Besvikelse.
Jag såg på hur Dean lättsamt kysste den där äckliga tjejen från Gryffindor. Jag som ville lära känna honom. Jag som i hemlighet hade gått och längtat efter Dean. Dean Thomas. Och nu kända jag hur avundsjukans monster härjade inuti mig. Om bara inte Sam hade kommit och dragit iväg mig från honom hade det kanske varit jag som kysst Dean. Nej, den tanken stod jag inte ut med. Med tårar brännandes innanför mina ögonlock såg jag hur Gryffindortjejen drog med honom in till en av de bakre kamrarna. Vad var det med mig? Hade jag blivit förälskad i Dean? Eller varför gjorde det så ont att se dem dra iväg? För det var inte svårt att lista ut vad som skulle ske där inne. De två var ju trots allt båda sjutton år. Eller kanske arton, eftersom de båda var ett år äldre än mig. Besviken styrde jag mina steg mot utgången. Allt det festhumör som jag hade samlat upp det senaste dygnet var som bortblåst. Dean var allt jag kunde tänka på, och vad han och den andra tjejen höll på med där inne. Jag hade aldrig gjort det förut, men Dean kanske var en sådan som gjorde det hela tiden? Vad visste jag, jag hade bara pratat med honom i ungefär tjugo sekunder, och under de tjugo sekunderna hann han ge mig en komplimang. För visst hade han sagt att drickan jag blandade var jättegod? Jag kom inte ihåg, allt jag kunde komma ihåg var hans blanka, mörka hy och de svarta, djupa ögonen. Den korta pratstunden med honom hade gett mig hopp. Jag kände hur monstret inom mig utvecklades till en tjock klump i halsen. Skulle jag gråta för Dean? Hur ful får man vara? I ren panik sprang jag ut ur trollhålan och letade upp första bästa toalett att gömma mig på. Väl inne började tårarna rinna. Varför är jag så osäker och ointressant?