A/N: Nu är kapitel 15 uppe. Jag måste varna er om att det inte kommer särskilt många kapitel till. Jag har bara 5-6 kvar och har inte kommit igång med att skriva vidare på den, så jag är rädd att den kommer att lämnas oavslutad. Bland de nämnda finns dock några helt opublicerade kapitel, så ni kommer att vara de enda som någonsin har sett dem utom jag. Det är ju alltid något. ^^ Tusen tack till er som har kommenterat. Det är för er jag har skrivit historien. Det känns så bra att få något tillbaka för alla de timmar jag har spenderat på att forma och skriva den. Men nu ska jag sluta pladdra och låta er läsa vidare. :)
----
Tystnaden härskade i det lilla rummet på fjärde våningen på S:t Mungos sjukhus. En skock lysande kristallbubblor spred sitt sken över det sparsamma möblemanget. Där fanns bara en säng som stod bredvid en liten byrå och vid den motsatta väggen stod ett slitet skåp. Rummets invånare andetag var nästan omärkliga. Hon låg stilla med armarna prydligt lagda längs hennes sidor. Det honungsfärgade håret låg utspritt på kudden och hon var mycket blek. Det enda som rörde sig var ögonen under sina lock, som om hon drömde något otäckt.
~ flashback ~
I sina drömmar hörde hon Narcissas kalla skratt när hon torterade henne. Synen av den andra kvinnan stående över henne hade förföljt henne ända sedan den morgon det hände. Triumfen i den andras ögon över att hon hade en son att visa upp för sina svärföräldrar, den enda plikt en hustru hade i ett arrangerat äktenskap. Vissheten om att framtiden var tryggad för henne. Ja, Narcissa hade verkligen tagit hem jackpoten. Med varje omgång av Crucio mot sin försvarslösa ärkefiende visade hon det, samtidigt som hon detaljerat pratade om sin ljusnande framtid med Lucius och deras son. Hon använde sin fantasi för att komma på andra förbannelser som skulle skada utan att döda. När hon var klar visste hon att Ashford hade knäckts en gång för alla. Efter att ha sett till att kusten var klar flyttade hon den andra ner till Malfoy Manors ohyggliga fängelsehålor innan hon begav sig iväg för att prata med sin kusin Sirius.
Än idag kunde Jasmine känna smärtorna efter misshandeln. Hur hon knappt hade orkat svänga sig på sidan innan hon spydde rakt ut över det hårda och fuktiga stengolvet. Det hade känt som om brännande spett hade genomborrat henne när hon hostade. Efter att hon var klar hade hon bara legat där och stirrat upp i det grovhuggna taket, kanske i timmar. Trots att magen hade vrålat av hunger hade hon inte kunnat känna något. Hon kände knappt kylan som trängde in i hennes rygg. Hon var som ett tomt skal. Allt hon hade drömt om hade tagits ifrån henne. Det fanns inget kvar. Lucius var borta, hennes son var borta, hennes familj hade flyttat till Australien för att undvika kriget. Inte ens hennes kära vän Vincent fanns kvar. Hon ville gråta, men kunde inte. Ingen skulle komma och rädda henne, för ingen visste var hon fanns. Hon slöt ögonen.
Sirius skyndade ut från den lilla puben där han nyss hade träffat sin kusin. Hur hade hon kunnat tro att han skulle vilja komma över till den mörka sidan? Han skakade irriterat på huvudet i misstro. Nåja, det var inte det som var det viktiga. Hon hade i förtroende berättat för honom var Jazz fanns. Han ökade på stegen och såg sig över axeln för att kontrollera att han inte var förföljd innan han vek in i en gränd. Han stod där några sekunder medan några fotgängare passerade och han varskodde högkvarteret under tiden. Sedan transfererade han sig till en skogsdunge nära Malfoy Manor. Han hade några trevliga minnen från kusinens bröllop som involverade några buskar nära där han stod och en mycket fager dam som han tyvärr inte mindes namnet på. Försiktigt smög han fram till skogsbrynet och kikade ut mot det vackra slottet. Han muttrade något fult över att de omgärdande trädgårdarna var så stora. Hukande skyndade han till häcken och sicksackade sig sedan till den plats där den dolda ingången till fängelsehålorna fanns. Efter att ha försäkrat sig om att ingen såg slank han in och följde några oupplysta trappor och gångar tills han kom fram till cellerna. Han stannade och drog efter andan. Ingen kunde överleva många dagar i den här drypande fukten och kylan. Hans andedräkt kom ut ur näsan i form av små rökmoln. Kikande in i varje gallerförsedd dörr fortsatte han. När han till slut såg något ljusblått började han desperat skaka i den låsta dörren. Efter vad han kunde se så kunde hon redan vara död eller bortom räddning. Han prövade med de vanligaste öppningsformlerna och förvånades när dörren då gled upp, men ryckte på axlarna. Hon var väl ändå obeväpnad. Han störtade fram till henne och förskräcktes över hennes uppenbara skador. Hennes maginnehåll hade blandats med minst hälften blod. Han blev oerhört lättad när han såg små rökmoln stiga upp ur näsan. Försiktigt för att inte nudda i spyorna lyfte han upp henne och nu struntade han fullkomligt i om någon lade märke till honom. Han transfererade sig därifrån till Ordens dåvarande högkvarter. Madam Pomfrey och Dumbledore skyndade sig för att ta hand om henne.
