A/N: Tusen tack för era kommentarer! I ärlighetens namn var jag helt säker på att jag hade lagt upp förra kapitlet långt tidigare, men märkte av en slump att det av någon outgrundlig anledning inte hade kommit längre än Documents här på fanfiction. ^^' Nåja, det är uppe nu i alla fall och här kommer ännu ett kapitel. En av er frågade om Harrys och Dracos relation och den frågan kanske besvaras i detta kapitel.

Disclaimer: Äger inget i HP-världen förutom karaktären Jasmine Ashford och storylinen som båda är min egen kreation.

---

Draco satt i matsalen och åt frukost med The Daily Prophet framför sig. På något sätt hade atmosfären i rummet förändrats sedan hans föräldrar inte dinerade med honom längre. Det kändes inte lika kallt och avvisande, så han antog att det hade varit nervositeten över att eventuella konflikter skulle bryta ut som skapat det intrycket. Nu var det som vilken matsal som helst. Det hade inte gått många veckor sedan lovet började, men det kom redan dagliga rapporter om sammandrabbningar mellan de båda sidorna. Varje gång någon Dödsätare hade blivit tillfångatagen eller dödad undrade han om det var Vinnie eller någon annan som han kände. Greg kanske, eller Blaise? Eller så kunde det vara någon av föräldrarna till de vänner som han hade lekt hos när han var barn. Han kände ständigt en klump av obehag i magen. Han kunde ha varit en av dem om det inte hade varit för den där natten då han och Harry hade räddats från sitt öde. Under tiden som han hade suttit och funderat med tidningen framför sig hade teet blivit kallt och han sköt det föraktfullt åt sidan. Genast kom en husalf och hämtade det. Han reste sig och gick från bordet. Ljudet av att stolen skrapade mot golvet ekade i den stora salen och fick en rysning att ila upp längs ryggraden. Han hade inte ännu vant sig vid att bo ensam i slottet. Erbjudandet från Harry om att komma och hälsa på for igenom hans huvud, men han sköt det åt sidan. Det må vara så att han hade förändrats den senaste tiden, men det var ännu för tidigt för att börja umgås vänskapligt med sin tidigare ärkefiende. Eller var det?

Han gick ut i den stora trädgården som omgärdade slottet. Solen sken och en varm bris fick topparna av träden och buskarna att röras lite. Han styrde stegen mot rosenträdgården som var hans favoritplats på ägorna. Gruset krasade under hans skor och det välkända ljudet fick hans olust att försvinna. Han slog sig ner på en parkbänk och lutade sig tillbaka. Doften av rosor hängde tung i luften och vattnet i en närliggande fontän glittrade vackert. Kanske det inte skulle vara så dumt att be Harry komma och hälsa på i alla fall? Då skulle han åtminstone få den mest aktuella informationen. Han visste att den andre hade varit i mittpunkten för de flesta bataljerna. De ständiga bilderna och rubrikerna om Pojken som överlevde hade gjort denne till en ikon för den goda sidan av kriget. Utan att fundera desto mer på sitt beslut kallade han på en husalf som fick hämta pergament, gåspenna och en uggla. Han rafsade ner en hastig inbjudan innan han skickade iväg fågeln.

---

Harry flämtade till när han stod framför det storslagna slottet. Visst hade han vetat att Draco kom från en välbärgad familj, men när han någon gång hade försökt föreställa sig hur han hade växt upp hade han tänkt sig en stor, mörk och murrig byggnad. Malfoy Manor var någonting helt annat. Slottet var byggt i en så ljus stenart att det nästan lyste vitt i solskenet och så stort att han inte ens kunde gissa hur många rum det kunde innehålla. De höga fönstren som sträckte sig upp över minst sex våningar bländade honom. Han började långsamt gå fram längs en välkrattad grusgång mot den vackert utsirade trappan till dörren medan han såg sig omkring. Gången delade sig flera gånger åt båda hållen och han undrade hur stor den enorma trädgården runt slottet egentligen var. Överallt fanns välskötta buskar och rabatter, som gav en behaglig vila för ögonen åt betraktaren. När han stod framför ytterdörren fick han den första ledtråden till att det var en bostad för trollkarlar med dragning till den mörka sidan. Den silverfärgade portklappen hade formen av ett gapande ormhuvud. Han tog med en nervös känsla i magen tag i den tunga ringen och slog den några gånger mot dörren. Nästan genast kom en liten husalf och öppnade.

