A/N: Jag vet att det har tagit oförlåtligt lång tid att lägga upp ett nytt kapitel, men det senaste halvåret har varit en oerhört jobbig period och det ser inte ut att ljusna på ett tag. Nu är det i alla fall här och det innehåller en del dramatik... Så det är inte bara trubbel i mitt liv just nu. Jag tackar för alla värmande kommentarer om förra kapitlet. :) En berättade dock att han skulle ha föredragit historien utan HP/DM, men jag är ett inbitet fan av den pairingen, så jag kan inte slita mig från den annat än i en del oneshots. Det är så svårt att låta bli att skriva om det par som har störst hinder i vägen för att kunna vara tillsammans. Det blir så mycket intriger! :D

Disclaimer: Som skruven sa till den andra skruven: you know the drill. Äger inget utom Jazz och storylinen.

---

Läkningen av Jasmines skador gick alldeles för långsamt, ansåg hon själv. Hennes rastlöshet tvingade upp henne ur bädden och fick henne att vandra fram och tillbaka trots att varje steg fick det att hugga till av smärta i henne. Tystnaden i det sparsamt möblerade rummet och att vara objekt för vård påminde henne ständigt om tiden i Ordens högkvarter för många år sedan, trots att allt var annorlunda den här gången och det var kanske där oron låg. Hon ville ut för att få se att hon verkligen inte bara hade drömt. Hon ville träffa Lucius, hon ville veta hur Draco hade det och i sinom tid få bygga upp någon slags relation till honom. Det kunde hon inte så länge hon var inspärrad här, ensam med sina tankar. För första gången på många år lät hon sina minnen ta henne tillbaka till tiden efter att hon hade blivit räddad.

~ flashback ~

Allt var som i ett töcken. Hon såg inte. Hon såg ingenting. Bara skuggorna som viskade till varandra medan de behandlade henne. De rörde henne, men hon kände ingenting. Det var som om hon hade dragit sig in i en egen värld och hade vänt ryggen mot sin sargade kropp. Hon ville inte se. Brydde sig inte om vad som hände. Ville inte känna smärtan inom sig. Kunde inte komma ifrån den. Försökte ändå. Dagarna kom och dagarna gick, men hon hade inget tidsbegrepp. Ibland var det natt, ibland dag då hon satt vid fönstret och stirrade ut utan att se något. Det fanns ingen klocka i rummet och hon skulle ändå aldrig ha sett på den om den hade hängt där på väggen med visarna i sin stilla tickande gång. Hon sov mycket och resten av tiden såg hon ut genom nämnda fönster. Ibland hälsade någon på, men de nådde henne inte. Inte under den första tiden. Vid vissa tillfällen tycktes dock en bekant röst bryta igenom hennes inre tystnad, men inga ord kom över hennes egna läppar.

Sirius var bekymrad. Vad hade hänt där inne som hade lyckats bryta ner henne så fullständigt? Det frustrerade honom att Dumbledore och Pomfrey inte tycktes berätta allt. De förklarade bara att hon hade blivit misshandlad, men det kunde han ju se själv. Fast kanske var det inte mer än så. Kanske hade det varit så traumatiskt att bli sönderslagen av den hon älskade. Han knöt nävarna och hans ögon blev svarta av hat när han tänkte på Lucius som uppenbarligen hade varit tillräckligt kall för att göra något sådant. Vad var Malfoy för ett odjur egentligen? Han och Jazz verkade ju ha varit så lyckliga under skoltiden. Sirius tog ett djupt andetag för att lugna ner sig innan han skulle besöka henne igen som han gjorde varje dag. Han visste inte varför hon berörde honom så och de andra marodörernas gliringar retade honom lite. Han var faktiskt inte ute efter en erövring den här gången, även om han och Ashford tidigare hade varit vänner med privilegier för att säga det elegant. Kanske berodde det på att de hade varit i liknande situation. De hade ställts inför ett val på ett annat sätt än de flesta andra. För många var ju framtiden utstakad långt tidigare. De hade båda gjort det som de ansåg vara rätt i stället för att flyta med på den enkla vägen.