~ slut på flashback ~
Hon stönade till och den ena mardrömmen flöt över i den andra, som handlade om vad som hade utspelat sig i Dödsätarnästet. Blixtarna av förbannelserna flimrade förbi på hennes näthinna och hon fann sig än en gång springande mot dörren tillsammans med Lucius. Hon såg sig hela tiden omkring. Var fanns Draco? Var fanns Harry? Hade de lämnat kvar dem? Med en flämtning slog hon upp ögonen och såg sig vilt omkring. Hon hade inte en aning om var hon befann sig. Hon försökte resa sig, men grimaserade av smärta och sjönk ner mot kudden igen. I stället sökte hon efter något som kunde tillkalla vem som helst. Hon räknade snabbt ut att hon måste befinna sig på S:t Mungos avdelning för förhäxningar. Därför måste det finnas något sätt att påkalla personalens uppmärksamhet. När hon till slut fann en knapp på bordet sträckte hon sig och slog på den flera gånger. Steg hördes genast i korridoren och sedan slogs dörren upp. En ung botare med ett glatt leende gick till hennes sida. Hon hann inte ens hälsa innan Jasmine överöste henne med frågor.
"Jo, alla mår bra, så var inte orolig. Spara dina krafter till att bli frisk i stället. Mitt namn är Rose Brown. Det finns hälsningar till dig på byrån bredvid. Om det är något du vill ha, så är det bara att säga till."
Botaren började sedan undersöka henne och nickade nöjt för sig själv. Jasmine försjönk i sina tankar och märkte inte när den andra gick därifrån.
~ flashback ~
Hon satt vid bardisken på en pub i ett ökänt trollkarlsområde. Den stinkande röken från piporna och det nästan öronbedövande sorlet bekom henne inte. Det gjorde inte heller ropen och de råa skratten från skumma typer vid de runda smutsiga borden heller. I stället stirrade hennes ögon oseende på den guldgula vätskan i glaset framför henne. Eldwhiskey. Det bästa sättet att dränka sina bekymmer på. Synd bara att alla hennes verkade ha rånat närmsta lager med flytvästar. Hon slöt ögonen. Det här var den värsta dagen i hennes liv, precis som de föregående dagarna. Efter att ha hängt ihop sedan första klass hade hon och Lucius i grälets hetta brutit upp för några dagar sedan. Hans fråga ringde fortfarande i hennes öron. Den överröstade till och med allt ljud i rummet. "Vem ska stötta mig i mina beslut om inte min hustru?" Hon öppnade ögonen och kramade glaset hårt. Varför förstod han inte att det inte var det som det handlade om? Vad hon försökte göra var att hindra honom från att kasta bort sitt liv. Förstod han inte vad den där Lord Voldemort sysslade med? En djup suck som darrade av återhållna tårar undslapp henne. Plötsligt föll en skugga över henne.
"Nej, men är det inte Ashford som är i farten? Hur är läget?"
Hon såg upp och mötte Sirius Blacks vackra ögon.
"Hej på dig, du. Jo tack, det har varit bättre."
Han lutade sig med ryggen mot bardisken och granskade henne. Det såg verkligen ut som om hon hade haft en dålig dag eller två. Hennes ansikte var härjat och hon såg ut som om hon inte hade sovit på flera dygn. Hon hade mörka ringar under ögonen och hennes kropp var hopsjunken.
"Vill du hänga med till ett bord och snacka lite?", frågade han nonchalant, men blicken uttryckte vänlig oro. Det var länge sedan han hade kommit över sin förälskelse i henne, men han var ändå intresserad av vad som hade hänt henne.
"Visst." Hon ryckte på axlarna och följde efter honom till ett avsides hörn.