"Jag har fått en inbjudan av Draco Malfoy. Harry Potter var namnet.", sade han.

"Åh, javisst.", svarade den lilla husalfen och bugade sig djupt. "Ni är väntad. Unge herr Malfoy är ute i rosenträdgården. Tillåt mig att visa vägen."

Innan Harry hann svara skyndade husalfen iväg och han följde honom genom huset, uppenbarligen till en utgång på andra sidan slottet. Han såg sig omkring där de gick. Överallt fanns vapensköldar, rustningar, gamla porträtt med tisslande och tasslande invånare. Han häpnades över välståndet som genomsyrade byggnaden. Hans steg ekade varje gång skorna rörde vid marmorgolvet. Inte undra på att Draco hade blivit bortskämd. Här måste finnas allt man någonsin kunde önska sig.

Till slut kom de fram till en glasdörr på baksidan som ledde ut till en stor altan. Den sistnämnda hade en lång rad solstolar som alla var riktade mot simbassängen som låg framför den. Husalfen trippade vidare över gångplattorna och fortsatte in på en likadan grusgång som Harry hade gått på tidigare. Precis som då omgärdades han nu av välklippta gräsmattor och träd som skuggade honom när han gick förbi dem. Fåglarna kvittrade och det var varmt i luften. Plötsligt kände han en bekant doft av rosor komma emot honom. Samtidigt såg han en ljushårig gestalt sitta bakåtlutad på en parkbänk. På något sätt syntes det genast att denne passade in i omgivningen, att han hörde hemma där. Han visste inte varför han kände ett pirr i magen vid anblicken av den unge mannen med den svarta t-shirten utan ärmar. Han hade aldrig märkt att Draco var så vältränad, kanske för att denne alltid hade haft skol- eller quidditchklädnaden på sig när Harry hade sett honom.

"Herr Malfoy, den väntade har anlänt.", sade husalfen högtidligt och bugade sig djupt innan han försvann.

Draco satte sig upp och såg på den andre.

"Du tog gott om tid på dig.", muttrade han, men han såg mer road ut än irriterad.

"Om du hade ett aningen mindre hus och en mindre trädgård skulle jag ha kommit mycket tidigare.", sade Harry retsamt.

"Tja, det är en av nackdelarna med att vara en Malfoy. Det tar sån tid för gäster att hitta till den plats man råkar befinna sig på. Men du hade ju till och med hjälp av en husalf. Det ger dig några minuspoäng."

Harry fnös och bytte samtalsämne.

"Varför ville du att jag skulle komma hit?"

Draco blev genast allvarlig och vände blicken mot fontänen som porlade glatt en bit framför honom. Dess fallande droppar glittrade som diamanter i solskenet.

"Visst har du varit i medelpunkten för kriget sedan det startade på allvar?"

Den svarthårige nickade.

"Då vet du också vilka av Dödsätarna som dött eller blivit tillfångatagna?"

"Jo", svarade Harry och undrade vart han ville komma.

"Vet du hur det har gått för gänget i Slytherin som jag brukade hänga ihop med? Crabbe, Goyle, Zabini…" Draco försökte se oberörd ut, men den andre kände på sig att han väntade spänt på svaret.

"Nej, faktiskt inte. Jag vet inte hur ritualerna eller skolningarna går till på den andra sidan, men de har knappast hunnit igenom träningen och fått några uppdrag ännu."

Draco gick och satte sig ner på kanten av fontänen. Han hade bävat för vad han skulle få höra mer än han anat. Trots att de hade vänt honom ryggen ville han inte få höra att någon av dem hade dött. Harry satte sig ner bredvid honom.

"Borde jag gå med i striden också?", frågade den ljushårige lågt.

"Det är ingen som förväntar sig att du ska vara med.", svarade den andre.

"Tror de att jag är feg?", undrade Draco och vände sig mot honom med en ilsken glimt i ögonen.

"Inte alls. De förstår nog att du inte vill slåss mot dina tidigare vänner. Dessutom höll sig även din… biologiska mor sig neutral under det förra kriget. Jag tror inte att hon ville strida mot din far. De hade nyligen brutit upp då."

"Men jag har ingen ex-pojkvän, som dessutom är mitt livs stora kärlek, på den andra sidan. Hur vet du det, förresten?"

