A/N: Jag ber tusen gånger om ursäkt för att jag inte har publicerat något kapitel på jag vet inte hur länge. Jag började skriva på den här historien för över ett halvt decennium sen och jag skrev aldrig klart den. Just nu undrar jag vilket som är mest rättvist mot er läsare. Att publicera de kapitel jag skrev med ett gigantiskt hopp till utkastet till slutet (jag skrev faktiskt sista kapitlet) eller att låta historien gå i graven ofärdig. Eller be någon av er att ta sig an att skriva kapitlen i glappet mellan de kapitel jag skrev och slutet. Det är just nu ett frågetecken för mig. Kontakta mig med en kommentar om ni är intresserade av utmaningen.

Disclaimer: Behöver jag förresten fortfarande påpeka att jag inte äger någonting osv?

"Nej, nej och åter nej!", fräste Harry ilsket och blängde från den ena till den andra av sina vänner. Hans röst ekade i korridoren. "Ingen av er får följa med!" Hans ilskna smaragdgröna blick dröjde sig kvar lite längre vid Draco än de andra. "Det här är mitt problem och jag måste ta hand om det ensam."

"Vi är dina vänner och om du ska ut i fält för att strida så följer vi med. Orden behöver alla de kan få. Speciellt såna som kan hela skadade." Hermione var bestämd.

"Precis, därför följer jag också med.", sade Ginny.

"Aldrig i livet! Du får absolut inte komma med oss. Mamma skulle flå mig levande om någon ens skulle bryta en nagel på dig.", fräste Ron.

"Jag är med, vare sig du vill eller inte.", förklarade Draco lugnt. Han var mest behärskad i församlingen just nu.

"Tyst med er allihop!", ropade Harry till slut. Hans smaragdgröna ögon blixtrade. "Jag går ensam och därmed basta."

Med de orden började han sedan stega iväg mot Dumledores kontor utan att vänta på reaktioner från de andra. Facklornas lågor fladdrade när han stormade förbi.

"Glöm det.", sade Draco orubbligt och skyndade ikapp sin vän. Han fick bara en svavelosande blick till svar. När alla de andra också hade anslutit sig tvärstannade Harry ilsket.

"Nu får det vara nog! Fattar ni trögt? Jag är redan ansvarig för alla liv i trollkarlssamhället. Jag vill inte vara ansvarig för era liv också. Jag har tillräckligt att tänka på nu.", förklarade han plågat.

"Men förstår du inte, Harry? Vi vill hjälpa dig. Fem personer är starkare än en." Hermiones röst var vänlig på samma sätt som när man pratar med ett barn, samtidigt som den innehöll en aning av Mrs Weasleys bestämda ton.

"Fyra, faktiskt. Ginny stannar kvar.", förtydligade Ron, vilket gav honom en hård spark på benet av sin syster.

"Ginny, Ron har faktiskt rätt.", sade Harry och gick fram till henne. "Jag vill att du ska stanna kvar här."

När hon såg in i hans ögon fylldes resten av meningen i utan att några ord uttalades. '…och kan berätta om saker och ting för Draco om jag inte kommer tillbaka."

Hon nickade tyst och vände sig om för att gå tillbaka. När hon var utom hörhåll sade den silverblonde "Jag visste inte att du hade så bra hand med Ginny. Nästan lika bra som Granger har med Weasley." I den retsamma kommentaren fanns en underliggande bitsk udd som Harry inte förstod. Draco brydde sig inte om Rons förorättade försvarstal utan såg rakt på den mörkhårige med ena ögonbrynet lyft.

"Äh, var tyst nu, Ron. Vi har inte tid för det här. En strid pågår faktiskt och vi måste hinna dit så fort som möjligt. Sätt fart nu!", fräste Hermione.

Harry suckade och gav efter. "Okej, kom då."

De fortsatte till Dumbledores kontor, Ron lätt haltande, där rektorn väntade för att följa med dem. Han reste sig genast från sitt skrivbord och följde dem till spisen. Han blickade på dem när han tog fram flampulvret.

