Kap13.
Han fnyste till.
"Okej, så du kanske inte var den första i familjen att bli prefekt, eller gå med i quidditch laget, men så? Det finns så mycket annat du har gjort för så många andra, som ingen av dina syskon ens har varit i närheten av att göra." sa Hermione, blandat med den omtänksamma och tröstande rösten fanns nu en något strängare ton.
"Som vad?" muttrade Ron.
"Vad jag vet så har ingen i din familj blivit tilldelade 50 poäng efter att ha spelat ett parti schack, eller ens fått höra från Dumbledore själv att det var det bästa partiet Hogwarts någonsin sett. Det är ingen i din familj som har försvarat sina vänner, trots vetskapen om att den egna trollstaven inte riktigt är helt hel…" Ron fick upp bilder medan hon pratade, och lika så fick Hermione. De satt båda två med bilden av den sista middagen deras första år när de hade blivit tilldelade 50 poäng vardera samt även bilden av hur Ron i sitt försök att förhäxa Malfoy hade förhäxat sig själv efter att han hade kallat Hermione för smutsskalle. Hermione fortsatte:
"Tänk bara på vad du har gjort under det senaste halvåret. Vad mycket vi har varit med om, och ändå sitter vi här nu."
"Ja, vad har jag gjort…" sa Ron. "Jag lämnade min familj och hörde inte av dem på ett halvt år, jag betedde mig förskräckligt mot mina två bästa vänner, och lämnade dem sedan enbart för att… ja, för vadå?"
"Det var medaljongen som pratade. Vi hade inte klarat det utan dig…" hon blev tyst. Ron tittade på henne, trots att han kanske inte helt ville säga det själv så hade hennes ord gjort det hela bättre. Inom sinom tid skulle han berätta, men inte nu. Tårar började rinna från hennes ögon.
"Du anar inte hur jag fick upp allt hopp när jag såg dig i trappen i Malfoy Mansion. Jag trodde inte jag skulle få se er, någon av er, någonsin igen… Du har offrat så mycket för så många, visst, hela din familj var med och kämpade här. Men vem av er har dragit den tyngsta lasten?" Ron insåg nu. Fortfarande ville han inte riktigt erkänna något, men han visste. Att nej, han var inte som resten av syskonen Weasley. Men vem var den andra lik? De hade alla olika ambitioner och olika kunskaper. Att han nu lyckades vara den som hade fått de bästa vännerna någon kunde önska om, och att han hade blivit självaste Harry Potters… Där kom den tanken igen. Hur det än var, så skulle Harry alltid vara en favorit i familjen. Hur gick det till? Det var Ron som från början hade föreslagit att Harry skulle kommit till dem den där sommaren för sex år sen. Hermione såg tydligt att något var fel och fortsatte:
"Och hur kan du ens tro att din familj skulle välja Harry framför dig. Föresten, vad är skillnaden mellan er båda? Att Harry var känd mer eller mindre så länge han levt? Det finns bara en av varje, och vi kan inte vara desamma, hur skulle världen då se ut?" Hermione ställde sig upp. Precis framför honom, tog sedan tag i hand händer och drog upp honom på fötter. När de båda stod upp la hon armarna runt honom. Han kunde inget annat göra än desamma och de stod där. Kramades, hårdare och hårdare. Tårarna rann på dem bägge två. Det var så här det var, det var så här det skulle bli. Mitt i allt blev de avbrutna av en skrikande, oroande röst.