A/N: De färdigskrivna kapitlen börjar lida mot sitt slut, så om inte inspirationen och skrivtorkan återvänder är den här historien snart över. Jag kommer att göra mitt bästa för att återfå den och försöka minnas hur jag hade tänkt att den skulle utvecklas och sedan avslutas. Förhoppningsvis kommer den att skrivas klart, men jag kan inte lova någonting. Om ett par veckor får jag semester och då har jag mer tid att försöka ta tag i den. Tack till er som kommenterar! Det är för er skull som jag försöker skärpa mig efter en flera år lång skrivsvacka. :)

Disclaimer: Börjar vi inte ha gått igenom den tillräckligt många gånger nu?

Morgonsolens strålar sken honom envist i ögonen och han vände sig stönande om. Det kändes som om en gravt överviktig clown övade kullerbyttor inuti hans ljusblonda skalle. Vad han fick se när han öppnade ögonen fick honom inte att känna sig bättre. Tvärtom. Någonstans inuti hans huvud fladdrade tanken att vilken kille som helst skulle ha gillat att se den där slanka figuren med det långa svarta hårsvallet i sin säng. Utom han. Vad som var ännu värre var att hon var vaken, för hon vände sig om och tittade på honom med ett otydbart ansiktsuttryck. Som kronan på verket mådde han dåligt. Mycket, mycket dåligt. Utan att kunna öppna munnen rullade han runt, skyndade sig att dra på sig sina mörkgröna boxershorts och flydde snabbt som Sixten till toaletten. Väl där kändes det som om han spydde ut allt han någonsin ätit och dessutom sina tarmar. När det inte fanns något mer att hämta låg han badande i svett på det svala golvet med upprepade krampryckningar tills Pansy tryckte ett glas med iskallt vatten mot hans läppar. Han drack girigt och efter det kände han sig bättre. Hon strök honom försiktigt över huvudet och försökte att inte visa hur otrevlig hon tyckte att lukten av spyor var.

"Tack Pansy. Du är en ängel." Han log tacksamt mot henne och hon hjälpte honom upp.

"Inga problem.", svarade hon lugnt. "Mår du bättre?"

Han nickade och sedan gick de båda och lade sig på sängen igen. Det hade sina fördelar att vara den enda kvar av killarna i sjunde året. Han hade hela rummet för sig själv. Bilden av Vinnie dök upp för hans ögon, men han trängde undan den. Det fanns inget han kunde göra just nu för honom. I stället vände han sig mot Pansy, som satt lutad mot väggen med en kudde i famnen.

"Hur är det?", undrade han.

"Jag vet inte.", sade hon tankfullt och betraktade oseende sina knän. "Det… det känns inte som jag hade trott att det skulle kännas. Jag har väntat på det här så länge. Ända sedan första skolåret. Dig och mig. Men nu i efterhand känns det som om jag egentligen växt ifrån det och som om jag borde ha vetat om det." Hon tog hans hand. "Det är inte dig det är fel på. Natten var fantastisk. Den kom bara några år för sent."

Draco pustade lättat ut. Det var inte bara han som hade tyckt att det var ett misstag. Tack och lov. Han kramade hennes hand och log.

"Det är lugnt. Vi fick ju reda på det nu i alla fall. Vänner?"

"Naturligtvis!", utropade hon och kramade honom hårt. "Nu ska jag gå och äta frukost. Kommer du?"

"Gå i förväg du.", sade han. "Jag kommer strax. Ska bara ta en dusch först."

Hon skrattade åt hans äcklade min. Sedan klädde hon hastigt på sig och försvann till sitt eget rum för att byta om.

---

"Vad är det, Harry?", frågade Hermione oroligt när hon såg hans bedrövade ansikte. "Jag var väl inte allt för sträng mot er igår. Harry? Svara!"

Den tilltalade verkade inte ha hört hennes gälla röst, men såg på Ginny. Hon gav honom ett oroligt leende, men sade ingenting. Han hade rusat direkt till henne och berättat vad han sett. Hon önskade att hon hade kunnat göra något för att hjälpa honom, men insåg att så inte var fallet. Deras uppmärksamhet drogs till Stora Salens dörr när den öppnades och Pansy kom in. Hon hade förkortat sitt hår igen och var klädd i de vanliga elevhemskläderna. Harrys blick mörknade och han såg ner i sin orörda tallrik. Hermione lade märke till hans reaktion. Hon böjde sig fram och frågade viskande "Är du kär i Pansy?"