"Så, vad har hänt?", undrade han.
"Lucius och jag har brutit upp.", sade hon lågmält och hennes blick var stadigt fäst vid whiskeyglaset för att inte avslöja smärtan inom henne.
"Varför då? Ni verkade ju vara ett så stabilt par. Ta inte illa upp.", skyndade han sig att säga. "Jag menar inte att snoka. Tänkte bara om du behöver någon att prata med."
"Av personliga orsaker, men slut är det hur som helst.", suckade hon.
"Då kan du nog behöva någon som muntrar upp dig.", sade Sirius med busig blick. "Jag känner till ett mugglardisco några kvarter bort där du kan dansa bort sorgen."
"Varför inte?" Hon log okynnigt för första gången, men han såg hennes jagade blick. Den här kvällen skulle bli röjig som få om hon skulle hinna tömma all aggressivitet och besvikna ilska som hon hade i sig, men han själv var van med att festa hårt. Han kunde gissa sig till vad som låg bakom uppbrottet. Vid det här laget hade de flesta renblodiga familjerna ställt sig vid Lord Voldemorts sida och om något skulle hjälpa Ashford just nu, så var det att revoltera genom att rocka loss på ett mugglarställe.
Utan att fundera desto mer, transfererade de sig till respektive lägenheter och bytte till mugglarkläder innan de träffades utanför discot. Precis som han hade förutspått blev natten både hård och lång. Han älskade varje sekund av den. Även han hade mycket besvikelse och ilska att dansa loss för tillfället och när de båda sjönk ner på Jasmines säng den kvällen var de utmattade och kände sig mycket bättre.
~ slut på flashback ~
Hon log när hon tänkte på natten då hon hade träffat Sirius på baren. De hade aldrig blivit kära i varandra, men på något sätt hade de lyckats hela varandra när de var tillsammans och hade förblivit nära vänner genom åren. Under den tid han hade varit på rymmen från rättvisan hade han till och med lyckats leta upp henne och det hade känts som om ingen tid hade gått sedan de träffades sist.
Botaren kom tillbaka med hennes journal i handen.
"Det står här att du är skepnadsskiftare, så jag tror att vi behöver kontrollera om förmågan har påverkats av din skada. Den borde inte ha gjort det, eftersom du inte är mer människa än något annat, men det är bäst att se efter i alla fall."
Jasmine blundade och förvandlade sig till ett djur. Det skar i henne av smärta när inälvorna bytte form, men hon försökte ignorera det. Hon såg att botaren skrev någonting, så hon bytte skepnad till människa igen för att det kändes bekvämast för tillfället. Botaren Brown gav henne något att dricka och en liten stund senare sov hon djupt.
---
Den guldgula solen lät sina kvällsstrålar falla in genom det gallerförsedda fönstret. Alla visste att de tjocka järnstängerna bara var där för syns skull. Det fruktade trollkarlsfängelset Azkaban hade många betydligt bättre sätt att skydda omvärlden från de dömda som satt på insidan av de grovhuggna murarna. På stenväggarna inuti den här cellen fanns torkade roströda stänk som vittnade om att invånaren hade låtit sin aggression över skedda händelser få utlopp.
"Malfoy! Du har fått en uggla!" Ropet nådde hans öron redan innan dörren skramlande for upp och en storvuxen vakt kom inklampande och överlämnade pergamentet. Utan att säga något mera vände han om och gick ut igen innan han än en gång låste. Några sekunder senare dog hans steg bort.
Lucius hade fått en betydligt bekvämare cell den här gången än sist då han var en fånge i Azkaban. Här fanns förutom britsen även en stol och ett bord och det var på en våning högre upp, så stenväggarna var i alla fall torra även om de var nästan lika kalla som där nere. På bordet låg en almanacka där många dagar hade kryssats för och siffror som räknade ner till den dag han skulle bli frigiven. Han satt och gungade på den grovhuggna trästolen medan han läste pergamentet som han nyss hade fått. Det var från Draco.
'God dag Far.
Jag ville skriva och berätta att jag har fått ett meddelande från S:t Mungos om att Mina har vaknat upp hur koman. De säger att hon har en lång tid framför sig innan hon är frisk igen, men faran är i alla fall över.'
Lucius pustade ut inom sig. Han hade inte ens märkt att han hade spänt sig när han läste 'meddelande från S:t Mungos'. Tack och lov att hon äntligen hade vaknat. Det kändes som om en stor tyngd hade lyfts från hans axlar.
