A/N: Ledsen att det tog så länge. Det har varit en jobbig period. Nu är kapitlet i alla fall här och jag hoppas att ni gillar det. Det är i alla fall höst/vinter i historien också, så om möjligt kan ni sätta er vid en brasa med något varmt att dricka precis som i kapitlet. ;)

Disclaimer: Äger ingenting förutom storylinen och karaktären jag har skapat själv.

Den slaskiga hösten övergick sakta men säkert till vinter vartefter kylan steg och snöflingorna som dalade ner från himlen slutade smälta när de nådde marken. Det var en lättnad för alla och envar som behövde vistas ute ofta att äntligen slippa få sina klädnader nersmutsade av marken. Det vill säga, i alla fall tills de hade halkat omkull några gånger. Då började ändlösa klagovisor över att vintern hade kommit höras.

Inget av detta berörde för tillfället de som satt församlade i huset på Grimmaldiplan 12. En varm brasa sprakade i eldstaden och spred sitt mjuka sken i hela rummet. Sorlet från trollkarlarna och häxorna, som alla tillhörde Fenixorden, tystnade när den gamle mannen vid ena kortsidan av bordet reste sig.

"Kära ordensmedlemmar, ni är alla här ser jag, vi har samlats här idag för att utbyta information om läget just nu. Många av oss har oroats över att den andra sidan inte har visat något tecken på aktivitet."

Harry, som satt mellan Ron och Draco himlade med ögonen för sig själv. Han var tacksam för varje dag då han slapp kallas ut till kamp och klamrade sig hårt fast vid det fåfänga hoppet att han inte skulle behöva gå ut i strid fler gånger. Han flyttade blicken mellan de andra som satt kring det långa bordet. Där var Fred och George som kastade okynniga blickar på varandra och sneglade sedan på Ginny, som uppenbarligen var offer för deras nästa skämt. Bredvid Ginny satt Moody, som alltid tittande omkring sig med det utmärkande ögat. Han lutade sig mot den rödhåriga flickan och viskade något i hennes öra. Hon i sin tur gav sina tvillingbröder en svavelosande blick som fick deras flin att falna märkbart. Harry skrattade lågt inom sig över den familjära scenen. Hans ögon vandrade sedan vidare mot professor Shacklebolt, som hade visat sig vara en saklig och väldigt bra lärare i Försvar mot svartkonster. På andra sidan om honom satt professor Ashford bakåtlutad med armarna i kors och verkade lyssna intresserat på vad Dumbledore hade att säga. Harry och Draco hade träffat henne strax efter att hon hade blivit utskriven från sjukhuset och tackat henne för att hon kom till undsättning. Det hade först känts lite ansträngt efter att så lång tid hade gått sedan den otäcka kampen i dödsätarnästet, men sedan hade Draco förvånande nog gått fram och gett sin biologiska mor en kram. Harry visste att de hade en lång väg kvar innan de skulle kunna bli en familj, men det var ett stort steg framåt. När hon nu kände han blick såg hon på honom och log och han besvarade det. Bredvid henne satt paret Weasley, Arthur och Molly. Harry blev bekymrad då han såg hur mycket de verkade ha åldrats den senaste tiden. Nya linjer hade börjats synas i deras ansikten och de gamla verkade ha blivit djupare, med all säkerhet på grund av oron för sina många barn som måste växa upp så fort. Han kunde inte se många av de som satt närmast Dumbledore på samma rad som han själv satt, men även de satt antagligen uppmärksamt lyssnande. Han sneglade på Draco, som satt närmast honom på hans högra sida. Framstegen med att komma över den ljushårige lyste med sin frånvaro. Det var fortfarande lika plågsamt att sitta så nära utan att få röra honom. Att inte ens kunna nudda vid hans hand och få ett litet leende till svar… Med en kraftansträngning vände han sig bort från den lockande unge mannen för att i stället betrakta Ron och Hermione på hans vänstra sida. På de smaragdgröna ögonens väg dit mötte han för en sekund Moodys blick, något som fick honom att förläget undra om den gamle auroren hade sett något som han inte borde se. Han knuffade undan misstanken in i sin hjärnas mörkaste skrymslen. Uttrycket i Moodys ögon var antagligen inbillning. Hans bästa vänner tycktes vara mer förälskade än någonsin och även nu var deras händer sammanflätade. Han var glad för deras skull, en glädje blandad med vemod eftersom han påmindes om sin egen ensamhet. Dumbledores röst drog sedan till sig hans uppmärksamhet.