Tiden läker kanske inte alla sår, men den gör dem lite lättare att leva med. Långsamt tycktes hon i alla fall vakna upp ur sin dvala och börja lägga märke till omgivningen. Hon hörde dörren öppnas och stängas och numera vred hon till och med ibland på huvudet för att se vem som kom. När Sirius satte sig mitt emot henne och pratade med henne svarade hon, om än lågmält. Hon började till slut se fram emot hans besök. Hon visste att han bodde bara några rum bort, men hon orkade inte gå ut genom dörren. Hon fann sin tillvaro trygg. Tids nog skulle hon vara beredd att träffa andra människor än Sirius, Dumbledore och Pomfrey, men inte än. Hon fann att hon tydde sig till den förstnämnde, vilket förvånade henne eftersom de mest bara hade festat med varandra. Nya starka vänskapsband knöts medan de kom varandra nära under de långa besöken. Hon var på väg tillbaka till livet. Efter ett tag började hon umgås med de andra marodörerna och deras respektive och slutligen började hennes liv återgå till det normala. Så normalt som det nu kunde bli efter allt som hänt. Månaderna gick och ett år övergick i ett annat. Inte långt efter nyår släpptes bomben. Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn hade fallit! Trollkarlsvärlden firade, men för de som stod Potters nära var glädjen utspädd med stor sorg. Jasmine såg Sirius desperata förtvivlan och försökte trösta honom dagarna efteråt. Sedan slog nästa bomb ner när han arresterades på gatan efter att han uppenbarligen både hade dödat Peter och över tio mugglare. Det var Remus som förkrossat berättade det för henne. Det var som om luften hade gått ur dem och de satt under tystnad i timmar efter att de ödesdigra orden hade släppts ut i rummet. Det kunde inte vara sant. Eller? Det i dagsljus badande rummet övergick i mörker medan de var där i sina egna tankar. Några dagar senare försvann hon och lämnade endast en lapp där hon tackade för sig. Det stod inte ett ord om vart hon tänkte ta vägen.

~ slut på flashback ~

Nu satt hon här i ett annat rum till viss del avskärmad från resten av världen, men då var inte nu. Då hade det känts som om alla i hennes närhet togs ifrån henne, men nu hade hon fått flera av dem tillbaka. Inte Sirius, tänkte hon och kände en klump i halsen. Men hon skulle hämnas honom. Han hade gett henne livet och hoppet tillbaka när hon trodde att hon hade förlorat dem för alltid. Hon var skyldig honom så mycket. Om hon så skulle dö på kuppen, så skulle hon se till att Bellatrix Lestrange fick sitt straff. Hon kände en välbekant blodtörst från en tid då hon hade levt i skogen i skepnad av ett djur, men hon skulle aldrig begrava sina tänder i sin nemesis. Man ska aldrig äta sådant som man inte vet var det har varit, tänkte hon med ett flin. Hennes tankar avbröts av att Dumbledore kom in i rummet. Han såg lite tröttare ut än vanligt, men gav henne ett varmt leende.

"God dag, Jasmine. Det är en sak som jag skulle vilja tala med dig om."

"Javisst. Vad gäller det?", undrade hon.

"Som du säkert vet så kämpar vi så gott vi kan i kriget, men det går inte riktigt så bra som vi hade hoppats jag skulle vilja fråga dig rakt ut. Kommer du att fortsätta kampen efter att du nu har fått Lucius och Draco tillbaka?" Hans ögon betraktade henne vänligt. Hon hade inte hunnit dölja det mordiska ansiktsuttrycket innan hon vände sig till honom.

Jasmine gick dröjande fram till fönstret och tittade ut. Vilket var viktigast, de levande eller de döda? Redan innan hon frågade visste hon svaret. Det hon borde göra så fort hon blev frisk var att ta de båda andra med sig och fly från detta krigshärjade land till en säker plats där det inte fanns någon risk för att hon skulle förlora dem igen. Hon vände sig om och såg nästan vädjande på den äldre mannen.

