A/N: Här kommer sextonde kapitlet av ODLFVV.... Det är för övrigt en sammanslagning av det som tidigare var kapitel 29 och 30, ifall ni är intresserade av att veta. Tusen tack för era kommentarer! Det är så roligt att höra att historien som uppstod efter att jag hade läst Fenixorden inte var meningslöst dravel spunnet i min fantasi. Egentligen var handlingen inte så här alls från början. När Sirius dog i Fenixorden (jag hoppas att jag inte spoilar någon nu, men det är inte troligt) var jag upprörd och Jasmine formades för att hämnas hans död. Lucius hade faktiskt inte alls någon del av berättelsen, åtminstone så långt som jag nu hade tänkt ut den. Om jag inte minns fel hade jag nån idé om att Jasmine skulle gå till Voldieboy och erbjuda sina tjänster som skepnadsskiftare i utbyte mot att han skulle få tillbaka Sirius från den andra sidan draperiet/skynket eller vad det nu heter i de svenska böckerna. The veil. En inte särskilt genomtänkt historia. Men så uppstod ljuv musik mellan Jasmine och Lucius och därför blev resultatet detta. (Det kan möjligtvis vara så att jag efter att ha sett Hemligheternas kammare började tycka att Lucius är en Riktigt Häftig och Cool Snubbe xD.) Men nu ska jag sluta babbla och låta er fortsätta läsa. Än en gång: tusen tack!
Disclaimer: Ja, jag är Jo och strålande bevis på det är att jag skriver på ett språk som jag inte kan, har med karaktärer som inte är med i böckerna och att jag tycker att Lucius är en Riktigt Häftig och Cool Snubbe. Tror ni mig? Nej, tänkte väl det.
Den blodröda Hogwartsexpressen puffade ut rök och ljudet av dess vissla skar igenom luften, genomträngande nog att för ett ögonblick avbryta även de blivande elevernas tårfyllda farväl. Det var tack och lov en mulen dag, vilket var en lisa efter de senaste dagarnas värmebölja. Harry och hans vänner kämpade sig tappert genom folkmassan mot den närmaste av vagnarna. De hade en märklig blandning av glädje och nervositet att börja det sjunde året. Det skulle vara en vemodig dag då de såg den här perrongen för nästa och samtidigt sista gången som elever. Följande gång de mötte den skulle de själva vara föräldrar till förstaårselever, vilket var en svindlande tanke. De av dem som överlevde kriget, vill säga. När de såg sig omkring insåg de att ytterst få Slytherin-elever hade återvänt för det här skolåret. Budskapet var tydligt. Lord Voldemort hade kallat på alla som var honom trogna, även unga pojkar och flickor. Kanske var han desperat, kanske ville han själv välja vilka kunskaper de behövde ha för att bli tillfredsställande Dödsätare. Endast Merlin visste var de befann sig nu. Dock tycktes alla andra elevhem vara något så när intakta så vitt de kunde se i myllret. Det betydde något i alla fall.
"Harry! Harry!", ropade en pojkröst över det höga sorlet. Colin Creevey banade väg mot dem och de stannade för att vänta på honom. Som vanligt hade han sin kamera hängande på magen. Han måste stanna och hämta andan några sekunder innan han flämtande tog en bild och började spruta ut frågor.
"Hur är det att vara i medelpunkten av kriget? Har du råkat ut för några skador ännu? Tror du att trollkarlsvärlden kommer att vinna mot Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn? Gör allmänheten tillräckligt för att skydda sig och hjälpa de krigande? Tycker du att allt för många har förenat sig med den mörka sidan? Har du märkt att det är väldigt lite elever från Slytherin på perrongen idag?"
"Jag…", började Harry, men avbröt sig. Hjärtat hoppade över ett slag av glädje när han såg en ljusblond kalufs skymta längre fram. Han ursäktade sig snabbt och skyndade sig iväg för att hinna ikapp Draco. Utan att bry sig om de sneda blickar han fick när han trampade folk på tårna, plöjde han sig igenom trängseln. I samma stund som Draco lade handen på ledstången till tåget nådde han fram till honom.
"Draco! Hej!", flämtade han fram.