"Lägg. Av. Jag är inte ett dugg intresserad av mopstrynet, har aldrig varit och kommer aldrig att bli det.", väste han. Han steg hastigt upp och stormade mot dörren. Kvar låg den omkullvända tallriken med mat droppande ner på golvet. Hermione stirrade på honom, på fatet och sedan på de andra.

"Var det något jag sade?"

När Harry öppnade dörren för att skynda iväg ut, krockade han med Draco. Den sistnämnde fick bara en svavelosande blick innan den svarthårige rusade vidare. Draco öppnade munnen för att ropa något efter honom, men stängde den igen. Han hade ett nästan sårat ansiktsuttryck när han vände sig om för att titta efter gryffindoren, men ryckte på axlarna och gick för att sätta sig bredvid Pansy.

"Vad var det med Harry?", frågade han henne.

"Jag vet inte. Det var något som smutsskallen sade, tror jag.", sade hon oberört och fortsatte lugnt att äta.

---

"Harry, vad är det med dig egentligen?"

Hermiones röst nådde honom när hon, Ron och Ginny var bara några meter bort. Han satt lutad mot en av slottsväggarna som vette mot sjön. Alltid denna sjö, tänkte han. Det var som om den var med överallt, trots att den fanns på samma plats hela tiden. Kylan från den kalla stenväggen blandade sig med hans frusna inre.

"Harry. Du borde faktiskt berätta vad som är fel. Vi är ju dina vänner.", sade Ron tvekande.

Den svarthårige såg på Ginny för att få stöd. Hon sade försiktigt "Vi borde faktiskt inte stressa honom. Han berättar säkert när han är redo."

Mer hann hon inte säga innan Draco kom gående och slängde sig ner bredvid Harry med ett stön.

"Vilken baksmälla!", muttrade han. "Och för att inte tala om den, så vaknade jag dessutom upp med Pansy i morse."

Den gråa blicken såg stadigt på en i gången som för att markera hur allvarlig situationen verkligen var. Hermione och Ron såg bekymrat på Harry, medan Ginny stirrade på en punkt på sina skor. Draco nickade för sig själv.

"Ja, precis så allvarligt är det. Men det är lugnt. Det var ett misstag och det insåg hon också. ", fortsatte han och såg upp mot den molntäckta himlen. Harry vände huvudet mot honom.

"Så ni är inte ihop då?"

"Nej, usch! Svär inte så där, så är du snäll. Jag vill inte börja må illa igen.", skrattade Draco. "Vad var du så sur för vid frukosten, förresten?"

Harrys ansiktsuttryck hade ljusnat betydligt vid blondinens ord och han sade muntert "Inget alls. Bara dåligt morgonhumör."

---

En stund senare lade han sig ner på sängen och stirrade upp i taket. Kudden var fortfarande fuktig efter nattens floder av tårar. Han slöt ögonen. Vid Dracos ord hade han blivit så lättad. Det kändes som om all världens sorger hade lyfts från hans axlar, men nu när det hade sjunkit in visste han inte vad han skulle tänka längre. Okej, så den ljushårige hade själv sagt i efterhand att det var ett misstag, men han hade gjort det. Han hade haft sex med Pansy. Med en tjej… Vid blotta tanken var det som om tusen osynliga knivar föll ner från taket och genomborrade hans kropp. Den outhärdliga smärtan fick hans tårar att återigen börja rinna i en strid ström. Han svalde och svalde, men klumpen i halsen ville inte försvinna ändå. Tankarna i hans huvud surrade omkring som en svärm ilskna getingar. Ginny hade sagt att Draco verkat bli irriterad när han såg honom och Ginny tillsammans, tänk om han var kär i henne? Men hade den silverögde någonsin kastat blickar på henne? Inte fast hur han försökte kunde han minnas en enda gång som Draco hade verkat mer intresserad av henne än någon annan i gruppen. Den tanken lindrade hans smärta lite, men hjälpte inte i det långa loppet. Han måste försöka komma över denna idiotiska förälskelse på ett sätt eller annat.