"Vi misstänker att de planerar något stort. En av våra spioner har fått reda på att de letar efter ett visst föremål. Vad det är känner vi ännu inte till, men det skulle löna sig att ta reda på det så fort som möjligt. Jag behöver antagligen inte betona att det är av yttersta vikt att vi får tag på föremålet innan den andra sidan gör det, även om vi kanske inte har användning för det själva. Den kända Dödsätaren Valden McNair har hunnit söka igenom hela Egypten redan i sin jakt på det. Av detta får vi dra slutledningen att det är därifrån det härstammar. Vi kommer att sända ut några personer för att hitta någon som känner till McNair i Egypten och försöka få fram information. Mer om detta senare. Vi kan i alla fall hoppas att Voldemort inte kommer att handla innan dess, även om det tyvärr inte finns något som garanterar det."

Vid de sista orden mötte han Harrys blick. Utan tvekan förstod Dumbledore hur mycket han avskydde att behöva stå mitt i striden och försöka hålla sig vid liv för hela trollkarlssamhällets skull, för att döda en enda man. Den man som hade startat allt detta. Lord Voldemort. Han ryckte till lite när en hand försiktigt rörde hans knä. När han tittade upp såg han Draco le mot honom och han log tillbaka, för han förstod precis vad denne menade. Den ljushårige skulle stå vid hans sida. Må det vara så att hans känslor antagligen inte var besvarade, men Draco var ändå hans vän och därför skulle de kämpa tillsammans. Vetskapen om detta gav honom en varm klump i halsen.

Dumbledores anförande övergick i ett samtal mellan Ordensmedlemmarna. Det fanns mycket att diskutera angående säkerhet och olika försvarsmetoder. Diskussionen avstannade dock då de stora dörrarna öppnades och en man steg in. Hans ansikte hade blivit lite mer tärt, men hållningen var lika rak och han förde sig med den värdighet som utmärkte en Malfoy. Draco lyste upp av glädje, men samlade sig hastigt när han gick fram emot sin far.

"Var hälsad, Lucius.", sade Dumbledore med en värme som tydligt markerade för de andra hur de skulle förhålla sig till den tidigare Dödsätaren.

Den nyanlände nickade till svar utan att ta ögonen från sin son. Deras återseende kunde för en utomstående ha tett sig stelt med tanke på hur länge de hade varit åtskilda, men det gick inte att ta miste på den värme som fanns i deras ögon. Jasmine reste sig och gick fram till dem och omfamnade honom utan tvekan innan de alla satte sig ner vid bordet. Det fanns så mycket att säga, men allt fick vänta tills mötet var över. Lucius granskade Mina noggrant. Senast han hade sett henne hade hon legat medvetslös och svävat mellan liv och död i sjukhusflygeln på Hogwarts. Det var en underbar lättnad att få se henne med en livfull gnista i ögonen igen.

Lucius ankomst födde många reaktioner bland Ordensmedlemmarna, men de flesta accepterade hans närvaro eftersom Dumbledore redan tidigare hade informerat dem om att han hade blivit inbjuden och skulle kämpa vid deras sida. Få opponerade sig mot det sistnämnda, för ingen kunde säga att han inte hade stor erfarenhet av att strida och kunde också berätta mycket om vilka sätt den andra sidan stred på. Mötet fortsatte med att tvillingarna Weasley demonstrerade sina senaste uppfinningar.

"Hur mår du?", frågade Lucius lågt för att inte störa de andra.

"Jovars, det blir bättre varje dag. Jag har redan varit på ett uppdrag.", berättade Mina. "Åh, nä!", utbrast hon när hon såg honom rynka pannan. "Försök inte ens börja dalta med mig! Du vet att det inte leder någonstans.", skrattade hon.

Han suckade medgivande. "Tyvärr vet jag det. Du är ett hopplöst fall."

"Precis som du.", påpekade hon med en menande röst, som vittnade om hur länge de hade känt varandra.