"Ja, då så. Är ni redo?"

Vad som mötte dem när de kom fram hade ingen utom Harry och Dumbledore kunnat tänka sig. Det var en liten by som ingen av eleverna hade hört talas om. Många av husväggarna och taken var svärtade av besvärjelser, något som skar sig obehagligt mot den vita snön. Det var tydligt att striden nyligen hade dragit fram här, för på många ställen steg det ännu upp rök där förbannelserna hade slagit ner. Rektorn förklarade att nästan alla gårdar ägdes av mugglare, men att de flesta tack och lov bara beboddes på sommaren. Någonstans längre fram lyste himlen upp av blixtar och de skyndade ditåt.

"Ta fram era stavar. Man vet aldrig var fienderna kan gömma sig.", sade den gamle.

När de kom närmare började de se en och annan besegrad trollkarl eller häxa ligga orörlig i den blodfläckade snön, men de stannade inte. Tystnaden i den lilla gruppen med förstärkningar blev tyngre och om någon hade försökt prata hade de knappast fått fram ett ljud. Stundens allvar hade brutit in och gjort dem stumma. Det här var ingen lek längre, det var inte Försvar mot svartkonster. Den här gången var det på allvar. Föll de nu, så skulle de kanske aldrig resa sig igen. Djupast berörde det Draco som aldrig hade varit i strid förut. När han såg en Dödsätare ligga stilla på marken, troligen död, ville han lyfta på masken för att se om det var någon av hans tidigare vänner. Han gjorde det inte. Det skulle kräva alla hans krafter och koncentration att göra det här. Han hade låtit självsäker när han stod framför Harry, för han ville verkligen vara med, men han var inte lika säker på sig själv längre. Han stramade upp sig. Det spelade ingen roll om han började bli rädd. Hade han en gång för alla bestämt sig för att han skulle stå vid Harrys sida, så skulle han det och göra det som en äkta Malfoy. Och en Ashford för den delen, log han lite och tänkte på den till växten inte särskilt stora häxan som hade ställt sig rakryggad inför den innersta kretsen av Dödsätare för hans och Harrys skull. Om han bara hade fått ärva hennes skepnadsskiftarförmåga också så skulle allt kännas mycket bättre. Nåja, man kan inte få allt.

Ögonen tårades på Hermione när hon såg alla kropparna på människor som det var för sent för att rädda. Hon försökte att inte tänka på att någon av dem kanske fortfarande skulle vara vid liv om de hade kommit lite tidigare. Som om hade läst hennes tankar såg Dumbledore på henne.

"Alla vi hittills har sett verkar ha gått en ögonblicklig död till mötes.", sade han sorgset konstaterande. "Jag antar att man kan säga att det är till det bättre att de slapp plågas."

När de kom fram till husgruppen där striden var, höll han upp handen och alla stannade. Han blickade allvarligt på den ena till den andra.

"Lycka till."

De andra mumlade ett "Tack" till svar och gjorde sig redo för att ge sig in i kampen. Det gick förvånansvärt lätt eftersom en Dödsätare och Nymphadora Tonks just då valde att göra entré på området där de var. Lamslagningsbesvärjelsen som den förstnämnde utsattes för var fyra gånger så stark då alla valde att använda den på samma gång. Hermione satte genast igång med att förhöra Tonks om var de skadade förvarades och de två unga kvinnorna försvann med Ron i släptåg. Harry betraktade stridsfältet några sekunder för att få en överblick innan han och Draco kastade sig in på de platser där Orden verkade vara i underläge. Varje sekund tycktes vara i oändlighet samtidigt som de, märkligt nog, rann förbi allt för snabbt för att de skulle hinna reagera vid en del tillfällen. Mörkret lade sig sakta över den lilla byn och lystes endast upp av blixtarna som avfyrades från trollstavarna. Draco andades häftigt in och ut genom munnen av ansträngning och försökte att ignorera smärtan som varje andetag av den kalla luften framkallade. Det kändes som om den rev hål i hans lungor, men han kämpade ändå tappert vidare trots att hans krafter höll på att sina. Han hade haft en förvånansvärd tur hittills, som antagligen berodde en del på den storväxte Dödsätare som stod vänd mot honom en bit därifrån. Han gissade att det var Vinnies pappa. Efter att ha nickat till tack fångade Ron hans blick. Det verkade som om han kämpade en nästan förlorad strid. Draco skyndade till hans undsättning och kastade en förlamningsbesvärjelse mot fienden. Den rödhårige vände sig mot honom, men stirrade sedan på en punkt bakom honom och öppnade munnen för att ropa något till honom. Han hann aldrig höra vad denne sade. En stöt landade mitt på hans rygg och skickade honom rullande flera meter. Det enda som for igenom hans huvud innan han förlorade medvetandet var märkvärdigt nog hur vacker den mångfärgade himlen var.