"Potter. Ska du skämma ut mig med ditt sällskap mitt bland folk?", frågade den andre medan han såg sig omkring på de andra människorna på perrongen, men hans tunna läppar var böjda i ett retsamt leende. "Följ med mig in innan någon märker oss." Han nickade mot vagnen och klev på före Harry. Nyfikna blickar från folkmassan följde dem. Det var inte många som inte kände till Draco och det faktum att Harry Potter umgicks med honom var både intressanta och oroande nyheter. Lucius Malfoy var en känd man och långt ifrån friad från anklagelser i allmänhetens ögon. Uttrycket att en zebras ränder aldrig går ur skulle florera i hushållen den närmaste tiden. Spekulationerna skulle innefatta allt från spioneri till kidnappning, vilket Dumbledore naturligtvis skulle motbevisa. Folk skulle förstås fortsätta prata, om än mer osäkra och sedan skulle saken falla i glömska. De två pojkarna brydde sig självklart inte ett dugg om detta.
När de hade hittat en tom kupé stuvade de upp sina koffertar på hyllan och slängde sig sedan ner på var sitt säte. Draco strök bort pannluggen från ögonen.
"Borde du inte egentligen vara med de andra prefekterna?", undrade Harry. Tanken hade nyss slagit honom.
"Nej, jag sade upp prefektskapet i somras.", svarade den ljushårige och såg ut genom fönstret. "Mobbning av förstaårselever blir rätt tråkigt i längden." Han försökte dölja sitt belåtna leende när han såg den andres irriterade ansiktsuttryck över hans nonchalans. Den svarthårige skakade på huvudet, men böt sedan samtalsämne och de pratade om ditt och datt. Senare kom Ron och Hermione in i kupén efter sin prefektrunda. De verkade besvärade över sin forne fiendes närvaro då de satte sig ner bredvid Harry, men började sedan diskutera årets ämnen, vilket sedan styrdes över till quidditch av pojkarna.
"Jag hoppas att Chudley Cannons vinner i år.", sade Draco och lutade sig nonchalant mot ryggstödet medan han strök pannluggen ur ögonen och såg trotsigt mot den rödhårige för att varna honom för att våga opponera sig, men Ron tittade förvånat på honom.
"Det gör jag också! Vad tror du om deras taktik i år?"
Plötsligt var de mitt uppe i en entusiastisk diskussion om sitt favoritlag, alla motsättningar och fiendskap glömda. Harry och Hermione log mot varandra innan den förstnämnde kastade sig in i samtalet. Ron hade precis knycklat ihop pappren från det godis de hade köpt från vagnen och nu använde han de små bollarna som spelare och visade hur han tyckte att de borde göra. Draco följde rörelserna med blicken och flyttade en eller annan papperstuss när han fann andra lösningar. Harry tittade på den blonde allt oftare. Han hade inte ännu vant sig vid att se det bleka ansiktet utan den arroganta minen som hade varit som limmad på det förut. Det var medan han betraktade de silverskimrande ögonen som det plötsligt kändes som om en dunkare kom och krockade med hans mage. Han tyckte att Draco var vacker. Inte bara söt och trevlig som Ginny eller Hermione, utan attraktiv. Paniken spred sig inom honom och han kände hur en svettdroppe sakta rann ner från hans panna. Kupén tycktes med en gång ha förlorat allt syre och han önskade bort alla de andra som när som helst kunde kasta en blick på honom och se att något var fel.
Med en kraftansträngning samlade han sig och försökte se ut som vanligt. Vad nu det var. Han insåg plötsligt att han aldrig hade tänkt på hur hans ansikte var då han var avslappnad, så han gjorde vad han kunde för att helt enkelt se uttryckslös ut medan han gick till toaletten så fort som möjligt. Så fort han hade låst om sig, lutade han sig mot dörren och sjönk ner på golvet. Med en suck slöt han ögonen. Vad var det som hade flugit i honom så plötsligt? Draco var en kille. Han själv hade väl aldrig varit intresserad av killar. Eller hade han? Han hade aldrig känt ett jota för Ron. Ron var… Ron, helt enkelt. Hans bästa vän. En trevlig person. Som Hermione, Dean och Seamus. De var inget annat än vänner. Så var det bara. Men en liten röst viskade i honom att ingen var attraherad av varenda person i deras omgivning, varken heterosexuella eller andra. Så vad gjorde att han kände en ilning när han såg Draco? Vad gjorde honom annorlunda än de andra människorna omkring honom själv? Visst såg den ljushårige bra ut, men han hade ju inte haft några känslor för honom tidigare. Eller? Han suckade och reste sig. Med släpande steg gick han fram till kranen för att blaska av sitt ansikte. Med vatten droppande ur de våta hårtestarna i pannan kände han sig bättre. Tågets rytmiska dunkande lugnade ner honom ytterligare. Det här var inget som kunde redas ut på en gång, så han bestämde sig för att stänga av sina förvirrande känslor resten av resan, helst för längre än så. Draco fick inte märka något, inte veta. Efter att ha dragit ett djupt andetag in i lungorna lämnade han sin avskilda plats för att återförena sig med sina vänner, av vilken en av dem inte hade en aning om hur han påverkade Harry känslomässigt.