Draco betraktade dem förundrat då de smågnabbades. Det var så olikt hans far att vara så där retsam, så livlig. Så lycklig.

"De passar verkligen ihop, va?", frågade han långsamt.

"Ja, det gör de faktiskt.", sade Harry med huvudet på sned. "De trivs verkligen tillsammans."

Draco nickade. "Jag har aldrig sett honom retas och skoja så där mycket."

"De gör det nästan lika mycket som vi.", log Harry.

"Ja." Draco skrattade till lite. Han lade inte märke till undermeningen i sin väns konstaterande.

--

Det hade blivit sent innan de återvände till Hogwarts. Ron gäspade stort när de stod på mattan framför brasan i Dumbledores kontor. Fawkes hälsade vänligt på dem med ett melodiskt läte.

"Jag tror att jag går och lägger mig.", sade Draco trött. "Vi ses imorgon, Harry!" Med en vinkning försvann han ner mot fängelsehålorna.

"God natt, Draco!"

Gryffindor-eleverna började gå upp mot tornet längs de fackelupplysta korridorerna. Tystnaden kändes behaglig efter det långa mötet. Ginny och Harry saktade ner på stegen, så att Ron och Hermione fick några meters försprång. De två bundsförvanterna hade inte haft mycket tid att prata då skolarbete och quidditchträning hade tagit upp nästan all deras tid.

"Hur är det med dig nu, Harry?", frågade den yngsta medlemmen av familjen Weasley när de två turturduvorna var utom hörhåll. "Är du fortfarande kär i honom?"

Han nickade med en suck.

"Men du vet ju inte var han står ännu. Han verkar ju alltid vilja vara tillsammans med dig."

"Han är en bra vän.", svarade Harry stilla och tittade ut genom de höga fönstren när de gick förbi. Den nästan fulla månen lyste med styrka in genom dem.

"Var inte så säker på det. Jag såg hur han såg på dig. Det där med Pansy var säkert bara tillfällig sinnesförvirrning.", försökte Ginny förklara Dracos beteende med. Harry skrattade åt uttrycket.

"Det spelar ingen roll att han inte är kär i Pansy och att han sade att det var ett misstag. Han tände ändå på henne just där och just då. Han är inte gay." Den uppgivna tonen fick medkänslan att välla upp i hennes bröst.

"Hur kan du veta? Du föll ju själv för Cho Chang för några år sen."

"Vi gick aldrig så långt.", muttrade den unge mannen.

"Det betyder väl inte att du inte ville", sade hon lugnt. Kommentaren fick Harry att bli röd i ansiktet och vända sig bort.

"Jag var ung och dum då. Hon fick mig dessutom aldrig att känna som Draco gör."

Hon började skratta åt hans reaktion. "Vet du, jag tycker att det där börjar låta bekant. Var det inte något liknande som han sa också? Han kände ju inget för henne och förklarade högljutt att det var något av det dummaste han hade gjort. Dessutom blir man inte särskilt mycket smartare på ett par år.", tillade hon och blinkade.

"Må så vara, men jag vill inte börja hoppas i onödan.", sade han och körde ner sina händer i fickorna på klädnaden.

"Kommer du att berätta det för Ron och Hermione snart?", frågade hon försiktigt.

"Vad är det för vits med det om det inte blir någonting av det? Dessutom vet du hur Ron skulle reagera. Han tolererar Draco och kan till och med umgås civiliserat med honom nu, men tror du inte att det skulle bli en överkurs att veta att jag är kär i Draco och dessutom behöva hålla tyst om det?"

"Ja, jösses, det hade jag inte tänkt på. Det skulle definitivt bli för mycket för min käre bror att tampas med.", sade hon storögt. "Men Hermione då? Hon skulle säkert kunna ta det mycket bättre."

"Det är klart, men jag tror inte att hon skulle vilja hålla Ron utanför. Dessutom skulle hon säkert vilja hjälpa till och ge ledtrådar och sånt där till Draco. För att inte tala om hur båda skulle reagera över det faktum att jag är gay… Du hörde ju på tåget vad Ron sade om hur homosexuella behandlas i trollkarlssamhället."

