A/N: Tack för era kommentarer till de senaste kapitlen! Låten i kapitlet är There goes my life med Kenny Chesney. Lyssna gärna på den samtidigt som ni läser, så att ni kommer i rätt stämning. ;)

Disclaimer: Äger inget utom storylinen och Jasmine Ashford.

Eftermiddagssolen färgade molnen på himlen rosa ovanför den frusna sjön. Draco stod stilla vid fönstret i det övergivna klassrummet. Han kände sig för tom för att kunna beundra detta naturens underverk. Inom sig hörde han Pansys ord eka om och om igen. Han lutade huvudet mot fönsterrutan och lät imman från hans andetag täcka den vackra vyn.

All he could think about was I'm too young for this
Got my whole life ahead
hell I'm just a kid myself
how I'm gonna raise one?

Hur kunde han ha varit så dum? Han borde ha förutsett att det här kunde hända, men han hade varit förblindad av alkohol och irritation just då att inga tankar på skydd hade kommit upp till ytan. Med andra ord hade han inte tänkt alls. Han hade blivit så lättad efter att Pansy och han hade kommit överens om att det bara var en engångsföreteelse att han nästan hade glömt bort hela incidenten. Han skakade på huvudet åt sin egen dumhet.

All he could see were his dreams going up in smoke
So much for ditching this town and hanging out on the coast
Oh well, those plans are long gone

Han hade planerat att resa omkring och se världen efter att han gått ut skolan. Det skulle bli en nyttig erfarenhet hade både han själv och hans far tyckt. De hade tänkt åka ut till alla Malfoy-företagen som låg utspridda över jordklotet. Båda hade ansett att det skulle vara nyttigt om han kände till hur allt fungerade innan han skulle ta över efter sin far. Han hade sett fram emot det. Då hade han inte kunnat förutse att han antagligen redan skulle vara bortgift och ha ett barn på väg. Han skulle inte kunna lämna dem för att flacka omkring i olika länder. Han knöt näven så hårt att knogarna vitnade, men behärskade sig innan han hann ha sönder något.

And he said
there goes my life
there goes my future, my everything
might as well kiss it all good-bye
there goes my life...

Han försökte desperat finna en utväg ur den situation han försatt sig i, men förgäves. Djupt inuti sitt hjärta kände han att han inte kunde neka ett barn att komma till världen. Nere på marken utanför fönstret såg han Longbottom och några andra Gryffindorelever ha ett vildsint snöbollskrig och han försökte tänka sig att någon av dem aldrig hade funnits. Det gick inte. Ändå var de människor som aldrig hade betytt något speciellt för honom. Han tänkte på Vinnie. På Greg. På Harry… Han visste inte varför tanken på att Harry aldrig skulle ha funnits störde honom så mycket. Visserligen hade den mörkhårige unge mannen spelat en stor roll i hans liv den senaste tiden, men ändå… Det var som om de delade något speciellt. Något som han inte kunde sätta fingret på. Han suckade. Att grubbla på sin relation med Harry löste inte han nuvarande problem. Vad skulle han ta sig till med Pansy och barnet? Han lutade sig mot en bänk och såg på den mörka himlen där stjärnor hade börjat dyka upp. Bakom honom öppnades och stängdes en dörr. Han vände sig inte om för att se vem det var som närmade sig honom. Det fanns inte ett uns av nyfikenhet i honom just nu. Istället strök han bort håret som hängde i ögonen.

"Stör jag?", frågade Harry medan han satte sig på bänken bredvid Draco. Den tilltalade skakade bara på huvudet utan att se på honom.

Harry betraktade honom tyst. Han såg sliten och oroad ut. Den smaragdögde undrade vad Pansy egentligen hade sagt som hade fått Draco att bege sig bort från sjukhusflygeln utan lov. Madam Pomfrey hade sett väldigt irriterad ut när hon förklarade att han hade försvunnit utan att ta sina mediciner. Efter det hade Harry gått omkring och sökt sin vän tills han hittade honom här.

"Har det hänt något?", frågade han.

"Pansy är gravid", svarade Draco nästan ljudlöst.

Harrys hjärta hoppade över ett slag. Han stirrade på den ljusblonde och försökte få in i huvudet vad han hade sagt.

"Gravid?", lyckades han få fram.

Den andre nickade och slöt ögonen.

"Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte gifta mig med henne. Dessutom är vi så unga." Han vände sig mot Harry och denne såg desperationen i hans ögon som verkade sammetsgrå i det mörka rummet. Draco böjde huvudet och samlade sig. "Det löser sig." Han försökte verkligen tro på sina egna ord. Harry klarade inte av att se honom så här, utan drog honom till sig i en omfamning. Den ljushårige lutade sig mot hans axel och drog djupa andetag för att försöka dämpa det tumult av känslor som rumlade omkring inom honom. Han förundrades över att det fungerade nu. Det kändes som om Harry på något sätt hade en lugnande effekt på honom. Då kände han igen doften av vanilj och i ett ögonblick fanns minnena av koman där. Det fanns ingen energi kvar i honom som kunde reagera på det märkliga förhållandet han hade haft till den där doften.

