Kap4.
Hermione kände hur någon drog lite smått i hennes hår, hon kände igen känslan. Det här hade hänt en gång tidigare, för några år sen. Ron kände hur något blåst honom i nacken, han förstod ingenting. Vad var det som var bakom dem? Hermione lutade huvudet mot Rons axel och viskade så lågt att han knappt kunde höra vad hon sa: "Harry…" Ron tittade frågande på henne. Hermione gjorde en ytterst liten nickning bakåt. Det var då Ron förstod vad hon menade. Under deras tredje år på Hogwarts när han och Hermione hade stått vid Spökande stugan och Malfoy hade kommit med sina lakejer. Harry hade då tagit på sig sin osynlighetsmantel och skrämt livet ur både slytherinarna och honom själv. Men hur kunde han ha gömt manteln? Och var inte Harry död? Mitt uppe i sina tankar märkte han hur Hermione reste sig upp och drog tag i hans hand. Genom folkmassorna sprang de, knuffade sig för att komma förbi. Efter dem följde tusentals oförstående ansikten.
När de var helt ensamma tittade de sig omkring för att få en minsta skymt om var Harry kunde tagit vägen. Något lät en liten bit bort och Ron vände sig om och hoppade en meter bakåt då Harry drog av sig manteln bara några centimeter från Rons ansikte. Hermione sprang fram och slängde armarna runt honom. "Jag var så säker på att du var död" sa hon medan tårarna rann nerför hennes kinder. Ron stod rakt upp och ner, nog var han lycklig över att hans bästa vän lever, men inom honom fanns även en känsla av svek.