Kap10.
En fjäder som ligger platt på en träbänk. Rons trollstav som är strax ovanför. Varför vill den inte lyfta? Någon mumlar något åt honom, han snäser tillbaka och efter någon sekund flyger fjädern uppåt.
Fyllt med gröna växter, gigantiska. Han sitter fast. En stark ljusstråle och han är fri.
Ett kärt återseende, en klang av glas som skålas och sen en stark spykänsla. Sjukhusflygeln, på en säng ligger en av hans bästa vänner. Helt stilla, stilla som sten. Helt förstelnad. Stora salen är fylld av elever och lärare. En pojke mittemot säger något, Ron vänder sin blick mot ingången. Där står hon. Helt rörlig, återigen. Ännu ett återseende.
Sen, en massa bilder. Lyckliga, sorgliga. En massa minnen. Stora leenden från sina bästa vänner, familj. En välbekant röst.
Hermione sprang ut från Stora salens höga portar. Tittade sig omkring. Höger, vänster, rakt fram, vände sig om en, två, tre, fyra gånger. Och sen en femte. Ingen syn av någon. I ren chansning gick hon åt ena hållet. Snabbare och snabbare steg.
På sidorna om henne såg hon fönster och tittat ut igenom med sina bästa vänner. Minnena om hur hon och alla hennes vänner hade stått och trängts i det där lilla fönstret för tre år sedan när Beauxbatons och Durmstrang anlände till Hogwarts. Hon saktade ner farten när hon gick igenom de nu förstörde korridorerna, alla dessa minnen hon hade. Där hade hon, Ron och Harry sprungit in i Snape när de egentligen inte borde vara där, och där borta hade… Hon ökade på stegen igen. Alla dessa minnen hon hade, det var två personer som alltid var med henne. En hon brydde sig särkilt mycket om, och han var borta. Nu sprang hon nästan fram. Här delades korridorerna, utan att tänka sprang hon vidare.