommer ni med och äter middag?"

Hermione skrattade. "Kom igen, Harry. Minns du inte att Seamus lade en besvärjelse på din klocka så att den ändrar tid jämt och ständigt. Middagen är inte förrän om en halvtimme."

"Hoppsan, det hade jag visst glömt bort.", sade han och en lätt rodnad syntes på hans kinder. "Nå, vi slår oss ner här då." bestämde han.

De satte sig ner och påbörjade ett ansträngt samtal tills Ron frågade av Ginny, som stirrade rakt ut i ingenting, vad hon gjorde. Efter att inget svar kommit tillbaka, knuffade han henne. Hon tjöt till.

"Nu dagdrömmer Ginny igen.", flinade han åt henne.

"Det kallas att ha ett rikt inre liv, ditt dumpucko!", fräste hon och slog till honom.

"Ett noll till Weasley den yngre…", sade Draco med ett snett leende.

"Jag har faktiskt ett namn, Malfoy.", förklarade hon förvånansvärt vänligt med tanke på att hon var arg och dessutom inte gillade honom.

"Gin…evra, var det visst?", sade han med en viss tveksamhet i rösten. "Jag har också ett förnamn."

"Jag vet det, DRACO.", betonade hon. "Rätt speciellt namn."

Han nickade och sade med ett ironiskt flin "Ja, inte så illa för att vara en bastard som växt upp med en psykopatisk låtsasmorsa som förhäxat sin man att vara otrogen med sin värsta fiende."

Den silvergrå blicken sökte sig än en gång ut över den närliggande vattenytan och Harry kunde inte annat än beundra hans hållning som var stolt och rakryggad trots det han nyss sagt. Ändå kände han på sig att den vitblonde inte var så oberörd som han ville låta påskina.

"Tänk att man en gång i livet skulle få höra en Malfoy kalla sig själv bastard.", skrattade Ron taktlöst.

"Han menade bastard i ordets verkliga bemärkelse.", förklarade Hermione irriterat. "Det betyder utomäktenskapligt barn. Var inte så okänslig!"

Draco förvånades över att hon tog honom i försvar.

"Äh, kom igen Hermione! Det är inte som om han inte har förpestat våra liv ända sedan vi började på Hogwarts!", utbrast den rödhårige killen.

"Det betyder inte att vi behöver ge igen med samma mynt."

"Han skulle göra precis likadant om det gällde någon av oss.", fnös Ron.

"Inte alls.", sade Draco som följt diskussionen med största intresse. Han log snett. "Jag skulle vara betydligt odrägligare."

"Där ser du! Han erkänner ju sj… Hey, varför låtsas du stå på min sida?", frågade Weasley den äldre misstänksamt.

"För att det är sant.", svarade Draco med en axelryckning.

"Det betyder inte att jag gillar dig bättre för det. Jag har inte förlåtit hur du behandlade mig i början av skolåret." Ron blängde surt på den ljushårige.

"Tja, en ursäkt vore faktiskt på sin plats…", sade Hermione försiktigt. "Du har ju ändå varit en bastard i förolämpningens bemärkelse också."

"En Malfoy ber aldrig om ursäkt för sina handlingar...", sade Draco och hans ögon glittrade okynnigt. Rons ögon smalnade. "…men de tidigare okända Ashford-generna påminner mig om att jag knappast kan dö av det."

Ginny fnissade till. "Det var den mest invecklade ursäkt jag någonsin hört!"

Draco flackade med blicken. "Och jag antar att jag borde rikta samma ord till er alla.", muttrade han.

"Ursäkten godtages med glädje.", sade Hermione med ett strålande leende och skakade hand med honom.

"Hermione! Du behöver inte charma in honom för det.", sade Ron surt.

"Du behöver inte oroa dig för konkurrens, Weasley. Så förändrad är jag inte ännu att jag skulle kunna tänka mig att ha ihop det med en mugglarfödd.", flinade den ljushårige. "Ge mig lite tid! Rom byggdes inte på en dag."

