En som tycker som jag.
Jag kunde knappt tro det, Dean verkade vara precis så som jag hade önskat. Snäll, förstående och söt. Han reste sig upp och tog min hand. Vi gick längst de unkna fängelsekorridorerna och jag ville aldrig att kvällen skulle ta slut. Klockan var efter midnatt när vi i stort sett hade vandrat runt i alla fängelsehålor.
"Vart ska vi gå nu?" Undrade jag, Dean gäspade.
"Jag är ganska trött. Kanske vi ska gå och lägga oss?" Sade han. Jag nickade lite sorgset. Innebar detta att min kväll med Dean var slut? Att det var slut med Dean över huvud taget? Dean strök mig över armen.
"Så vart ska vi sova?" Undrade han. Jag sken upp. Sova som i "sova tillsammans"?
"Tja, vi kan ju alltid sova i min sovsal, eller i din." Föreslog jag.
"Jag tror nog inte att en Gryffindor är välkommen in i ert uppehållsrum", sade Dean funsersamt, "och vi sover inte i min sovsal längre. Men jag tror jag vet det perfekta stället." Log han. Jag blev riktigt fundersam. Varför sov dem inte i sin sovsal längre? Jag frågade Dean det.
"Jo, det är så tomt när Ron Weasley och Harry Potter inte sover där längre, och plus att vi bara blir besökta av tvillingarna Carrow's hela tiden. Men följ med." Dean drog med mig upp för trapporna och vidare ut i slottet. Vi smög fram längst väggarna och lyssnade hela tiden spänt efter minska ljud från Mrs Morris eller dödsätare. Hela tiden höll vi hand. Jag log för mig själv i mörkret när vi smög högre och högre upp i tornet. Tänk om det blir jag och Dean? En från Slytherin och en från Gryffindor. När vi var upp på sjunde våningen stannade Dean plötsligt framför en vägg och började vanka av och an framför väggen. Jag var på vippen att fråga var han höll på med när en stor dörr, nästan som en port, visades framför oss. Jag förstod att detta måste vara vid-behov rummet.
"Välkommen till vår nya sovsal, alias motståndsrörelse." Log Dean och öppnade försiktigt porten.
Dean kunde se att Emmy inte var så nöjd över valet av sovplats. Men det var det enda riktigt säkra stället som Dean kunde komma på.
"Du gillar det inte." Fastslog han när de klev in och rader av hängmattor blev synliga. Några låg till och med och sov. Dean kunde urskilja Colin Crevey ligga i sin hängmatta och vaga snarkningar hördes runt om i rummet.
"Men jag vet inte om jag borde vara här." Viskade Emmy.
"Äh, det är lugnt. Alla som är emot Du-vet-vem är välkomna, och du är emot honom, eller hur?" Sade Dean. Hon nickade.
"Jamen, dåså." Dean tog tag runt Emmys midja och förde henne mot hans egen hängmatta som låg lite avsides, precis som han gillade. Och han märkte förnöjt att Emmy rös av välbehag när han höll henne om midjan. En extra kudde och ett täcke hade dykt upp vid hans bädd. Emmy vände sig om i hans famn och såg på honom.
"Är det säkert att jag kan sova här?" frågade hon en sista gång. Dean nickade.
"Bara du inte berättar för de andra Slytherineleverna om stället." Sade han.
"Självklart inte." Försäkrade Emmy honom. Och han trodde henne. Dean tog av sig sin tröja men Emmy stod kvar tvekandes. Det slog honom att Emmy kanske trodde att han ville att något mer skulle hända ikväll. Han log lugnande mot henne.
"Var bara lugn. Inet mer kommer hända ikväll om du inte vill. Jag kan hämta en tröja åt dig." Sade Dean och han kunde se hur Emmy slappnade av lite.
"Okej, tack." Hon log lite generat. Det gjorde inte Dean någonting. Han ville inte göra något förhastat med Emmy, det kändes så äkta och allvarligt med henne, trots att han bara känt henne några timmar. Men det kunde inte hjälpas, hon var så rar och försiktig. Oskyldig helt enkelt. Han hämtade en för tajt t-shirt som han inte använt på länge, som passade Emmy perfekt. Hon lade sig osäkert ner på bädden och Dean följde efter. Han kramade försiktigt om Emmy.
"Tack för en fantastisk första dejt." Viskade han. Emmy vände sig om och kysste honom försiktigt.
"Tack själv." Hon lade sig tillrätta på Deans arm och somnade nästan genast. Dean låg kvar vaken och strök henne över det svallande bruna håret. Hennes mörka ögonfransar fladdrade vagt ett ögonblick. Tänk om Parvati istället hade legat bredvid honom. Han rös åt tanken, nej tur att det blev som det blev. Tur att Emmy fanns, för helt plötsligt fanns det ett nytt skäl till att stanna på Hogwarts.