---

"Nu räcker det!" Den skarpa kvinnorösten fick Jasmine Ashford att rycka till. Hon hade vandrat fram och tillbaka i rummet i så djupa tankar att hon inte hade hört Rose komma. Nu såg hon på henne med ett förvånat uttryck. Den unga botaren brukade vara betydligt mildare till sättet än så här.

"Nu har du trampat på här från morgon till kväll i flera veckor. Den stackars patienten i rummet under störs av ditt klampande och kräver att du antingen byter rum eller skrivs ut. Jag har rådgjort med de andra botarna på avdelningen och vi har kommit fram till att du får åka hem."

Jasmine sken genast upp i ett lättat leende. Äntligen skulle hon få komma ut härifrån och fortsätta med sitt liv. Inom en timme gick hon ut från sjukhuset med en väska som mestadels innehöll mediciner och resten av den bestod av papper fulla av stränga förmaningar att ta det försiktigt och undvika ansträngning. Hon bestämde sig för att bege sig till Dumbledore på Hogwarts genast för att anmäla sig till omedelbar tjänstgöring. Botaren suckade djupt när hon riktade sin trollstav mot heltäckningsmattan i det nyss övergivna rummet. Mattan som under de senaste veckorna hade tvingats anta en obestämbar nyans som mest liknade grått, fick nu sakta men säkert tillbaka sin ursprungliga djupgröna färg.

---

Den dunkla korridoren verkade enorm från hennes synvinkel. Nästan allt ljus från de fåtaliga tända kandelabrarna verkade absorberas av de mörka möblerna och den tjocka rödbruna heltäckningsmattan, vilket passade henne perfekt. Hon hörde inte hemma här och försökte omärkligt ta sig fram till salongen, något som inte vållade henne några bekymmer överhuvudtaget. I sin skepnad av en mus slank hon lätt in under dörren och kunde ta plats under en byrå av svartaste ebenholts. Hon undrade om hon någonsin hade haft missnöjet att skåda en så ful inredning som denna. De kanske hundratals döda blickarna från uppstoppade djur fick henne att känna sig obehaglig till mods. Hon ruskade på sitt lilla huvud så att öronen fladdrade för att tvinga bort ilningen som spred sig längs hennes ryggrad och riktade sig istället mot de två människorna vars röster hördes klart och tydligt. Den ökände Dödsätaren Valden McNair satt hemvant tillbakalutad i en av de svarta läderfåtöljerna. På armstödet satt Bellatrix och lekte med den tjocka guldkedjan som fanns kring hans hals, som precis som hans ansikte var ovanligt solbränd för årstiden. Den lilla gesten visade tydligt att de två var mer än bara vänner. Intressant, tänkte Jasmine.

"Har du hittat det än?", frågade Bellatrix med lugn röst för att försöka dölja sin nyfikenhet. Hon drog in doften från den guldgula vätskan i glaset som hon höll i handen innan hon drack en klunk.

"Nej, inte ännu.", svarade han med en djup suck och drog handen genom håret. "Jag har sökt genom hela Egypten från norr till söder, men det verkar inte finnas någonstans. Inte en enda av mina kontakter känner till något."

Jasmine spände ut sina musöron för att försöka höra ännu bättre. Tankarna surrade redan som en svärm bin i huvudet på henne. Vad var "det" och varför ville Dödsätarna så gärna få tag på det? Hon hoppades att de skulle säga vad det var. Diskussionen mellan mörkrets tjänare fortsatte.

"Men kan du verkligen lita på dem då? Skulle de ha chansen att lägga vantarna på det så skulle de knappast vilja lämna det ifrån sig." Hennes allvarliga ögon såg ut att vara gula som bärnsten i skenet från de dansande lågorna i spisen.

"I och för sig, men de försökte inte ens slingra sig när jag använde veritaserum. De svarade klart och tydligt ja eller nej på de frågor jag ställde."

"Hmm, vart kan det då ha tagit vägen?" Hon rynkade pannan. "Det har inte nämnts i några skrifter på flera tusen år. Det är en lång tid, så det kan ju ha hamnat var som helst i världen. Om det inte har förstörts."

"Var inte så pessimistisk nu." Han lade armen om hennes midja och drog ner henne i sin famn. Sedan nös han då en lock av hennes svarta hår kittlade honom i näsan. Hon skattade till åt hans lätt irriterade ansiktsuttryck, men blev sedan allvarlig igen.

