A/N: Jag ska försöka lägga upp de återstående kapitlen i ganska snabb takt, så att jag inte glömmer det under lika lång tid som tidigare, hrrm. Jag vill ännu förtydliga att om någon skulle vilja åta sig uppgiften att skriva kaptilen under glappet mellan det jag har skrivit och slutet, så kan jag summera till denne hur jag hade tänkt mig att historien skulle utspelas. Så mycket som jag minns, vill säga. Själv har jag varken tid eller motivation att göra det.

Disclaimer: Ni börjar väl kunna ramsan vid det här laget.

Den varma solen sken in genom fönstren i sjukhusflygeln när han vaknade upp. Ljuset förstärktes av den vita snön som täckte landskapet utanför. Vaniljdoften hade slutligen valt att återvända och leda honom ut ur medvetslösheten. Då han öppnade ögonen mindes han dock varken tomheten eller den ljuva doften. Han fann att Harry satt bredvid honom på sängen och att Granger och Weasley satt på ett par stolar i närheten. Han blev lite rörd av att de alla tre hade valt att vänta vid hans sida. De verkade alla upptagna av ett samtal och han stönade till lite för att få dem att lägga märke till honom.

"Draco, du har vaknat!", utbrast Harry och lyste upp av glädje.

"Hrrm, ja.", svarade han med skrovlig röst. "Vad hände?"

"Du hjälpte Ron när han slogs med en dödsätare. En annan anföll dig bakifrån."

"Jag hann inte varna dig", sade den rödhårige lite skamset.

"Om du inte hade kommit till räddning kunde Ron ha dött", sade Hermione med en tårfylld blick. Draco spärrade upp sina silvergrå ögon när hon slog armarna om honom. Han såg hjälplöst på Harry över det burriga håret, men lade sedan försiktigt en arm om henne.

"Jag gjorde bara vad vem som helst skulle ha gjort."

"Det är skönt att ha dig tillbaka. Jag hann bli lite orolig när du inte började vakna upp", sade Harry leende. Orolig var definitivt en underdrift, tänkte han. Han hade blivit livrädd när han såg den han älskade ligga livlös där på britsen.

Hermione drog sig tillbaka, men hon var fortfarande rörd och tog Rons hand.

"Tack för hjälpen", sade Ron generat. Ordet kändes ovant i hans mun när det var riktat mot hans tidigare fiende, men han kände att det verkligen satt på sin plats. Han hade varit i panik av dödsskräck när han hade märkt att han inte klarade av den där dödsätaren.

"För all del", svarade Draco lika generat. Han vände sig till Harry. "Jaså, jag trodde inte att du hade märkt att jag var borta", sade han med glimten i ögat.

"Precis, det hade jag inte. Det är därför jag sitter här", flinade han retsamt.

Draco skrattade hest.

"För en sekund trodde jag att du var död", fortsatte den svarthårige tyst. "Jag förstår mig inte på de där jäkla dödsätarna som slåss för ingenting. De vill bara orsaka trubbel!", utbrast han.

"Tror du verkligen det?", frågade Draco lugnt. "Att de slåss för ingenting?"

"Inget annat än sitt mugglarhat", sade Ron dovt.

"Tror ni det?", undrade den ljushårige.

"Vad skulle de annars slåss för?"

Draco flyttade lite på sig för att få det bekvämare innan han svarade.

"För länge sen levde trollkarlar, häxor och mugglare i fridsam harmoni, där alla accepterade varandra och hjälptes åt när det behövdes. Sedan kom det som mugglarna kallar kyrkan in i bilden och häxförföljelserna började. Jag hoppas verkligen att ni inte har köpt det där med att häxorna och trollkarlarna tyckte att det var roligt att brännas på bål?", sade han med ett ögonbryn höjt.

"Men professor Binns sade ju…", sade Hermione frågande.

"Jag vet vad det står i skolböckerna, men det är bara enstaka händelser som trollkarlssamhället valt att framhäva för att bibehålla en vänlig inställning mot mugglarna. Alla äldre trollkarlssläkten vet bättre. Vi har böcker där tusentals namn på de som dog på bålen är listade. Efter att så många blev mördade valde de magiska människorna att skapa ett eget samhälle dit mugglarna inte kunde få tag i dem. Det som de som stämplas som mugglarhatare egentligen undrar är varför vi som egentligen är mer kraftfulla måste gömma oss och tassa på tå för mugglare. Vad har vi gjort för att förtjäna det?"

Ingen hade ord för att svara på Dracos fråga. De hade inte tänkt på det från den synvinkeln tidigare.

"Missförstå mig inte. Jag stöder inte Mörkrets Herres åsikt om att mugglarna borde utrotas. Det sägs att de lever i en mer upplyst tid nu. Borde de inte kunna acceptera oss som en del av världen då?"

"Jag är inte så säker på det", sade Hermione tveksamt. "Hur gärna jag än skulle vilja säga det, så är jag ändå rädd att de skulle bli skräckslagna och känna sig hotade. Vad följderna av det skulle vara kan jag inte ens tänka mig." För sitt inre såg hon mugglare stå med vapen och pansarvagnar på en sida och trollkarlar med sina stavar på den andra. Följderna skulle kunna bli katastrofala.

Madam Pomfrey kom gående med ett hurtigt leende på läpparna. Hon lyste upp när hon såg Draco sitta och prata med sina besökare.

"Jaså, du har vaknat nu. Mycket bra. Drick det här, så är du snart uppe på benen igen."

Hon gav honom en giftgrön vätska som luktade mystiskt. Draco rynkade på näsan innan han svepte allt på en gång. En kraftig hostattack följde.

"Försöker du förgifta mig, kvinna?", frågade han med glimten i ögat.

Hon fnös bara till svar men log när hon återvände till sitt rum. Samtidigt öppnades dörren till sjukhusflygeln och en mycket blek Pansy kom tvekande in. Hon såg sig omkring innan hon upptäckte Draco. Hon skyndade sig fram till honom.

"Åh, tack och lov att du har vaknat. Hur mår du?" Hon slängde sig om halsen på honom och drog sig sedan tillbaka.

"Jodå. Det var bra ända tills jag fick någon slags häxbrygd av Madam Pomfrey." Han gjorde en grimas och hon skrattade lite.

"Du, jag skulle vilja prata med dig lite", sade hon försiktigt. "I enrum", tillade hon med en blick mot de andra. De förstod genast vinken och började gå mot dörren.

"Vi ses senare, Draco", sade Harry innan han gick ut genom dörren. Han kände sig på nedslagen över att Pansy fick tid ensam med den ljushårige när han själv inte hade fått det, men påmindes genast om stunden i den månljusa korridoren och kände sig skamsen.

"Visst", svarade Draco strax innan dörren stängdes. Han vände sig till Pansy, som under tiden hade satt sig till rätta på den plats där Harry tidigare suttit.