Kap9.
Ron vandrade genom de förstörda korridorerna. De korridorer som han så väl kommer ihåg från hand alldra första år på Hogwarts. Hur han ständigt oroade sig för att svänga av fel och virra bort sig. De korridorer som han fem år senare hade stått i och skrattat åt de yngre eleverna som kände samma sak han hade gjort. Med långsamma steg tittade han omkring sig. Såg fönster han för år sen tittat ut genom, dörrar han gått igenom, mindre korridorer han gömt sig i, överallt, gamla minnen.
När han kom fram till en korsning av korridorer tog han vänster. I slutet av korridoren fanns en liten trapp där han hade utsikt ut över sjön. Han satte sig, blundade och lämnade det som nyss hade hänt bakom sig.
Det var dags. Nu var det äntligen hans tur. I flera år har han bara följt med, sett och sen gått. Vad tjänade det till? Men nu var det verkligen hans tur. Det var dags för Ron att göra det som han har sett sina äldre bröder göra i flera år nu: Gå in genom de gigantiska portarna till King's Cross. Gå på perrong 9/10 och sen, bara så där, stanna framför en av de stora pelarna och gå rakt igenom den tjocka tegelväggen till perrong 9¾. Det var hans tur att åka till Hogwarts. Men vad nu? När Percey, Fred och George hade gått igenom och det var Rons tur kom det någon annan och bröt in. En smal svarthårig kille med stora glasögonen, vem var det här? Bara bryta in när det var Rons tur.
På tåget var det inte många platser lediga. Tillslut hittade han dock en kupé som nästan var tom. Det var den svarthårige killen som satt där. Funderare, ska jag… ska jag inte? Jo. En helt ny vänskap började, en vänskap som inleddes med en chock och sen en massa godsaker. En flickas ansikte härnäst. De vackraste ögonen han någonsin sätt. Tittade rakt på honom… som om han var hel dum.