Harrys ögon var slutna och han kände ett litet styng av skuld över att han tillät sig att njuta av det här ögonblicket av närhet. Han hade sett så många känslor i ögonen på Draco under den lilla stunden som han varit vänd mot honom. Bara i ögonen. Precis som Harry hade konstaterat innan höll han känslorna inom sig.

"Släpp ut det, Draco. Låt känslorna komma. Du behöver inte stänga in dem."

Den tilltalade stelnade till ett ögonblick innan han sjönk djupare in i Harrys armar. Han höll om honom hårt och drog djupt in den familjära doften. Han slöt ögonen. Det var som berusad han rörde sig och sedan som ett slag i magen när han insåg vad han gjort. Hans läppar hade sökt sig till Harrys. Han drog sig hastigt bort och lade huvudet i händerna.

"Förlåt mig, Harry. Jag vet inte vad som hände. Det var som om kroppen rörde sig av sig själv. Jag…" Hans snabba ordflöde slutade abrupt när han kände en arm omkring sin midja.

"Sch. Det är lugnt, Draco." Hans mjuka röst fick den ljushårige att slappna av och han vände sig om för att se på Harry. Den sistnämnde verkade inte alls vara förnärmad av vad han hade gjort. Draco rätade på sig så att deras ögon kom i jämnhöjd.

"Så du är inte arg då?", undrade han. Den mörkhårige skakade på huvudet. Visst hade han blivit chockad och var det fortfarande, men redan nu undrade han vad som hade hänt om han hade kommit sig för att svara på kyssen. Han visste inte vad han skulle göra för att få det att hända igen. Tänk om Draco drog sig undan honom? Tänk om han aldrig förlät honom? Han tittade djupt in i de nu mörkgrå ögonen. Det var en slags spänning mellan dem och han visste inte om den var bra eller dålig. Han undrade för en sekund om det här var rätt tillfälle att berätta att han var gay. Mentalt ruskade han på huvudet. Om Draco var straight och bara hade handlat i förvirrning skulle det säkert vara det värsta tänkbara att få höra. Den ljushåriges ögon verkade mycket riktigt uttrycka förvirrning, men också oro och något annat som han inte förstod.

"Vet du…", sade Draco och vände ansiktet mot sjön. Han rynkade pannan. "Det kändes inte fel. Missförstå mig inte!", skyndade han sig att tillägga. "Jag borde inte ha gjort det och jag kommer inte att göra det igen, men det kändes inte så konstigt som jag skulle ha trott. Det var självklart fel mot dig ändå."

"Draco… Jag misstyckte inte", sade Harry lugnande. "Du har rätt. Det kändes inte alls fel." Han undrade om den andre någonsin skulle förstå hur rätt det hade känts för honom. Draco vände sig mot honom igen och verkade granska hans ansikte. Harry lyfte en hand och strök den längs den bleka kinden.

"Jag förstår att du har det extremt jobbigt just nu. Du har precis legat i koma efter att ha konfronterats ett gäng dödsätare och knappt hade du vaknat upp innan nästa bomb slog ner. Det är klart att du måste få ut stressen på något sätt och för min del får du gärna ta det ut på mig."

Dracos slappnade av när han hörde de vänliga orden och Harry kände förändringen i sin hand. Han fortsatte stryka den andres kind. Den ljushårige förundrades över den varma känslan som han fick i magen av sin väns beröring. Det tog några sekunder innan sanningen slog honom. Han höll på att bli förälskad i Harry Potter…

"Vad är det?", frågade Harry oroligt. Han hade sett hur det nästan rofyllda ansiktet förvandlats till något helt annat.

"Det är lugnt", mumlade Draco avvärjande. Han gnuggade ögonen med sin ena hand. "Lite mycket att tänka på bara."

Han reste sig och gick fram till fönstret innan han vände sig om. "Det är nog dags att gå nu innan Madam Pomfrey lynchar mig." Harry betraktade bekymrat den andres oroliga ögon. Han gick fram och gav honom en varm kram.

"Det är bara att säga till när du behöver mig. Jag är här för dig, det vet du väl?"

Draco lade sina armar runt Harrys hals och lät alla känslor skölja över honom. Med slutna ögon vilade han sin panna mot den andres. När han sedan såg in i de smaragdgröna ögonen förundrades han över deras uttryck. Det fanns värme, vänskap och något mer. Utan att någon av dem kunde kontrollera det möttes deras läppar igen. Den här gången fördjupades kyssen och tycktes pågå i evigheters evighet. När de sedan släppte varandra tycktes ingen av dem finna några ord.

