Kap3.
De började närma sig Stora salen där striderna var i fullgång. I en evighet, kändes det som, kämpade de. Duckade föra gröna och röda ljusblixtrar som flög emot dem, skickade sina egna åt alla möjliga håll. Någon gång trodde Ron att han hade träffat en av sina egna, lyckligtvis nog hade han fel. Det bara fortsatte och fortsatte, som om det aldrig tog slut, men då kom det. Ett skrik, högre än vad de någonsin hört. Ett skrik från någon de kände igen. Det hade hört rösten så många gånger förut, och sen kom nästa skrik. Ännu ett välkänt. Alla striderna upphörde. Ron och Hermione sprang allt de hade ut på gården där de såg Arthur stå och hålla i Ginny allt han kunde och McGonagall ligga på knä alldeles utmattad. Några meter därifrån såg de Hagrid komma gående med Harry i famnen, tillsammans med Voldemort och ett flertal dödsätare. Hermione skrek, tappade andan och föll ihop på stengolvet. Ron stod rakt upp och ner, hade inga ord, ingen känsel, ingenting. Nu fanns det inget mer. Han satte sig ner på golvet och tittade rakt fram. Han såg sin syster stå och skrika med tårarna sprutande ur ögonen, hans far använda alla sina krafter för att hålla Ginny kvar och samtidigt vara stark. Han såg hur den lärare som han ofta inte trodde hade någon medkänsla nu vara helt utmattad och ligga på knä på det kalla golvet, helt utan hopp. Han såg hur Hermione satt snett framför honom tårarna rinnande ner för kinderna, redo att ge upp.
Fler och fler kom ut på gården, fler och fler skrik hördes, fler och fler drog efter andan. Trollstavar tappades ner på stenbeläggningen, allas hopp var borta. Ron satt där, väntade, väntade på att dödsätarna nu skulle dra upp sina trollstavar och ta slut på alla deras fiender. Det var sista minuten nu, sen skulle ingen av dem leva längre. Det här var slutet. Men då, ett flämtande hördes. Och sen ett skrik: "VAR ÄR HAAAN!" Ron tittade upp, likaså gjorde Hermione, McGonagall, Ginny och alla de andra. För bara ett tag sen hade de sett hur Hagrid försiktigt lagt ner Harry på marken, medans han grät sina jättetårar. Nu, var Harry borta. Alla tittade omkring sig, hur kunde ingen ha sett vart han tog vägen.
Ron och Hermione satt på golvet, tittade på varandra. Hermione viskade: "Vart tog han vägen?" men orolig ton. Ron skakade på huvudet. Då kände de båda hur det var något som var precis bakom dem. Hermione vände sig snabbt om och hennes hår piskade Ron i ansiktet. Ingen där.