"Lupin berättade det. Du förstår, vi gjorde efterforskningar om professor Ashford i början av förra året. Vi tyckte att allt hon berättade om sig själv lät så märkligt. Paradoxalt."

"Jag råkar faktiskt veta att ni snokade omkring om henne.", sade Draco med ett snett leende. "Jag lade märke till ert intresse redan under lektionen då hon anlände, så jag följde efter er den kväll då min far och hon träffades."

"Gjorde du?" Harrys förvåning var uppenbar. "Visst minns jag att Ron var ovanligt paranoid, men jag trodde att han bara inbillade sig. Var du inne på Dumbledores kontor också?"

Den andre nickade och tittade oseende ut över den förförande vackra trädgården. "Märkte du inte att jag behandlade er annorlunda efter den där kvällen? Trots att ni kände till min fars svaga punkt utnyttjade ni den aldrig. Ni sade inte ett ont ord varken om mig eller honom."

"Det förklarar en del saker. Jag tror faktiskt att du börjar förändras till det bättre, Malfoy.", retades Harry. "Snart kanske du till och med kan umgås vänskapligt med mugglare och blodsförrädare."

"Käften, Potter. Så mycket har jag inte förändrats ännu.", fnös Draco och såg förolämpad ut.

"Tja, min inbjudan hit ger ju en liten vink om att du inte är riktigt samma person som jag träffade i Diagongränden strax före vårt första år.", log den svarthårige. "Ta det lugnt, Draco. Som sagt är det en förändring till det bättre. Numera står jag ju faktiskt ut med din snobbiga närvaro. Om du inte ser upp kanske jag börjar gilla dig."

"Nu börjar jag verkligen tvivla på att det var en bra idé. Du får det att låta så sötsliskigt. Jag är inte din pudel, Potter!", muttrade den silverögde.

"Kom, lilla voffsen!" Harry imiterade en gammal tants röst. "Sitt, draken min, sitt! Nu ska min lilla vovve bada!

Med en snabb rörelse knuffade han ner den andre i fontänen. Draco tjöt till när det kalla vattnet slöt sig om hans kropp och reste sig snabbt, medan han gnuggade ögonen. Harrys skratt fastnade i halsen när han såg hur den ljushåriges kläder klistrade sig mot kroppen. Han kunde med nöd och näppe stoppa en flämtning från att undslippa honom. Så vacker Draco var…

"Mycket roligt, Potter!", fräste den sistnämnde när han satte sig upp på kanten igen. Han hade inte märkt hans reaktion.

"Jag kunde inte låta bli… Vill du sitta i min famn, knähunden min?"

Draco blängde på honom innan han plötsligt brast ut i skratt.

"Okej, det var väl rätt kul i alla fall. Jag skulle ha gjort likadant. Dessutom är det svalkande i den här hettan."

Utan förvarning knuffade han ner den svarthårige i samma fontän. Harry flämtade till när han kände hur förvånansvärt kallt vattnet var.

"Det där var orättvist. Jag har ju inte ens ombyteskläder!", protesterade han när han hävde sig upp.

"Äh, du torkar. Du får skylla dig själv. Den som sig i leken ger…", flinade Draco överlägset, men flyttade sig för säkerhets skull tillbaka till bänken som han suttit på tidigare. Harry följde efter och satte sig bredvid honom. Den ljushårige betraktade honom några sekunder med en svårtydd blick. "Behöver du en handduk? Jag tror att jag ska gå och byta om i alla fall, så om du vill ha en…"

"Okej." Harry ryckte på axlarna och de började gå mot slottet sida vid sida.

"Varför kom du hit egentligen?", frågade Draco plötsligt. "Jag menar, varför tackade du ja till min inbjudan? Du tycker väl inte synd om mig?" Han sade det sista med ett tonfall som tydligt visade att det var det sista han ville.

Den mörkhårige stannade och såg på honom.

"Nej, varför skulle jag göra det? Ärligt talat så gör jag vad som helst för att komma därifrån. Jag skulle gnaga av mig armen eller sitta två veckor i en soptunna om jag trodde att det skulle hjälpa."

Den andre log och de fortsatte att promenera.

"Om du vill kan du få sova över här i natt." Orden hade kommit ur Dracos mun innan han hann stoppa dem. Varför hade han frågat det? "Vi har, tro det eller ej, plats för gäster, vet du.", sade han skämtsamt för att skyla över sin förlägenhet.