"Som du vet är slytherinare inte riktigt kända för sitt mod, utan snarare för att rädda sitt eget skinn. Jag borde göra vad som är säkrast för både mig och de andra."

"Är du säker på att det är vad du vill göra? Vad unge Draco vill göra? Vi behöver alla vi kan för striderna och dina egenskaper skulle komma väl till pass." Han såg på den rakryggade gestalten som hade vänt sig mot fönstret igen. Solljuset som lyste på hennes lite bleka hy, det ljusa håret och den isblå klädnaden fick henne att nästan se ut som en ängel, något som var rätt långt ifrån sanningen. Lika långt ifrån som om hon hade liknats vid en djävul. Han suckade tungt inom sig. Att kunna se människor med sina styrkor och brister var en tung börda.

"Jag är inte rädd att möta de personer som en gång i tiden var mina vänner. Det är jag faktiskt inte och jag kommer att kunna söka hämnd på mitt sätt ändå." Hon satte sig ner på sängen och strök en slinga bakom örat. "Med vetskapen om att mina anhöriga är i säkerhet någon annanstans."

"Har du planerat att ta Draco ur skolan?"

Den direkta frågan fick henne att rycka till lätt. Så långt hade hon inte tänkt. Hon fixerade blicken vid sina händer som låg i hennes knä.

"Nej, jag anser mig inte ha den rätten.", sade hon tvekande. "Men jag har planerat att diskutera med Lucius om vi skulle kunna vistas utomlands under loven. Ni-vet-vem låter knappast någon som i princip har spottat honom i ansiktet gå ostraffat."

"Skulle det då inte vara till fördel för dig att ha Orden till hjälp när du ska söka hämnd? Vi talar om för dig vad vi vet om Bellatrix Lestranges och de andra Dödsätarnas förehavanden och i utbyte blir du vår spion. Då får du samtidigt förstahandsinformation. Det enda vi kommer att begära av dig är att du inte kastar dig in i någonting utan vår vetskap."

"Och Lucius?", frågade hon lågmält.

"Vi behöver som sagt alla vi kan, så om han är villig att strida å våra vägnar är han hjärtligt välkommen. Dock kommer av förståeliga skäl ingen av er att tillhöra den innersta cirkeln."

Hon nickade tyst. Så mycket hade hon redan räknat ut.

"Hur blir det med Draco då? Förväntar ni er att han ska delta också?

Den gamle rektorn skakade på huvudet men sade "Han är myndig och därför anser åtminstone jag att han är mogen nog att välja själv vad han vill göra."

"Det har du naturligtvis rätt i.", log hon och erkände sig besegrad med orden "Jag antar att det inte kan skada att försöka samarbeta med Orden. Jag hör av mig när jag är redo att börja smyga i buskarna."

"Då säger vi så.", sade han och gav henne sitt varmaste leende. "Nu ska jag inte störa ditt vandrande fram och tillbaka längre. Ha en bra dag!"

Efter att han hade lämnat rummet lade hon sig ner på sängen. Rastlösheten hade försvunnit under samtalets gång och nu kände hon sig faktiskt nöjd med situationen. Eller så var det bara den effekt som Dumbledore hade på de flesta människor. Han spred alltid omkring sig känslan av att allt skulle bli bra. Egentligen hade han kommit med ett riktigt bra förslag. De var tryggare i Ordens händer än på egen hand och nu hade hon någonstans att börja när hon skulle ta upp hämnden som hade fått vänta så lång tid.

---

Harry, Draco och bådas vänner samlades i en korridor inför den årliga Halloweenfesten. Kvällen till ära flög flockar av fladdermöss omkring överallt i hela skolan för att skapa den rätta stämningen. De unga männen var alla klädda i fina svarta klädnader med slipsar enligt elevhemmen medan de unga damerna bar eleganta klänningar i olika färger. Ron kunde inte slita ögonen från sin flickvän tillräckligt länge för att delta i de två gnabbandes samtal.