Ron rusade fram till honom och kände på hans puls. Paniken pulserade i hans tinningar och fick hans händer att darra. En svag rytm sändes genom hans fingrar och han andades ut. Försiktigt lyfte han upp sin fallne före detta ärkefiende och skyndade iväg mot sjukstugan efter att ha kontrollerat att någon tagit hand om den som anfallit. Kroppen hängde lealös i hans famn. Ett enda namn ekade i hans huvud om och om igen. Lösningen på allas problem. Tryggheten som han kunde lita på i alla väder. Klippan som han själv alltid kunde luta sig mot. Hermione. Hon rusade emot honom när han kom in.

"Lägg ner honom här. Vad hände?", frågade hon medan hon utförde några besvärjelser för att får reda på vad som hade träffat Draco.

"Jag höll på att förlora en strid. Han kom till undsättning. Jag såg Dödsätaren bakom honom, men jag hann inte ropa.", rabblade Ron upprört osammanhängande upp, medan han drog en smutsig hand genom håret. "Borde jag säga till Harry?"

"Säga till om vad då?", undrade Harry, men stelnade till när han såg den ljushårige ligga lealös på britsen. Utan att vänta på svar rusade han fram till hans sida. "Draco! Hör du mig? Draco?"

Det var tomheten som var värst. Inte tystnaden eller mörkret, utan tomheten. Det var faktiskt lite skönt med tystnad efter den stökiga bataljen, men tomheten gjorde honom illa till mods. Han ville inte säga rädd, för en Malfoy är aldrig rädd, men denna enorma tomhet kändes obehaglig. Det var då något nådde honom. Något som kvävde det som var obehagligt och var som ett ljus i tunneln. En doft av vanilj. Han hade känt den här nyansen av vanilj förut och den fick honom genast att må bättre. Det var som om en inre röst sade till honom att den här ljuva doften ville visa vägen ut ur tomheten. Han började följa den tillitsfullt, när den plötsligt försvann och han var ensam igen.

Hermione ryckte bort sin bästa vän.

"Låt bli, Harry. Han hör dig ändå inte just nu.", sade hon mjukt för att lugna honom. "Det var tack och lov ingen dödande besvärjelse. Den försänkte honom bara i koma. Tillståndet är allvarligt, men han kommer att bli bra."

Det tog några sekunder innan innebörden i Hermiones ord nådde honom och han slappnade av. Han tittade ner på Draco som tycktes så blek och försvarslös inför hans ögon. Till och med nu såg han allvarlig och typiskt malfoyisk ut. Den grönögde undrade om han någonsin tog av sin mask. De hade delat så många situationer tillsammans, men Draco hade stått värdig genom dem alla. Aldrig ens fällt en tår. Han insåg plötsligt att det enda sätt den ljushårige någonsin visat smärta och sorg på var tystnad. Han teg ihjäl allt, svalde allt. Harry ville ta honom i famn och säga att det är okej att släppa ut det. Han rycktes ur sina tankar när Ron och Hermione tittade på honom underligt.

"Vad är det?"