"Tja, jag kan transferera mig tillbaka till Dursleys en sväng och hämta övernattningsprylar. Det kan väl inte vara värre här än där, så jag antar att jag tackar ja till ditt förslag.", sade Harry med ett så tacksamt leende att det förvånade den andre. De där mugglarna måste vara otrevliga typer.

"Okej, vi ses sen. Be Nobby att visa dig in i den lilla salongen när du kommer tillbaka." Efter en vinkning gick Draco in i huset.

Med ett litet leende transfererade sig Harry tillbaka till sitt rum i huset på Privet Drive.

----

Draco slängde sig ner i en mjuk vinröd fåtölj i den lilla salongen. Han hade nyss bytt om till en vit skjorta och ett par svarta jeans. Rummet, som inte var så litet som dess namn antydde, var varmt och inbjudande. Kandelabrar var tända på de små borden vilka var gjorda av ett mörkt träslag som matchade vitrinskåpen och bardisken i det ena hörnet. Golvet täcktes av mjuka mattor i samma vinröda nyans som fåtöljerna. Några stora lummiga grönväxter skapade en vilsam atmosfär i salongen. Det var tydligt att detta var en plats för ansedda personer att slappna av på. När Harry kom in i rummet klädd i Dudleys avlagda kläder såg han aningen malplacerad ut. Han log när han såg den ljushårige halvligga nonchalant och totalt respektlöst med sitt ena ben över armstödet. Trots det såg han ut att vara i sin rätta miljö. De två första knapparna var oknäppta i halsen och innanför glimmade ett halsband med ett snirkligt D.

"Ah, du är tillbaka. Slå dig ner. Nobby tar dina övernattningsprylar till ett av gästrummen.", sade den sistnämnde.

"Jösses, Malfoy. Om du växte upp här kan jag förstå varför du var en så arrogant och uppblåst idiot när jag först träffade dig.", retades Harry.

"Käften, Potter. Vill du att jag ska kasta ut dig med en gång?", log Draco låtsat hoppfullt.

Den svarthårige satte sig försiktigt ner i fåtöljen mitt emot den som värden halvlåg i. Med sin ena hand strök han över den lena sammeten. Han såg ut att föredra något mindre vräkigt.

"Det var du som föreslog att jag skulle stanna här över natten. Så vad du än har för onda planer smidda för mig, så har jag svårt att tro att du skulle vilja skrinlägga dem bara för att jag konstaterade ett faktum."

Draco fnös. "Jag förstår inte hur du lyckades med att inte hamna i Slytherin. Du tänker precis lika manipulerande som en."

"Jag tar det som att du inte vill att jag ska gå.", flinade Harry.

"Säg inte så där. Det får det att kännas som om jag har förlorat en diskussion." Den ljushårige såg irriterad ut.

"Åh, stackars lilla Drakey.", sade den andre medlidsamt med de smaragdgröna ögonen glittrande av återhållet skratt.

"Lägg. Av.", Draco betonade varje stavelse i de båda orden. Han blängde på Harry med armarna i kors.

"Okej, jag ska sluta. Det är bara så roligt att kunna retas med dig utan att riskera att få en snyting."

"Äh, jag behärskar mig bara för att du är min gäst.", muttrade den silverögde, men såg ändå lite muntrare ut. "Vill du ha middag?"

Resten av dagen förflöt under lättsamma samtal varvade av hetsiga diskussioner i bästa samförstånd. När det blev kväll satt de tysta i samma salong och såg in i den sprakande brasan. Eldens snabba dans speglade sig i deras ögon.

"Hur är det egentligen att vara i mittpunkten av kriget? Att vara med om ett slag?", frågade Draco.

"Det är hemskt. Förbannelserna yr genom luften, människor skriker av smärta från alla håll och rätt som det är kan man snubbla över en…" Harry tystnade och slöt ögonen. Han svalde för att kunna fortsätta meningen. "…en kropp. Det spelar ingen roll om det är en Dödsätare eller en från vår sida. Det är en lika stor chock varje gång."

Draco betraktade den andre under tystnad. Han skulle ha velat sträcka sig fram och ta den andres hand som tröst, men hindrade sig. Det skulle ha varit för intimt. De stod inte varandra så nära.