"Jag slår vad om att du inte törs.", flinade Draco med sina silvergrå ögon stadigt fästa på Harry. Pansy, som bar en åtsmitande och glittrande grön klänning och kvällen till ära hade förlängt sitt svarta hår så att det böljade ner längs ryggen, stod bortglömd vid den ljushåriges sida. Hon studerade nonchalant sina långa naglar innan hon också såg på Harry.

"Erkänn att du inte ens har smakat på det." Hon log lite försmädligt mot honom.

Den mörkhårige stirrade på de två Slytherinarna. Även om han rent logiskt visste att Draco och Pansy skulle gå på balen tillsammans och han själv dessutom hade Ginny som date, så stack det ändå till i hans hjärta att se dem tillsammans. Att hans forna rival dessutom retades grövre än vanligt med honom gjorde inte saken bättre. Det var nästan som om Draco var arg på honom. Han öppnade munnen men avbröts av Hermione.

"Nu lägger ni av. Alla tre." Hon blängde från den ena till den andra. "Att stjäla sprit från köket är förbjudet. Redan att ens överväga det måste vara ett regelbrott."

Harry stängde irriterat munnen för ett ögonblick men vände sig sedan till Draco och sade det han hade tänkt säga. Hans ögon blixtrade.

"Visst. Som du vill. Det kan vara här inom två minuter."

Draco höjde på ena ögonbrynet.

"Verkligen? Så du antar vadet?"

"Harry! Är du inte klok?", fräste Hermione med sin allra mest prefektaktiga röst. "Du kan bli fast. Du kan bli relegerad. Vad ska professor Dumbledore säga?"

"Hermione, det är lugnt.", sade Harry utan att ta ögonen från Draco. "Jag blir inte fast."

Han knäppte med fingrarna och inom ett ögonblick stod Dobby där.

"Åh, Harry Potter har äntligen kallat! Vad kan jag göra för er, sir? Dobby gör vad som helst för Harry Potter!" Husalfen hoppade och skuttade och klappade i händerna ända tills han fick syn på Draco. Då bleknade han och sjönk ihop som om luften hade gått ur honom. Hans tidigare herre stirrade på honom med ett milt förvånat uttryck, men sade inget.

"Dobby, jag skulle vilja ha några flaskor vin och sånt. Kan du ordna det?", frågade Harry.

"Javisst, javisst! På två sekunder, sir!" Dobby nickade häftigt och försvann med en liten smäll.

"Jaså, det är här Dobby finns. Undrade ett tag vart han hade tagit vägen. Jag minns att far var rätt rasande på dig då.", sade Draco släpigt, men hans ögon glittrade. "Det var ett ganska fult trick du gjorde den gången."

Harry ryckte på axlarna.

"Jag tyckte att det var rätt sak att göra."

Med ännu en liten smäll och ett klirr var Dobby tillbaka. Det såg ut som om han höll på att drunkna under tyngden av alla dammiga flaskor han hade i famnen.

"Varsågod, sir. Hoppas att det här räcker för sir. Tveka inte att kalla på Dobby igen annars."

Med en bugning var husalfen borta.

"Nöjd nu?", frågade Harry och stirrade stint på Draco och Pansy. Den förstnämnde log.

"Ska vi sätta igång då?", frågade han. Utan att vänta på svar gick han mot närmaste klassrum med flaskorna svävande bakom sig.

"Jag är inte med på det här.", fnös Hermione och klampade iväg så bestämt som hennes högklackade skor tillät.

"Vänta, Hermione!", ropade Ron och skyndade efter med slokande axlar och en blick bakåt som visade att han gärna skulle ha stannat kvar för att se vad som hände.

När det kvarvarande sällskapet installerat sig tog Harry tag i Draco och drog honom ut genom klassrumsdörren för att prata med honom ostört.

