Chock.

Veckorna som gick var den lyckligaste tiden under mitt sjätte år, ja min lyckligaste tid någonsin på Hogwarts. Det hade förstås varit bättre om mina vänner från Slytherin hade pratat med mig. Men de var så trångsynta att de inte kunde acceptera mig och Dean tillsammans. Dagarna var hemska, eftersom jag då var tvungen att gå själv till och från lektioner. När Sam pratade med mig frågade hon vara om jag verkligen var allvarlig med Dean eller om jag bara drev, för övrigt så höll hon tyst och umgicks med andra. Jag kände att det bara var Dean som gjorde så att jag ville fortsätta på Hogwarts. Han var förstående och vänlig och på kvällarna drog vi oss tillbaka i något hörn av Hogwarts för att prata.

"Snart slutar vi Hogwarts." Sade Dean en kväll när vi satt på fjärde våningen lutade mot en gobeläng i ett mörkt hörn.

"Du slutar snart Hogwarts. Jag har ett år kvar." Suckade jag.

"Du behöver inte gå sista året. Jag känner många som bara gick fem eller sex år." Sade Dean och lekte med mitt hår. Jag lutade mig bak mot honom och vi satt där i tystnad. Ett pang hördes på samma våning och båda jag och Dean ryckte till. Ut ur mörkret skred en mörk skepnad. Jag och Dean satt som förstelnade, vi såg på varandra. Tänk om det var någon dödsätare? Och vad skulle hända om vi blev påkomna? Jag rös vid tanken. Skepnaden vandrade förbi vårt gömställe och i månskenet från ett fönster såg jag en man med mörkt flottigt hår och en krokig näsa. Det var Professor Snape. Vår rektor. Jag kände min puls öka och Dean grep min hand hårdare. Vi vågade knappt andas. Han stannade en bit bort, och tycktes vänta på någon. I fem minuter satt vi alldeles tysta utan att våga röra oss. Jag kände hur mina ben började domna när det äntligen hände något. Ytterligare ett pang hördes och en klar och iskall stämma hördes genom korridoren. Det kändes som om mitt hjärta stannade och jag kände hur Dean blev alldeles stel bakom mig. För den röst som talade hade en väsande ton och ännu en mörk skepnad trädde fram. Om inte Dean hade satt sin hand för min mun hade jag skrikit rakt ut. För den som trädda fram var Voldemort.

"Severus?" Väste han.

"Ja, Herre." Svarade Professor Snape.

"Jag är mycket nöjd med hur du justerade förtrollningarna runt slottet." Sade Voldemort. Nu skakade jag av rädsla. Aldrig hade jag varit så rädd. Tanken på att Voldemort skulle hitta oss fick mig nästan att börja gråta.

"Herre, jag är rädd att det uppdraget inte gick enligt planerna. Transfereringsskyddet kommer bara att kunna upphävas fram till midnatt i natt." Sade Snape och bugade. Voldemort var tyst en stund men väste sedan lågt.

"Du har aldrig svikit mig förut, Severus. Jag var säker på at du skulle lyckas."

"Uppenbarligen är Dumbledores skydd med avancerade än jag trott, Herre." Sade Snape. Jag kunde inte förstå hur Snape kunde vara så lugn. Jag själv vågade knappt andas.

"Nåväl, jag antar att jag kan framföra mitt ärende ändå."

"Herre, varför inte bespara mig mödan med skyddet och istället mött mig utanför grindarna?" Undrade Snape.

"Skälet, Severus, håller jag för mig själv."

"Givetvis Herre."

"Och nu till själva ärendet…" Voldemort tystnade. Dean hade försökt byta ställning så tyst han kunde men uppenbarligen hade dem hört honom. Mitt hjärta bultade i superfart. Skulle de se oss?

"Vad var det, Severus? Hörde du?"

"Säkert bara slottet som knakade, Herre", sade Professor Snape besvärat, "ärendet?" Undrade han. Men Voldemort rörde sig mot vårt håll. Jag såg panikslaget på Dean och märkte att han hade trollstaven i ena handen. Var han galen? Han tänkte väl ändå inte duellera med den mest onda trollkarlen genom alla tider? Jag försökte skaka på huvudet åt honom men han var helt fokuserad på den vite mannen som kom allt närmare. Ett ljussken flammade plötslig upp från hans stav och han fick syn på oss.

"Lamslå!" Skrek Dean och vi båda flög upp från hörnet. Voldemort fick formeln att flyga in i väggen med en enda viftning med sin stav.

"Och vad är detta? Severus, du låter väl inte ungarna smyga omkring under kvällarna?" Voldemort log hånfullt mot oss. Till min fasa såg jag hur ansiktet helt saknade näsa och ögonen var med likt ormögon än mänskliga. Professor Snape såg ursinnit på oss två. Aldrig i livet att vi skulle klara oss härifrån med livet i behåll.

"Åh, en Slytherinflicka ser jag. Men om du verkligen hade varit listig som en Slytherin hade ni gjort bäst i att fly så fort ni kunde." Flinet blev ännu större i det ormliknande ansiktet. Jag rös och mina ben skakade.

"Ja, sannerligen hade ni fått levt då", mumlade Voldemort, "jag hoppas att du inte misstycker, Severus, om jag dödar dessa två förbrytare." Hånlog det vita ansiktet. Dean hoppade fram framför mig i ett försök att skydda vilket bara fick Voldemort att hånskratta.

"Åh, och med detta tappra mod måste du tillhöra Gryffindor. Er har jag aldrig gillat, tyvärr." Sade han med sin iskalla stämma. Varken jag eller Dean rörde en muskel. Men jag hade trollstaven redo.

"Säg farväl till din älskade." Voldemort höjde trollstaven.

"Expelliarmus!" Skrek jag och kraften i trollformeln fick Voldemort att stappla bakåt. Både jag och Dean satte av så fort vi kunde och vi hann precis runda ett hörn när en dödande förbannelse kom förbiflygande. Tårar rann och Dean ledde mig blint högre upp i slottet, antagligen mot vid-behov rummet. Jag kände mig inte säker förens vi flämtande störtade in i vid-behov rummet.

"Dean? Vad har hänt?" Hördes Parvatis förskräckta röst, den röst som jag verkligen inte ville höra.

"Det var han, vi-vet-vem! Vi såg honom!" Utbrast han, mina tårar strömmade. Jag kunde inte förstå att vi klarat oss ur det. Flera elever skockades kring oss och flämtade chockerade.

"Var någonstans?" Utbrast flera elever.

"I slottet", mumlade jag, "på fjärde våningen." Jag kunde knappt andas, alla stod så nära och alla ropade upprört. Rummet snurrade och jag kunde känna hur jag slog i golvet. Ropen blev värre men de kändes med ens mer avlägsna. Jag kunde inte se längre, allt var mörkt. Jag kunde inte se!