Kap11.
Hermione vek av vid hörnet, där stannad hon. Aldrig hade hon åskådat de hon nu såg. Aldrig hade hon känt sig så osäker på vad hon skulle göra och säga som nu. Aldrig trodde hon att hon skulle hamna i en sådan situation där hon inte visste någonting.
Längst bort i korridoren, på en liten trapp, satt han. Vänd mot fönstret som vätte ut mot sjön. Med jämna mellanrum kunde hon höra snyftningarna och då och då drogs högra handen upp mot ansiktet och torkad bort en tår eller två. Hermiones ögon började fyllas med tårar. Hon hade känt Ron i sju år nu, de var bästa vänner. De visste allt om varandra, trots det… hade hon aldrig sett honom så här. Så nedstämd, så utmattad, så tom på hopp.
Hermione tog några steg närmare, försiktigt och långsamt. Innan hon gick fram hela vägen ville hon se hans reaktion, om han ens nu skulle märka att någon närmade sig honom. Halvvägs genom korridoren hade Ron fortfarande inte märkt något. Han satt precis som han gjorde innan, han hade inte tittat bakåt eller ändrar position. Hermione gick i vanlig takt, dock fortfarande med försiktiga fotsteg. Bara någon meter ifrån stannade hon. Hon tittade från baksidan av Rons huvud ut mot sjön och sen tillbaka.
"Ron?"
Han hörde rösten, det gjorde han, men han kunde inte titta på henne. Han ville inte se den besvikna blick han väntade sig. Han hörde rösten igen, återigen säga bara hans namn. Som när deluminatorn hade pratat med honom i julas. Skillnaden nu var att rösten lät orolig. Riktigt orolig.
Hermione började bli orolig nu. Två gånger hade hon försökt kontakta honom och hon var inte alls långt ifrån. Hon visste väl att om någon är i någon form av trans kan det vara farligt att väcka dem på fel sätt. Ett försök till var det dock värt innan drastiska åtgärder skulle tas till.
"Ron?" Något högre den här gången, men med ännu mer oro. Ett tårfyllt ansikte med söndersprängda ögon vände sig mot henne. Tittade på henne med sorgsna ögon. Tårarna rann ner för kinderna på honom. Rakt in i hennes ögon tittade han. Aldrig hade Hermione sett någon sådan stor smärta. Hon kunde inget annat än att bara stå kvar. Hennes ögon fylldes än en gång med tårar som nu började, sakta, rinna ner för hennes kinder.
En minut. Inget sagt. Inget alls. Helt tyst. Ron vände sig tillbaka mot fönstret. Något stack till inom Hermione, som om någon hade stuckit henne med en kniv genom hjärtat.