När han kom tillbaka till kupén satt Draco och Ron och blängde surt på varandra. Uppenbarligen hade ingen av dem lagt märke till hans tillfälliga frånvaro. Ginny hade kommit och satt sig vid fönstret. Nu lutade hon sig mot fönstret och verkade långt borta i sina tankar.
"En blind höna skulle kunna se att det här är den perfekta taktiken för att ta pokalen i år", sade den ljushårige irriterat och slog ut handen mot bordet där de små pappersbollarna fortfarande fanns. Ron fnös.
"Du yrar som en jäst deg, Malfoy. Om man flyttar den ena slagmannen hit…" Han satte igång med en lång monolog som endast avbröts av Dracos muttranden ibland. Harry slog sig ner bredvid Hermione som uppgivet ryckte på axlarna och sedan fortsatte läsa en bok. Plötsligt slogs dörren upp.
"Draco, jag har letat efter dig överallt! Åh." Pansy Parkinson stod orörlig när hon såg vilka som han delade kupé med. "Så långt har det alltså gått." Hon rynkade på näsan, vilket fick henne att mer än någonsin likna en mops.
"Vad ville du?", frågade han lugnt och lutade sig obekymrat tillbaka mot sätet. Situationen gjorde honom mer obekväm inombords än han låtsades om.
"Jag ville prata med dig, förstås.", svarade hon. Hon verkade ha hämtat sig och satte sig ner på sätet mitt emot, men så långt ifrån de andra som det var möjligt. "Jag hörde vad som hade hänt. Jag tänkte bara säga att vi inte heller stöder honom." Hon lade huvudet på sned och såg plötsligt osäker ut när hon insåg att alla närvarande hade hört vad hon sade.
"Det var roligt att höra.", sade Draco och gav henne det vänligaste leende hon någonsin hade fått av honom. Hon rodnade lite.
"Följer du med mig en sväng genom tågvagnarna?"
"Visst.", svarade han och reste sig. När de lämnade vagnen lade hon en arm runt hans midja. Harry kände ett litet styng, som han genast ignorerade.
"And the Ice King has left the building…", sade Ginny med ett snett leende.
"The Ice King?", upprepade Ron frågande och såg på sin syster.
"Ja han kallas iskungen av skolans tjejer för att han är så svårflörtad.", svarade Ginny med en axelryckning. "Vissa är så stötta att de spekulerar i om han är gay."
"Malfoy? Gay?", flinade Ron nöjt. "Hörde du det, Harry? Undrar vad pappa Lucius skulle säga om han skulle vara det. Inga arvingar som kan föra familjenamnet vidare. För att inte tala om skammen!" Vid dessa ord bröt han ihop i skratt.
Jo, Harry hade hört vartenda ord Ginny hade sagt och hans hjärta hade tagit ett skutt vid ordet 'gay'. Han svalde och log ett falskt leende medan han började må smått illa av det som Ron hade sagt senare. Skam. Så det var det som det skulle innebära att vara öppet homosexuell i trollkarlsvärlden. Han försökte påminna sig själv om att det var långt ifrån säkert att han var det. Kanske var han bara bi eller helt enkelt inbillade sig känslorna han hade för Draco.
"Ron!", fräste Hermione förmanande. "Det är ingen skam att vara homosexuell. Det är inget som man kan styra över!"
"Men det är ju sant, Hermione! I renblodiga familjer är det oförlåtligt att vara bög. Visst, visst, de tänker fel och allt det där. Men det är ett faktum.", försvarade Ron sig mot sin flickvän med.