"Nej, du har säkert rätt. Det finns kvar, för var och en som får det i sin hand måste känna av dess kraft. Ingen skulle kunna förmå sig till att förstöra det.", sade hon tankfullt.

"Tror du att Orden är ute efter det också?", frågade han plötsligt som om tanken hade slagit honom som en blixt från klar himmel.

"Nej då.", sade Bellatrix lugnande. "Inte ännu i alla fall. Jag tror inte att de är av rätta virket för att använda sig av det. De sysslar inte med sånt. Eller har du sett några tecken på att de letar efter det?"

Valden skakade på huvudet. "Jag har faktiskt inte sett skymten av någon av dem där, så antingen har de inte en susning om vad vi är ute efter eller så har de kommit längre i sökandet. Jag har funderat på att åka till de områden som för tvåtusenfemhundra år sedan tillhörde Persien. Perserna kan ju ha plundrat många av artefakterna och tagit med sig dem till sitt eget land."

"Men Persien var ju enormt på den tiden." Hon reste sig upp ur hans varma omfamning och gick fram till en bokhylla. Förutom uppstoppade fåglar och andra djur innehöll den både ett välförsett barskåp och en stor samling böcker. Hon letade några minuter innan hon fann vad hon sökte. Irriterat blåste hon damm från den stora boken. "Förbaskade husalfer, som inte ens klarar av att damma ordentligt.", fräste hon när hon gick för att sätta sig på samma varma plats igen.

"Häng ut dem genom ett fönster på högsta våningen bara fastbundna i ett ben. Det brukar lära dem.", sade han obekymrat.

"Jag ska pröva det nästa gång.", log hon och gav honom en lätt kyss på kinden. Hon slog upp boken och började bläddra i den. Med rynkad panna sade hon "Persien sträckte sig från Libyen och Egypten i väster till södra Ryssland och Afghanistan i öster. Hur ska du hinna få fram det i tid?"

"Jag har mina tillvägagångssätt.", sade han lätt. "Oroa dig inte. Mörkrets Herre får alltid vad han önskar sig och just detta önskar han sig väldigt mycket."

"Jag vet att han kommer att få det han vill ha, men jag vill bara veta att det är du som lägger det i hans hand och ingen annan.", mumlade hon med lätt oro i sina ögon. Hon strök ett långt smalt finger längs hans kind. "Jag gillar inte tanken på att någon annan skulle få äran för det istället."

"Bekymra dig inte över mig.", viskade han lugnande och slöt sina läppar kring hennes öronsnibb. Med blotta tänderna drog han försiktigt bort det tunga örhänget och lade det i hennes hand. Hon lindade armarna kring hans hals och deras läppar möttes i en passionerad kyss.

Jasmine stönade inom sig. Det här var inget hon var intresserad av att se. Dags att gå. Hon var förvånad att det inte hade svidit till i Lestranges hud av hennes hatfyllda blickar, tänkte hon med ett litet flin. Hon hade nätt och jämnt kunnat hålla sig från att rusa fram och slita huvudet av dem båda. Sirius hade visst lämnat sina ovanor lite överallt. Hon själv hade fått ärva hans impulsivitet. Precis när hon pilade ut under dörren till salongen kände hon vibrationer av att någon närmade sig i korridoren. Shit, tänkte hon och skyndade sig instinktivt in under en stol för att undvika upptäckt. Konfunderat betraktade hon hur Rodolphus Lestrange inte överhuvudtaget reagerade när han genom den gläntande dörren såg hur hans fru hånglade med en av de andra Dödsätarna. Han fortsatte bara oberört vidare genom korridoren. Jasmine undrade om hon hade inbillat sig att ett knappt märkbart leende lekte på hans läppar. Hon skakade på huvudet. Dödsätares relationer var verkligen något för sig. Inflammerat, var det minsta man kunde säga. De påminde om såporna som hon hade sett i tv under sin tid i mugglarvärlden. Hon fortsatte att tränga sig fram åt det andra hållet genom den svåröverkomliga heltäckningsmattan för att rapportera till Dumbledore om vad hon hade hört och sett. Han skulle säkert bli nöjd över hennes upplysningar.

A/N: Respons är som syre för författare. ;)