"Vad är det med dig egentligen?", frågade han irriterat.

"Vad menar du?", undrade Draco och rynkade på ögonbrynen.

"Du vet precis vad jag menar. Du har pikat mig ända sen vi samlades och vad är det här med spriten? Varför tvingade du mig att skaffa fram den?"

"Jag tyckte att det skulle vara trevligt om vi skulle komma i stämning inför festen."

Den ljushårige undvek medvetet att svara på det första som Harry hade sagt, helt enkelt för att han inte visste. Han hade faktiskt varit på dåligt humör när de anlände och det hade lindrat lite att få retas med honom. Av någon anledning störde det honom att Weasley den yngre var med, men eftersom han inte ville mucka bråk så hade han avreagerat sig på Harry. Kanske lite dumt, men så var det. Han gillade inte Ginnys närvaro. Men nu måste han prioritera att få den andre på gott humör. Irritationen fick vänta.

"Så du menar att alkohol skulle få oss i feststämning?", sade Harry misstroget.

"Var inte så skeptisk. Kom nu så går vi tillbaka till de andra.", log Draco. Han slog armen om den svarthåriges axlar och drog med honom tillbaka. Harry kände sig genast mycket bättre till mods. Kanske skulle det bli en bra kväll trots allt.

---

Det var bara att konstatera, tänkte Harry. Det här är en skitkväll. Han stod lutad mot bordet med ett glas spetsad bål i handen. Han kände lite av alkoholens effekt i kroppen, men inte tillräckligt för att lyfta hans livsandar. Den smaragdgröna blicken var fäst vid ett par som dansade långsamt på det stora öppna golvet. De var faktiskt ett vackert par, insåg han sorgset. Det blekblonda håret var en effektfull kontrast mot det långa svarta hårsvallet. Pumpor med olika slags ansiktsuttryck grimaserade åt alla som kom nära de till bredden fyllda bufféborden. Den vackra melodin spelades av ett band med inte fullt så vackra medlemmar. De var alla utstyrda enligt högtiden.

"Hur är det?", frågade Ginny vänligt. Hon hade kommit till hans sida så tyst att han inte hade märkt henne, vilket fick honom att rycka till. Det resulterade i sin tur att den röda bålen spilldes över hans klädnad. Perfekt.

"Hoppsan! Det var inte meningen att skrämma dig. Kom så går vi ut, så ska jag ta bort fläcken."

Hon tog hans hand för att inte tappa bort honom i folkmassan och ingen av dem märkte att ett par silvergrå ögon följde dem tills de hade slunkit ut genom dörren.

De gick in i ett tomt klassrum och med en lätt viftning med trollstaven var fläcken borta. Sedan satte hon sig ner bredvid honom på en pulpet. Månen lyste in genom fönstret och utsikten av sjön fick honom att inse att det här var samma klassrum där Draco hade somnat med huvudet mot hans axel samma kväll som de hade varit i dödsätarnästet. Det kändes som mycket länge sen. Den tysta sorgen stod som skriven i hans ansikte och Ginny frågade oroligt "Hur är det med dig?"

Han ryckte på axlarna och svarade inte. Vad kunde han säga? Att han var arg, svartsjuk, ledsen, rasande, besviken och mest av allt tom inuti?

"Du är kär i Pansy, va? Det är därför du ser så bedrövad ut." Den rödhåriga flickan såg medlidsamt på honom. Han frustade till av skratt.

"Pansy? Den lilla svarthåriga mopsen? Nej, hördu. Då blir jag hellre eunuck.", fnös han.

Ginny spärrade upp ögonen av förvåning över hans plötsliga utbrott och såg sedan lite sårad ut. Harry fick genast dåligt samvete.

"Jag menade bara säga att jag inte är kär i Pansy. Du skulle inte förstå."