"Vi frågade om du mötte Ni-vet-vem på slagfältet."

Han skakade på huvudet. "Nej. Vi kom hit förgäves.", mumlade han tyst och betraktade den orörliga skepnaden bredvid sig.

"Vi kom absolut inte förgäves! Utan oss hade slaget kunnat sluta annorlunda.", argumenterade Hermione ilsket.

Dumbledore kom in genom samma dörr som Harry hade anlänt genom några minuter tidigare.

"Det är avgjort.", sade han stilla. "Striden slutade till vår fördel."

Känslan av lättnad fortplantade sig i rummet. Det fanns ingen glädje i att vinna ett slag. Ingen med ett hjärta i kroppen kunde fira att människor mist livet på grund av simpla meningsskiljaktigheter. Det enda man kunde känna var lättnad. Man skulle få leva ett tag till.

Den gamle rektorn böjde sig över Draco för att ta sig en närmare titt innan han rätade på sig och lade handen på Harrys axel.

"Inget att oroa sig för."

De vänliga orden fick honom att känna sig bättre till mods.

"Ska vi återvända till Hogwarts? De andra tar hand om förlusterna." Det fanns ett vemod i Dumbledores röst när han sade det sista ordet. De andra nickade. Harry lyfte varsamt upp Draco och gjorde sig beredd att resa. När de kom tillbaka insisterade han på att ta honom ensam till sjukhusflygeln. Hermione öppnade munnen, men en gäspning kvävde hennes protester och hon gav med sig.

Han kände lite dåligt samvete för att han njöt av att gå genom de tysta korridorerna. Bara han och Draco. De andra hade dock förklarat att läget inte var akut. Den ljushårige skulle inte vakna upp tidigare om han fick vård. Det var bara att vänta ut koman. När han kom till en korridor där höga fönster släppte in månljus satte han sig ner och lutade sig mot den motsatta väggen. Draco låg fortfarande i han famn med ansiktet vänt mot honom. Med ena handen strök han bort lite smuts på den andres kind. Han var vacker. Harry lutade huvudet bakåt och slöt ögonen. Han kunde inte förstå att det var så sent som i höstas han insåg att han var förälskad i den här människan. Det kändes som mycket längre än så. Kanske var det verkligen det. Det spelade ingen roll. Han försökte insupa så mycket han kunde av ögonblicket. Det här var lycka. Tyvärr gjorde sig verkligheten allt för snart påmind. Han kunde inte längre ignorera taggen i sitt hjärta som frågade saker han inte ville höra. Skulle Draco ha velat vara här om han varit vid medvetande? Skulle han ha velat ligga med huvudet mot Harrys axel? Paniken steg inom honom när han till fullo insåg att det här kanske var det enda ögonblick han någonsin skulle ha så här nära den han älskade. Han tvekade ett ögonblick och betraktade Dracos vackra ansikte innan han till slut föll för frestelsen och nuddade försiktigt hans läppar med sina egna. Sedan reste han sig abrupt upp och skyndade iväg till sitt mål för att lägga sitt hjärtas börda på en brits och sedan fly därifrån. Det kändes som om han hade kränkt sin älskade med att röra honom på ett så intimt sätt när han var försvarslös, nästan som en våldtäkt. Han stannade och vände sig om för att se på den orörliga figuren en sista gång innan han gick ut genom dörren. Han visste att han skulle vara tillbaka imorgon.

Vaniljdoften hade kommit tillbaka och stannat längre den här gången. Han försökte följa den igen. Vägen kändes lång och han insåg att han måste ha sjunkit längre in i tomheten än han varit vid det förra tillfället. Detta oroade honom. Tänk om han sjönk så långt in att doften inte kunde nå honom? Han försökte skynda sig och för ett ögonblick kändes det som om han och vaniljen var förenade till ett, men så var det som om den hade vänt sig bort från honom. Han var förvirrad. Kunde en doft vara upprörd? I så fall var den här det. Det var som om den stötte bort honom nu. En kort stund senare försvann den. Igen.