"Det värsta är ovissheten. Från det ögonblick då slaget börjar tills det är slut, så vet man inte vem som lever eller är död. Sedan går man där bland liken för att försöka få ett grepp om förlusterna." På något märkligt sätt så kändes det skönt för den mörkhårige att få ur sig allt detta. Han hade hållit inne med sin smärta medan han hade varit med de andra, medveten om att de antingen hade varit med om samma sak eller inte kunde förstå. "Vi gör så gott vi kan. Nu under sommaren har Madam Pomfrey undervisat flera av medlemmarna i Orden hur man ska bota skadade. Hermione och Ginny är med och flera andra som du inte känner. De brygger en massa drycker att ta till mot olika förhäxningar. Fred och George uppfinner allt möjligt som kan vara till nytta. Vad de andra i Orden sysslar med är jag inte säker på att jag vill veta. Det ryktas att de har tagit en Dödsätare till fånga."

"Jag kan inte sova om nätterna.", fortsatte Harry med trött röst. "Så fort jag sluter ögonen ser och hör jag larmet på slagfälten. Folk dör och skadas omkring mig och det finns inget som jag kan göra. Ändå vet jag att jag måste vara där, ifall Voldemort råkar visa sig."

Draco ryckte till.

"Äh, kom igen! Inte du också!" Harry blängde på den andre, men det ryckte i hans mungipor. "Var är den Malfoy vi alla känner, som står stark och oberörd vad som än händer?"

Den andre fnös. "Men du sade hans namn. Ingen får säga hans namn. Det har alla trollkarlsungar lärt sig från det att de var små."

"Dumbledore gör det. Men nu pratar vi inte mer om det. Du ska få dra dig tillbaka med äran i behåll." Han försökte se oberörd ut, men de smaragdgröna ögonen glittrade. "Så behöver du inte försöka övertyga mig om hur tuff du är."

"Jag behöver inte övertyga dig. Du vet redan om det." För ett ögonblick såg Draco högfärdig ut, men så brast han ut i skratt, ett skratt som sedan övergick i en gäspning. Det hade hunnit bli sent, men eftersom han såg den andres olust för att gå och lägga sig, satt han kvar.

Harrys ögonlock tycktes vara tunga som betongblock. Det hjälpte inte hur han försökte kämpa emot, de gled ner ändå. Brasans värme var så sövande och den mjuka fåtöljen slöt sig om honom som i en omfamning. Malfoy Manor var så långt ifrån kriget och kändes så tryggt. Rätt som det var hade han sjunkit ner i sömnens underbara värld.

Draco kastade en blick mot den andre och log. Den mörkhårige hade kurat ihop sig i fåtöljen och såg lika oskyldig ut som ett barn. Han kallade på Nobby, som hämtade ett par filtar åt dem. Det skulle vara onödigt att försöka flytta på Harry, så de kunde lika gärna sova här. Han betraktade honom under några sekunder innan han själv lade sig till rätta och somnade.

När han vaknade satt Harry och såg in i den återstående glöden av brasan. Det såg ut som om han hade varit vaken länge. Gryningens första strålar hade sakta börjat leta sig in i rummet.

"Mardrömmar?", undrade Draco medan han försökte hålla tillbaka en gäspning. Han satte sig upp och sträckte på sig omsorgsfullt. Aldrig mer skulle han försöka sig på att sova i en stol, tänkte han och blängde på den vinröda fåtöljen som egentligen var oskyldig till hans beslut.

Den mörkhårige nickade, men log när han betraktade scenen mellan den andre och stolen. Onekligen hade Draco haft en lika obekväm natt som han själv. När den sistnämnde hade gett upp sitt försök med att döda sitt offer med sura blickar, vände han sig till Harry.

"Vad handlade mardrömmarna om?"

"Samma som tidigare." Den smaragdögde mötte inte hans blick, utan såg ut genom fönstret. Han bytte samtalsämne. "Hur känns hela den här grejen med professor Ashford och Narcissa och allt det där nu när du har hunnit tänka på det?"

Draco ryckte på axlarna. "På ett sätt förstår jag att Narcissa gjorde sitt bästa som mor, trots att jag inte var hennes barn. Jag kan inte påstå att hon älskade mig som sin egen, men hon försökte aldrig medvetet göra mig illa. Hon gjorde vad hon kunde med sitt liv och det gör det lättare att sörja henne. Hon var egentligen ingen dålig människa, bara ett resultat av sin uppväxt och andras förväntningar." Han stirrade dystert på en osynlig punkt. "Jag vet inte ens var hon är begravd.", sade han tyst.