"Vad skulle jag inte förstå?", frågade hon milt. "Jag kan se att du är förälskad. Det ansiktsuttryck du hade när du stod där har jag bara sett på de som är olyckligt kära, så jag förstår precis hur du känner dig. Vem är du kär i om inte Pansy? Det fanns ju knappt några andra par som dansade och de var alla mycket yngre, så… Åh. Är det The Ice King?"

Hon såg så paff ut att han ville brista ut i skratt, men eftersom ämnet var så känsligt så lät han bli. I stället frågade han "Vad får dig att tro det?"

Hon tvekade några ögonblick, medveten om att hon var ute på minerad mark. Tankfullt strök hon det djupröda håret bakom örat och rättade till sin ljusgula klänning över knäna.

"Tja… Jag vet inte. Du har alltid varit så ointresserad. Inte bara av mig, utan av alla andra tjejer också. Ibland har varenda flicka på hela skolan, om man räknar bort Hermione, vänt sig om efter dig men du har aldrig ens kastat ett öga på dem. Men varje gång du har rykt ihop med Draco har det slagit gnistor om er, eller rentav blixtar. Till och med nu efter att ni har blivit vänner, så är det någon slags spänning mellan er. Det är riktigt intressant att se, faktiskt. Nu när jag kommer att tänka på det, så verkade inte han allt för glad att se oss två tillsammans heller." Genast efter att de sista orden hade lämnat hennes läppar såg hon hur ett ljus tändes i de vackra gröna ögonen. Så det är sant, tänkte hon vemodigt, men log samtidigt.

"Gissade jag rätt?", frågade hon lågmält. "Är du kär i honom?"

Han svalde. Det hade varit så tungt att bära på det här ensam. Skulle det inte vara skönt att dela bördan med någon annan, även om det var Ginny som han inte kände så bra? Han kände hennes blick på sitt ansikte. Det var nu eller aldrig.

"Ja.", sade han tyst medan han såg ut över den vackra sjön. "Ja, det är jag."

Han kände hur hon lade armen om honom och gav honom en kram. En svag doft av parfym ringlade sig in i hans näsa. För alltid skulle han förknippa den doften med förtrolighet och trygghet. Han kramade om hennes midja.

"Jag tror att det är dags att du går och umgås med din älskade nu.", viskade hon i hans öra.

"Han är inte min älskade.", skrattade Harry.

"Än.", poängterade Ginny med en blinkning. "Gå och leta reda på honom nu."

"Det ska jag.", log han och vandrade sedan iväg till Stora Salen.

Hon såg efter honom och vände sig sedan om för att betrakta månen och stjärnorna som glittrande spred sitt svaga ljus över klassrummet. En liten suck undslapp henne. Nåja, nu visste hon i alla fall. Hon skulle bevara hans hemlighet så länge han ville, det lovade hon både sig själv och honom.

---

Harry lät sin blick glida över folkmassan utan att hitta den person han sökte. Därefter gick han fram till Hermione och Ron, varav den förstnämnda bara blängde på honom och vände sedan demonstrativt bort blicken. Han lät sig inte bekommas.

"Har ni sett till Draco?"

"Han gick härifrån tillsammans med Pansy strax efter att du och Ginny hade gått. Han såg rätt sur ut.", funderade Ron och såg lite glad ut vid tanken. Tydligen låg inte krigsyxan tillräckligt djupt begravd för att förhindra skadeglädje.

"Okej, jag går och letar efter dem då.", sade Harry och gick ut igen. Utanför dörren stannade han för att fundera vart de skulle ha kunnat ta vägen. Fängelsehålorna, konstaterade han. De är ju trots allt slytherinare. Han strövade ner för trapporna och vidare längs den svagt upplysta korridoren när han hörde ljud från ett av klassrummen. Tvekande gick han fram och öppnade dörren försiktigt på glänt. Vad han såg fick honom att slå handen för munnen och vackla några steg bakåt. Pansy satt gränsle över Draco och av rytmen att döma behövde han inte undra över vad de gjorde. Han vände om och sprang därifrån i blindo.

A/N: Som sagt, intriger! Kommentarer gör en alltid glad! ;)