"Det är inte Rons personliga åsikt och det är egentligen bara de högre kretsarna som tänker så. Man vet förresten aldrig hur det blir när kriget är slut. Saker och ting brukar i allmänhet bli mer tolererade då.", sade Ginny med en axelryckning. "Men erkänn Harry att du egentligen skulle vilja bli känd som Den homosexuelle pojken som överlevde!", tillade hon för att lätta upp stämningen.

"Aldrig i livet!", skrattade han och knuffade till henne.

Hon tjöt till och hämnades med en knuff som nästan gjorde så att han välte en rustning. Under skratt och gnabb fortsatte de sin väg till Gryffindortornet.

---

Stämningen var avspänd efter att nästan alla Ordensmedlemmar hade lämnat högkvarteret eller sökt sig till någon av våningarna ovanför. Kvar fanns bara Jasmine och Lucius. De hade trollat fram ett par bekväma fåtöljer vid brasan i mötesrummet och satt nu och såg in i de flammande rörelserna. I deras händer fanns varsitt glas med eldwhiskey.

"Det är skönt att ha dig tillbaka och att se att du mår bra. Jag minns ingenting av flykten förutom besvärjelser i alla färger.", sade hon tankfullt. "Utom brunt. Det fanns ingen brun förtrollning."

Han skrattade till åt det grubblande uttrycket i hennes fortfarande vackra ansikte. "Nu när du säger det så såg jag inte heller någon sådan förbannelse. Jag tror att vi har Vincent att tacka för att vi överlevde. Jag skulle kunna svära på att han förhäxade några av dem som stod på andra sidan rummet."

"Tror du att han vet om att vi alla klarade oss?", frågade hon.

"Åh jo. Sådant har Mörkrets Herre koll på. Han har spioner överallt, även om en del av dem sitter i Azkaban nu efter mina upplysningar. Som tur för mig var de på en våning under.", sade han med ett bistert leende.

"Jag hoppas att Vincent inte upptäcktes av någon av de andra."

"Det tror jag inte. Hans intelligens har alltid blivit underskattad i Dödsätarkretsarna och det har egentligen passat honom bra. Som du vet har han aldrig varit äregirig. De kommer att tro att det var grova missberäkningar bara och han kommer att ge sig in i en lång förklaring om att han trodde att vi skulle försöka lura dem med att ta en oberäknelig rutt som involverade att sicksacka och att ta några steg tillbaka ibland."

Hon började gapskratta. "Det har du fullständigt rätt i. Det låter så likt honom."

Han skrattade med, men stannade mitt upp i det för att betrakta kvinnan som han hade väntat på i hela sitt liv, som han hade haft men förlorat på grund av sin egen dumhet och ödets grymma nycker. Som nu slutligen satt här bredvid honom utan att några hinder fanns i vägen för dem längre. Nu njöt han bara av ögonblicket och inför hans ögon tycktes möjligheternas guldbesatta portar öppnas vitt för dem. Hennes skratt ebbade så småningom ut och hon strök bort en tår ur ögonvrån. Han bytte till ett allvarligare samtalsämne.

"Det har varit ett helvete för oss ända tills nu.", sade han lite sorgset och betraktade oseende den falnande glöden. Vad som fanns kvar av veden föll ihop och kastade upp ett litet gnistregn.

"Ja.", suckade hon. "Ända sedan det tog slut."

Han nickade. "Men värst var det ändå för dig. Jag kan inte förstå hur mycket du gick igenom efter det."

Hon log vemodigt. "Jo, jag har haft mina sämre dagar. Men vet du, när jag ser Draco så inser jag att det var värt det. Vi har skapat en fin ung man. Eller, ja, du har gjort honom till den han är. Jag bidrog bara med generna.", sade hon med ett snett leende.

"Men utan dig skulle han inte ha blivit så. Ju mer det har börjat sjunka in att han är din son också, desto mer ser jag av dig i honom. Inte bara i utseendet utan även i sättet. Fast jag kan ju inte neka till att han är mest lik mig." tillade han med illa dold stolthet.

"Du är arrogant som få, Malfoy.", retades hon.

"Det beror antagligen på att jag tillbringade för mycket tid i min ungdom i dåligt sällskap med dig, Ashford.", svarade Lucius med samma mynt. Hans ögon glittrade, men spärrades sedan upp när han blev anfallen av en blond amason.