'Harry har hälsat på några dagar. Vi kommer bra överens numera och har haft riktigt trevligt tillsammans. Vi har fortfarande våra meningsskiljaktigheter, men det är faktiskt intressant att diskutera dem. Det har även blivit en hel del spelande på vår quidditch-plan.'
Han log lite snett. Tänk att Draco, som hade avskytt Harry från första stund hade blivit vän med honom till sist och till och med bjudit hem honom. Det var en intressant vändning. Nåja, Potter hade ju trots allt dragit ut hans son från Dödsätarnästet, så han antog att pojken inte kunde vara så illa i alla fall även om han själv inte gillade honom.
'Nobby och de andra husalferna har tagit väl hand om allt, inklusive trädgårdarna och hushållet. Dina anställda har visat mig hur det står till med affärerna. Jag har bifogat diagram och liknande som jag tror att du kan vara intresserad av.
Med vänliga hälsningar, din son Draco.'
En våg av stolthet fyllde honom. Hans son hade verkligen växt upp till en ansvarstagande ung man och han skulle med fullt förtroende kunna överlämna slottet och företagen till honom och hans framtida familj när det blev dags att dra sig tillbaka. När han blundade såg han sig själv och Jasmine långt framåt i tiden stå tillsammans med Draco, en ansiktslös kvinna och en liten pojke som skulle bli nästa leds arvinge.
----
Harry satt tillsammans med Ron i trädgården utanför Kråkboet och vilade efter att ha spelat quidditch. Den sistnämnde tuggade förstrött på ett blad av växten harsyra. Han hade tidigare klagat högljutt över att Harry hade blivit ännu bättre än tidigare, vilket hade en hel del att göra med träningen på Malfoy Manors stora quidditchplan. Syrsorna spelade i gräset och solen sken från en molnfri himmel. Det var en varm dag med svalkande vindpustar. Längre bort gick Hermione och Ginny tillsammans med Mrs Weasley och plockade salladsblad till middagen. Deras prat och skratt hördes otydligt.
"Jag skulle kunna sitta och döstirra på Hermiones bak tills mina ögon trillar ur skallen på mig.", sade Ron medan han följde sin flickvän med blicken. "Skulle inte du kunna det också?"
Den mörkhårige kände sig plötsligt besvärad.
"Näe, jag har aldrig tänkt på henne så.", svarade han och flackade lite med sin smaragdfärgade blick.
"Äh, kom igen nu, Harry. Under alla år vi har hängt tillsammans alla tre måste du ju ha sett vilken kropp hon har. Har du aldrig fantiserat om att få lägga händerna på den?" Ron vände sig mot den andre och granskade honom.
Harry såg bort mot sin väninna och betraktade henne en stund. Just nu stod hon och diskuterade något med Mrs Weasley. Hon strök en lock av sitt ostyriga hår bakom örat och log mot den äldre kvinnan. Visst var hon söt och så där, men han kände ingen dragning alls. Hon var en vän, inget annat.
"Aldrig. Hon är ju din flickvän, Ron. Skulle det inte kännas otrevligt att veta att din bästa vän dreglar efter henne?", retades han, men en klump hade börjat växa inom honom. Han vände blicken mot Ginny, som var en av skolans mest eftertraktade tjejer. Hon hade blivit riktigt snygg med åren, men han kunde ändå inte säga att han tyckte att hon var attraktiv. Inte för honom. Ron tycktes inte märka omslaget i sin kamrats humör.
"Nej, det förstås.", flinade han under sin röda lugg. "Tack för den påminnelsen, kompis. Jag skulle inte vilja behöva konkurrera med Pojken-som-överlevde-och-som-spöar-alla-i-quidditch. Ska vi gå in och spela knallkort med Fred och George?"
"Gå du bara. Jag tror att jag sitter ute i solskenet en stund till.", sade Harry med ett leende som inte nådde upp till ögonen.
"Visst, vi ses senare!", sade Ron obekymrat och lämnade honom. "Glöm inte att vi äter snart, bara."
Den mörkhårige suckade och lade sig ner för att se upp mot den klarblå himlen. Varför kände han inte något speciellt för någon av tjejerna? När han kom att tänka på det, hade han varit intresserad av Cho bara för att hon var vacker och att alla andra hade drömtjejer. Hade han varit attraherad av någon alls egentligen? Att alla andra verkade kolla in brudar fick honom att känna sig som om det var något fel på honom. Han försökte skjuta bort obehaget med en axelryckning. Så småningom skulle han väl hitta någon som fick hans hjärta att klappa fortare. Det var bara en fråga om tid, intalade han sig.
---
A/N: Kommentarer uppskattas ju alltid. :)