Hånad och ovälkommen.
När jag vaknade nästa morgon tog det ett tag innan jag fått ordning på mina tankar. Jag såg mig omkring och upptäckte en tungt sovande Dean på min högra sida. Han höll varmt om min midja och jag kände genast hur en värme spred sig i min kropp. Jag klev försiktigt upp såg mig omkring efter ett badrum. Väl inne i ett försökte jag skölja av mig det värsta från ansiktet och till min förvåning stod en tandborste med texten "Emily Glance" på. Jag antog att den var till mig. Men när jag öppnade dörren ut igen mötte jag en missnöjd och förskräckt Lavender Brown som skrek till och väckte hela rummet.
"Vad gör en Slytherin här inne?" Ropade hon rasande. Dean skyndade fram till mig och tog min hand.
"Hon är med mig." Sade han men Lavender lyssnade inte.
"Det spelar ingen roll hur många du ligger med, Slytherinare kommer inte in här!" Fortsatte hon. Jag kände hur mitt ansikte blossade upp och blev varmt av förnedring.
"Jag sa ju att jag inte borde sovit här." Mumlade jag i Deans öra.
"Aw, titta. Vi gjorde Slytherinaren lite generad." Hånade Parvati som dykt upp bredvid Lavender. Jag tittade skamset ner på mina bara fötter.
"Hörrni, hör ni inte hur ni låter?" röt Dean, "Emmy ville ge Gryffindor en chans, men inte konstigt att Slytherinhemmet har fördomar om oss. Se så ni reagerar!" Lavender såg trotsigt på Dean.
"Men hon är ju på Du-vet-vems sida! Och du ledde henne rakt in i vår håla!"
"Hon står inte alls på hans sida!" fräste Dean, "Hon har fått utstått pikar från sina egna vänner för att hon inte tycker som dem." Sade han. Jag kände mig generad för att Dean skulle behöva försvara mig.
"Snacka om att sova med fienden." Muttrade Pravati innan hon och Lavender försvann. Jag vände mig mot Dean och jag kände hur tårarna brände innanför ögonlocken igen. Jag brukade inte vara en sådan som grät vilket bara gjorde mig ännu argare när jag insåg att det var andra gången på knappt två dagar som jag grät.
"Förlåt Emmy, jag borde inte ha tagit med dig hit." Mumlade Dean.
"Äsch, det är lugnt. Jag är ju fienden." Sade jag bittert och försökte le. Han omfamnade mig och kysste min hjässa.
"Förlåt." Viskade han. Jag kände hur tårarna föll på hans tröja. Jag var så pinsam, vad var det egentligen som hände?
Dean ville så gärna vara med Emmy, under natten hade han drömt om det och nu var det allt han kunde tänka på. Nu var hon för sårbar och ledsen och han ångrade att tagit med henne till vid-behov rummet. Emmy grät tyst i hans famn, och han visste inte vad han skulle säga. Han förde henne in på toaletten och låste efter sig.
"Tack, jag vet inte vad det är för fel på mig." Snyftade hon.
"Det är inget fel på dig, det är fel på Lavender och Parvati." Protesterade Dean.
"Jag är inte så säker. De hade rätt…" Dean tystade Emmy med en kyss och hon höll honom hårt. Kanske Emmy ville vara med Dean också? Kanske, skulle de göra det. Han drog av sin tröja och Emmy stannade upp lite. Hon såg tveksamt på Dean.
"Vi behöver inte." Försäkrade Dean fast det var det enda han ville just nu.
"Nja, det är bara det att jag inte gjort det förut." Mumlade Emmy lite genant.
"Men då låter vi bli." Sade Dean säkert, han kunde förstå att Emmy var nervös.
"Nej, jag vill. Fast vi har förstås bara känt varandra ett kort tag." Hon bet sig i läppen.
"Du avgör." Viskade Dean i hennes öra. Hon drog honom längst sidan och drog av sig Deans t-shirt. Hon vill. Tänkte Dean lyckligt och följde efter henne ner på golvet.