"Hur som helst är det bara nobbade tjejers snack.", avbröt Ginny för att slippa en lång och hetsig diskussion. "Det är som med Harry här. Han har inte heller fallit för någon än. Men det sägs ju att det är de som faller hårdast sen.", tillade hon med en blinkning. Harry fick plötsligt en intensiv känsla av att han ville sjunka genom jorden när alla paren ögon riktades mot honom. Som tur var bromsade tåget in i just detta ögonblick och alla fick med ens bråttom att byta om till skolklädnaderna.
--
Ljudet av när hundratals elever satte sig vid elevhemsborden gav Harry en stark känsla av att komma hem. Han blundade och tog ett djupt andetag för att riktigt insupa välkomstfestens alltid lika mysiga stämning. När han öppnade ögonen mötte han Dracos silvergrå. Den sistnämnde höjde roat ett ögonbryn över Harrys reaktion, men log. Pansy satt bredvid den ljushårige och pladdrade om ditt och datt. Det låga antalet Slytherin-elever som satt vid sitt bord visade att han inte hade misstagit sig på perrongen, något som fick Harrys humör att sjunka lite. Det betydde att Voldemort hade lyckats värva många nya anhängare, med andra ord fler att kämpa mot. För att få något annat att tänka på vände han sig till Ginny och började spekulera i vem som skulle bli nästa professor i Försvar mot svartkonster. Efter en liten stund började sorteringen och därefter reste sig professor Dumbledore för att hålla sitt sedvanliga välkomsttal.
"Jag hälsar er förstaårselever välkomna till Hogwarts skola för häxkonster och trolldom och er äldre elever välkomna tillbaka. Jasmine Ashford kommer av diverse orsaker inte att komma tillbaka det här året så vi har en ny lärare i Försvar mot svartkonster, vars lektioner för övrigt kommer att utökas i dessa osäkra tider. De kommer att hållas av en av ministeriets aurorer, Kingsley Shacklebolt. Övervakningen har skärpts, som ni säkert förstår och därför kommer aurorer att patrullera korridorerna nattetid. Vi kommer att förhindra krigets inblandning så mycket som möjligt. Extra kurser för första hjälp har satts in för de som är intresserade. Madam Pomfrey kommer naturligtvis att hålla dem." Den äldre damen log mot de församlade. "Men nu till det viktigaste. Festmåltiden naturligtvis. Varsågoda och ta för er!"
Vid dessa ord satte sig den gamle rektorn ner och ljudet av klirrande bestick och allmänt prat höjde ljudnivån med åtskilliga decibel. Harry fyllde sin tallrik till bredden av den utsökta maten och Ron försökte diskutera svagheterna i Dracos quidditchtaktik när det gällde Chudley Cannons trots att han hade munnen full. I stället använde han händerna för att förklara hur han tyckte att det skulle vara. Påminnelsen om tågresan fick det att ila till i Harrys mage och han såg igen på Draco som för tillfället var vänd mot Pansy. Han försökte skaka bort sin svartsjuka genom att följa den ljushåriges graciösa rörelser när han använde gaffel och kniv. Det syntes verkligen att han hörde till de högsta familjerna i landet. Han lyckades till och med få det att se elegant ut när han pratade och åt på samma gång, till skillnad från den som satt bredvid Harry. Han återgick till att försöka tyda vad Ron högljutt pladdrade om med Dean och Seamus. Tydligen var de bättre på att förstå vad den rödhårige sade, för de nickade intresserat och svarade. Flickorna tycktes dock vara mycket uttråkade av det oändliga quidditchpratet för rätt som det var så avbröt Hermione dem.
"Jag ska definitivt anmäla mig till madam Pomfreys lektioner, även om vi lärde oss en del redan under sommaren.", sade hon bestämt. "Alla borde göra det."
"Jag ska göra det i alla fall.", sade Ginny med en suck. "Även om jag tycker att jag har alldeles tillräckligt med lektioner från förut."
"Inte jag.", muttrade Ron. "Jag orkar ju knappt med det som står på mitt schema från förut. Dessutom föredrar jag att själv bli ompysslad.", tillade han med en blinkning mot sin flickvän som fick henne att rodna lite.
"Du orkar inte med dina läxor för att du är för lat och bara sysslar med annat som quidditch och trollkarlsschack.", fräste hon för att dölja sin förlägenhet och med de orden var kärlekskäbblet i full gång. Harry flinade åt Ginny och skakade på huvudet. Allt var tillbaka i sina gamla invanda spår och han njöt av det till fullo.
