Mörkare tider

Morgonen den andra maj vaknade Dean och upptäckte att Emmy inte låg bredvid honom. Var hade hon tagit vägen? När Dean hade somnat kvällen innan var hon blek efter att ha svimmat och hon hade somnat bredvid honom. Nu var hon försvunnen. Han kollade alla badrummen och skrymslen men hon fanns ingenstans. Dean visste att dem inte satt ihop, men han kunde inte låta bli att bli orolig. Tänk om Voldemort fortfarande fanns i slottet? Och tänk om Emmy råkat i knipa igen? Dean kunde inte förlora henne, för hon var den första som han älskat på riktigt. Ginny Weasley hade han gillat, men det var aldrig riktigt samma sak. Emmy förstod honom och han förstod henne. Emmy var underbar helt enkelt! Vid-behov rummet började sakta vakna till liv. Dagens lektioner var inte inställda, men ingen brydde sig om att gå. Det fanns värre saker än att strunta i lektioner, och alla undrade samma sak; fanns Voldemort fortfarande kvar i slottet? Ingen ville bege sig utanför deras säkra tillhåll. Dean frågade runt efter Emmy, men ingen hade sett henne. Och de hade inte lagt märke till henne heller, eftersom hon var en Slytherinelev så gillade ingen att ha henne i närheten. Utan att ha något annat alternativ begav sig Dean ut i slottet för att leta.

Tystnaden var total. Min sjätte anteckningsbok var snart full. Mest klotter och känslor var nedskrivet. Ingenting vettigt, bara Dean, Dean och Dean. Nu satt jag på min säng i sovsalen och skrev ner allt som hade hänt.

Jag kan inte förstå allt som hänt! Den enda vän jag har kvar på Hogwarts är Dean för ingen Slytherin pratar med mig. Dem med sin idiotiska renblodsmani! Hatar det! Mörker omger Hogwarts och Mörkrets Herre kommer närmare inpå oss. Jag kan märka det, och jag såg honom igår. Voldemort! Chockerande, och jag vet inte om jag fortfarande är i chock. Jag var bara en hårsmån nära döden. Men Dean gör allt för mig, han är där för mig. Och jag älskar honom verkligen!

Helt otroligt att allt i slutändan handlade om Dean. Dörren till sovsalen öppnades och Sam klev in. Hon kastade en enda blick på mig och tvärstannade i dörröppningen.

"Jag trodde inte att du vågade visa dig här." Sade hon hånfullt.

"Det är min sovsal lika mycket som din." Svarade jag. Hon fnös.

"Jag trodde att du sover där de andra Gryffindorarna gömmer sig. Och varför går du inte på lektionerna?"

"Det finns viktigare saker, Sam", hon ryckte till när jag sade hennes namn, "Jag har saknat dig."

"Viktigare saker huh? Det är bara nåt som dem har lurat i dig. Skolan är allt för oss, och det enda du bryr dig om är en idiot!" Jag förstod att dem var Gryffindoreleverna, och att idioten var Dean.

"Dean är ingen idiot." Viskade jag.

"Passa dig så att du inte blir med barn bara", fnös hon och flinade, "eller det kanske redan är försent?" Jag skakade på huvudet.

"Oroa dig inte." Muttrade jag.

"Usch! Så du har gjort det med honom?" Sam lät uppriktigt äcklad.

"Varför bryr du dig?", skrek jag, "Du har ju inte pratat med mig på evigheter!" Tårarna var nära nu och det gjorde mig bara ännu argare.

"Jag bryr mig om dig Em, men jag kan inte vara vän med dig om du valt den sidan. Harry Potter är borta. Antagligen död eller fångad, Mörkrets Herre kommer vinna. Och jag tänker inte välja den förlorande sidan." Med de sista orden försvann hon ut. Jag var trött på utfrysningen och jag kände att den enda som jag kunde vara mig själv med var Dean så därför kändes det bra när jag var på väg tillbaka till sjunde våningen och till honom.

Dean hade inte hittat Emmy, han kunde bara hoppas att hon befann sig i Slytherins sällskapsrum. Han hade däremot stött på Minerva McGonagall och hon hade gett honom dagens Daily Prophet och bett honom att genast ta sig tillbaka till gömstället. Stämningen i vid-behov rummet var dyster när han klev in.

"Spana in det här!" hojtade Dean när han klev in, "Harry Potter har brutit sig in i Gringotts." Endast en liten notis om det fanns på en sida, men det var tillräckligt för att få alla att rusa till Dean. Flera "Wow" hördes och uppmuntrade mumlanden. Så hände allt på en gång.

"Hörrni." Hördes Nevilles röst. Alla vände sig om, och där porträttet som ledde till Svinhuvudet fanns stod tre personer. En kvinna med tjockt, brunt hår, en längre, rödhårig man och en kortare man med svart hår och glasögon. Dean kunde knappt tro sina ögon. Det var Harry, Ron och Hermione! Tumultet bröt ut med ens. Hurrande, applåder och visslingar hördes överallt. Hoppet brusade upp inom Dean och han instämde i det allmänna glädjeruset. De hade verkligen klarat sig ända till Hogwarts!