Samtidigt såg Ginny på klockan. "Skit! Det är bara en kvart kvar av middagen!"

--

Hogwartsexpressen tutade för sista gången när Draco satte sig i en tom kupé. Det var dags att åka hem. Bara ett år kvar i skolan och sedan visste han inte vad han skulle göra. Om han skulle göra något alls. Kriget hade satt igång på allvar den senaste tiden och bara Merlin visste vilka som skulle vara kvar när det var slut. Han strök bort pannluggen från ögonen. I alla fall hade han fått som han ville. Han stod inte vid Mörkrets herres sida.

Kupédörren öppnades rasslande och Vincent Crabbe Jr steg tveksamt in och stängde den bakom sig. Han flyttade oroligt tyngden från ett ben till det andra innan han till slut sjönk ner på sätet framför den andra.

"Jag tänkte… Jag ville bara säga hejdå. Jag kommer inte tillbaka nästa år. Han har kallat.", förklarade Vincent enkelt. Han lade huvudet på sned med ett lite sorgset uttryck som fick honom att likna en bortkommen hund. "Du vet hur det är."

Jo, han om någon visste hur det var. När Mörkrets herre kallar så kommer man om man är en Dödsätares son. Så var det bara. Han nickade bara tyst. Crabbe reste sig.

"Jag borde inte sitta här. Någon av de andra kan skvallra och då blir det jobbigt.", sade han besvärat innan han vände sig mot dörren för att öppna den.

"Vinnie, var försiktig!", utbrast Draco.

Den storväxte log.

"Var inte orolig, Draco. Jag har övat de tre oförlåtliga på kaniner. Det kommer att gå bra.", lugnade han den andre med innan han försvann ut genom dörren.

Draco fick en klump i halsen. Han vände huvudet mot fönstret och slöt ögonen. Som i en dimma kände han hur tåget satte igång med ett ryck. Crabbe trodde att han skulle klara sig bra som Dödsätare för att han hade övat på kaniner. Den ljushårige kände att han skulle vilja ruska om den andre och skrika att människor inte var som kaniner. Människor skulle böna och be, det skulle finnas barn och gamla och han visste inte vad. Stackars dumme Vincent!

Kupédörren öppnades än en gång och Harry kom in.

"Hej, jag har letat efter dig. Du får komma och sitta hos oss om du vill. Det är okej för de andra."

"Visst", sade Draco och reste sig upp för att ta med sitt bagage. Han var återigen dold bakom sin mask av oberördhet, men kände att den andre granskade honom närgånget. Varför måste Potter alltid nödvändigtvis försöka se igenom honom? Visst var det trevligt om han brydde sig, men… Den sistnämnde nuddade vid hans hand när han tog tag i Dracos ena väska.

"Kommer du?", frågade Harry när han gick ut genom dörren. Sedan vände han på huvudet och såg bakåt på den andre med sin vänliga blick. "Vet du, om du vill prata så finns jag här."

Den ljushårige nickade, men sade inget och så gick det till kupén där Harrys vänner redan satt. Efter en rätt händelselös resa nådde de till slut King´s Cross där perrong 9 ¾ redan hade fyllts av väntande föräldrar. Myllret tilltog när vagnsdörrarna öppnades. En ensam ljushårig figur trängde sig förbi strömmen av äldre och yngre och med en nöjd suck beredde han sig på att gå igenom spärren. En svarthårig kille skyndade efter och tog tag i hans axel innan han försvann.

"Draco!", ropade han för att överrösta oväsendet. "Skicka en uggla om du känner dig ensam under lovet. Jag kan komma och hälsa på dig."

"Visst, Harry. Vi ses.", log den andre och försvann sedan.

Den svarthårige stod kvar en liten stund med ett svårtytt leende innan han själv skyndade igenom spärren för att möta sina otrevliga släktingar Dursleys. Det kanske inte skulle bli en så hemsk sommar i alla fall.

--

A/N: Kommentarer påminner mig om att uppdatera. ;)