"Jag antar att vi inte behöver förklara det här på något sätt", sade Draco tvekande. Han såg försiktigt på Harry som hade samma ansiktsuttryck. Efter någon minut började det rycka i bådas mungipor.

"Det känns ganska dumt att stå här och vara tyst med dig", sade Harry halvleende.

"Det menar du inte?", frågade Draco med ett flin som var lite större än den andres.

Efter det brast de ut i ett skratt som höll i sig länge.

"Du anar inte hur skönt det är att skratta efter en sån här dag", sade Draco. Han log varmt mot den grönögde.

"Ska vi gå tillbaka till sjukhusflygeln? Jag kan eskortera dig, min sköna", tillade Harry med en bugning.

"Kyss mig nånstans", muttrade den andre, men tog hans hand. Den mörkhårige kände en ilning av glädje. Samtidigt log han retsamt och placerade en kyss på Dracos mun. "Du bad mig att kyssa dig nånstans", påpekade han.

Den andre skakade bara på huvudet, men kunde inte dölja ett leende när de började gå mot sin destination. Än befann han sig i ett kaos av olika känslor, varav en av dem förklarade att allt gick så fort att han inte hängde med, men han var säker på att det skulle klarna tids nog. Han orkade inte tänka på det nu. Det kändes som om dagen hade varit en enda lång ofrivillig åktur med en tornado.

Harry harklade sig.

"Hur blir det imorgon? Ska vi berätta för de andra?"

"Om det här? Jag vet inte… Borde vi inte vänta tills vi själva vet vad det här handlar om?", undrade Draco. Han kände hur en ovälkommen kyla spred sig inom honom. Blundande lutade han sig mot korridorväggen. Han hade inte tänkt på vad omvärlden skulle säga när de fick reda på det här. Faktum var att han knappt hade tänkt alls. I ögonvrån såg han hur Harry gäspade.

"Vet du, jag klarar mig upp till sjukhusflygeln själv. Gå och lägg dig nu."

"Jag är inte trött", protesterade Harry. "Men du har rätt i att vi kan vänta ett tag och ser vad det blir av det innan vi berättar för någon."

Draco nickade. "Vi ses imorgon. God natt, Harry!"

Med händerna nerkörda i byxfickorna började han gå med tankarna surrande i huvudet som ilskna bålgetingar. Hade han ställt till ännu värre för sig själv nu? Kyssen hade hänt så snabbt att han inte hade hunnit fundera på orsaken till den. Det enda han hade brytt sig om just då var att försäkra sig om att Harry inte hade blivit arg och äcklad. Det var det andra som han grubblade över. Hans vän verkade inte alls ha tagit illa upp. Han hade varit helt okej med det. Var Harry gay? Var han själv gay? Vad betydde det här? Det var ju bara en kyss… Två… Nej, tre hade det varit. Så många på så kort stund… Den första hade kunnat förklaras, men de andra? Var han attraherad av Harry? Det var klart att det hade varit en slags spänning mellan dem redan från första början, men kunde det verkligen ha varit förklädd attraktion? Ju mer han funderade desto mer insåg han att Harry alltid hade haft en speciell plats i hans liv. Han hade hatat honom mer än alla andra, avskytt honom och hackat på honom mer än alla andra. Även sedan de hade blivit vänner hade den mörkhårige varit speciell för honom. Med ett stön gnuggade han sig i ögonen. Nu hade han fått huvudvärk till på köpet. Tack och lov var han snart framme. När han till slut slängde sig ner på sin brits undslapp han sig en suck innan han tyst sammanfattade sin dag. Först hade han vaknat upp ur koman och blivit rörd över att trion hade suttit där, sen hade Pansy kommit och berättat att han skulle bli pappa, efter det hade han kysst Harry… Och nu hördes Madam Pomfrey komma emot honom. Stön. Till och med hennes klackar lät uppretade. Perfekt, tänkte han ironiskt och slöt ögonen för att låtsas sova.

Harry tänkte i liknande banor när han gick mot Gryffindor-tornet. Vad hade hänt egentligen? Han hade försökt trösta Draco efter beskedet om det kommande barnet, men sedan hade kyssen kommit som en blixt från en klar himmel. Efter den andra kyssen hade han jublat av glädje över att den ljushårige verkade ha känslor för honom också. Sedan hade tanken på omvärlden kraschat ner på dem. De drömmar han haft om det här tillfället kändes långt borta när han försökte se sig själv berätta för hela trollkarlsvärlden att han och Draco var ett par. Om de nu var det. Han hade ingen aning. Just nu var det enda han visste att han borde ge sin vän gott om tid att fundera över det här. Han begravde huvudet i händerna. Han hade fått den kyss han önskat sig, men det var en lång väg kvar.