Tre portioner plus två omgångar efterrätter var han mätt och belåten och redo att krypa till kojs, precis som de flesta andra i salen. Välkomstmåltiden hade varit storslagen som alltid och det kändes som om han hade kunnat rulla ända bort till sängen om det inte hade varit en stor uppförsbacke i form av trappor. Samtalsämnena tycktes för tillfället ha tagit slut, för ljudnivån hade sjunkit sakta men säkert den senaste kvarten. Professor Dumbledore reste sig upp än en gång och började rabbla upp diverse förmaningar som hade med Filchs muttranden och den förbjudna skogen att göra. Till slut hade han bara några ord kvar att säga.
"Nu tycker jag att vi sjunger skolsången innan vi går och lägger oss. Alla väljer sin favoritmelodi."
När det långa gyllene bandet kom ut ur hans trollstav kändes det som om Harry var tillbaka i början av sitt första år och han skrattade för sig själv när han mindes hur tvillingarna hade sjungit en långsam begravningsmarsch. Han stämde glatt in i kakofonin, som mer lät som ett hönshus än en kör och det var med lätt hjärta han gick mot dörren. Där stötte han bokstavligen ihop med Draco så hårt i trängseln att han höll på att tappa balansen. Den andre tog tag i hans arm och drog honom intill sig när de kämpade sig ut. När de hade kommit ifrån tumultet stannade han.
"Är du okej?", frågade han.
Harry nickade. "Jag kommer aldrig ihåg att vänta tills värsta rusningen har lagt sig.", muttrade han. "Tack, förresten."
Först nu märkte Draco att han fortfarande höll i den andres arm. Han släppte den långsamt och log. "Inga problem. God natt!" Sedan försvann han ner mot fängelsehålorna. Harry såg efter honom. Han hade nu kommit fram till vad han skulle göra. Bara vänta och se vad som hände, för han hade insett att han inte skulle kunna förtränga sina känslor. Inte efter att i några korta sekunder ha upplevt hur det kändes att ha honom nära sig. Lättad över att ha tagit ett beslut började han gå mot gryffindortornet efter en sista blick mot det håll dit den andre hade gått. Ginny hade ju sagt att det fanns en chans att Draco skulle vara gay, hade hon inte?
Draco och Pansy följdes åt mot Slytherins uppehållsrum. När de gick i de mörka korridorerna stack hon in armen under hans och lutade huvudet mot hans axel ett ögonblick. Han log lite snett, men sade ingenting. Hon hade gjort sig förtjänt av hans respekt då hon sökt upp honom på tåget efter allt som hade hänt den senaste tiden.
"Du, Draco…", sade hon dröjande. "Jag har hört rykten… Eller rättare sagt, jag har läst dem i Häxornas Värld och The Daily Prophet. Jag undrade bara… Är de sanna?"
"Det beror på vad du har läst.", sade han lugnt. Han hade själv sett en del av artiklarna som faktiskt till viss del var sanna, något som skulle ha varit en nyhetssensation i sig. Speciellt när det gällde The Daily Prophet, tänkte han ironiskt.
"Tja… Det stod att det fanns en del oklarheter kring din födsel. Att du kanske är en… oäkting." Pansy var uppenbart besvärad. Draco log. Det var bara hon som kunde linda in en sådan soppa som den här i så diskreta ord.
"Det är sant. Men jag är i ändå en Malfoy, vilket gör fallet lite mer ovanligt." Pansy missade inte det torra tonfallet.
"Men du är väl i alla fall inte en utomjordisk tangokung som kommit till jorden för att lära argentinarna hur man egentligen ska dansa, för att de fick till det fel när de hade kontakt med yttre rymden på inkatiden?", frågade hon med ett skratt. Draco stannade och såg förbryllat på henne.
"Det är vad jag läst i Hört och Sett.", sade hon allvarligt och ryckte på axlarna, men de glittrande ögonen avslöjade att hon var väldigt road både av artikeln och hans reaktion.
A/N: Kommentarer skrivs av de som bryr sig. :D (Utpressning, jag vet. Jag är elak. Men innerst inne är jag snäll och tycker om alla djur utom de som jag inte tycker om.)