Harry gick över till honom, satte sig ner på stolkarmen och lade armen runt hans axlar. Den andre slöt ögonen. Det var så länge sedan han hade haft fysisk kontakt med någon annan människa.

"När det gäller Mina, så antar jag att hon kände skuld för att hon hade gjort Narcissa barnlös och därför lät henne ha mig. Hon måste ju tycka om mig i alla fall, eftersom hon kom och räddade oss. Inte sant?" Han mötte den andres blick och Harry såg osäkerheten inom honom och strök med handen över hans arm för att trösta honom.

"Det är klart att hon bryr sig om dig. Du är ju hennes barn. Hon skulle säkert inte ha kommit tillbaka till trollkarlsvärlden om hon inte visste att du fanns i hennes klass.", sade den mörkhårige mjukt. Han kände hur den andre slappnade av.

"Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men jag väntar faktiskt på att far ska komma hem igen. Han har förändrats. Missförstå mig inte.", skyndade Draco sig att säga när han såg Harrys blick. "Han har aldrig varit någon dålig far, bara som han har blivit uppfostrad till själv. De vanliga förväntningarna som föräldrar har, att jag ska lyckas bra i skolan och sånt. Jag förstår att han inte hade tid med mig när jag var liten, hans affärer brukar kräva hans uppmärksamhet nästan tjugofyra timmar i dygnet."

"Menar du att dina föräldrar aldrig lekte med dig?", frågade Harry misstroget. "Jag trodde att du alltid har fått allt som du har önskat dig."

"Naturligtvis har jag fått allt som jag önskar mig.", muttrade Draco irriterat. "Allt utom deras tid. Jag hade barnsköterskor när jag var yngre. Men det är lugnt, jag visste inte att det var något konstigt med det. Inte förrän…" Han tystnade plötsligt och såg besvärad ut.

"Inte förrän vad då?", undrade den andre nyfiket. Han betraktade den andres bortvända ansikte. En lätt rodnad började synas på dennes kinder. "Äh, kom igen nu. Jag har ju berättat för dig om sånt som jag inte ens har sagt till Ron och Hermione. Så farligt kan det ju inte vara."

"Weasleys.", mumlade den ljushårige tyst. Rodnanden tycktes djupna. "Jag såg familjen Weasley på perrongen när vi skulle till Hogwarts första året. De där tvillingarna skämtade med sin mamma! Jag hade aldrig sett något liknande. Hon gav dem inte ens en örfil för det. I våra kretsar ska man respektera den äldre generationen. Det är en oskriven lag. Jag tror inte att jag någonsin har varit avundsjuk på någon tidigare. De såg ut att ha det så bra, trots att de är fattiga. Det gick emot allt som jag har lärt mig, att pengar och status är allt."

"Var du avundsjuk på Ron?!", frågade Harry misstroget. "Du har ju avskytt honom ända sen du klampade in i vår kupé. Så det var därför… Och Ron som alltid har avundats allt du har…"

"Börjar mina handlingar bli förståeliga för dig nu?" Draco höjde ett ögonbryn.

"Jo.", skrattade den andre. "Och vet du, det gör bara att du är trevligare att umgås med när man förstår att du inte har ställt till bråk utan orsak. Du blir mänskligare."

"Säg inte att du till slut har börjat gilla mig?", retades den ljushårige och stelnade till när Harry plötsligt gav honom en snabb kram och rufsade honom i håret.

"Du menar att du inte vill ha stämpeln 'Rikt och bortskämt djävulskt odjur" borttvättad?"

"Det skulle förstöra min image.", flinade Draco. "Men nu tycker jag att vi går och lägger oss på riktigt. Jag ska visa dig till dina rum."

Harry flämtade till när han såg sviten som han skulle bo i. Morgonljuset strålade in genom de höga fönstren i det lilla vardagsrummet som var möblerat som i en salong. Till vänster fanns en dörr som ledde till ett stort sovrum med en bred säng och till höger fanns en dörr till ett lyxigt badrum. Han undrade hur Draco bodde om familjens gäster fick sova så här. Med ett leende drog den sistnämnde sig tillbaka och lät sin gäst utforska sviten i lugn och ro.

---

A/N: Kommentarer är det bränsle som driver upploadingen av kapitel. ;)