Striden

Rektorn hade samlat alla elever i stora salen, jag stod med alla Slytherinelever och väntade spänt på vad som skulle ske. En bit bort skymtade jag Dean, men vem var den mörkhårige killen bredvid honom?

"Jag har fått veta…", sade rektor Snape, "att tidigare ikväll, har Harry Potter blivit sedd i Hogsmead." Mumlande bröt ut och förvånat vände ja mig mot killen som stod bredvid Dean, kunde det verkligen vara Harry?

"Nu. Om någon har information om var Potter befinner sig just nu, så ber jag er kliva fram… nu." Det var dödstyst. Men den svarthåriga killen klev fram. Det var Harry Potter! Jag flämtade till, och jag var inte den enda som gjorde det. Att Harry Potter bara helt plötsligt befann sig på Hogwarts var näst intill otroligt. Jag såg på Dean och han mötte min blick. Det var inte över. Så länge Harry levde så visste jag att spelet inte var över, för Harry var motståndarnas symbol. Voldemort kunde fortfarande störtas.

Innan jag visste ordet av hade Professor Snape flytt och hela salen vibrerade av jubel. Men jag visste det och andra elever också. Där Harry Potter var skulle också Voldemort finnas, det var bara en tidsfråga innan han var här. McGonagall verkade också inse det för helt plötsligt fanns vuxna och tidigare elever där för att hjälpa. Jag hade ingen aning om hur de tagit sig till Hogwarts men jag kände igen vår före-detta professor Lupin och Harry Potters vänner Ron Weasley och Hermione Granger bland många andra. Allmän förvirring rådde och från att haft varit en vanlig vardagskväll till att rusta Hogwarts för strid var en omvändning som ingen räknat med.

"Professorn, vi som inte vill stanna kvar och slåss? Vad ska vi göra?" Det var Pansy Parkingson som frågade.

"Ni kan ta er ut via vid-behov rummet på sjunde våningen." Svarade McGonagall kort innan hon satte en grupp vuxna i arbete. Mina ögon sökte efter Dean, men jag kunde inte hitta honom.

"Em, kom!" Hörde jag Sam ropa någonstans ifrån. Kanske hon brydde sin om mig i alla fall? I stort sett hela Slytherinskaran var på väg bort ifrån stora salen, även mindre elever från andra elevhem. Jag såg att dem som stannade från Gryffindor var nästan halva elevhemmet. Men jag kunde inte se Deans mörka hy bland dem.

"Om du letar efter den där Gryffindoraren så såg jag han följa skaran upp till sjunde våningen." Försäkrade Sam mig som helt plötsligt gick bredvid mig. Jag nickade osäkert och Sam föste mig vidare med strömmen av elever.

Dean var överlycklig över att det var fart i slottet. Visst, de förberedde sig för ett slag, men Dean stortrivdes. Han rusade upp för trapporna tillsammans med Mr. Weasley och Kinsley överväldigad över all rörelse. De mindre barnen såg sig oroligt omkring och Dean kunde bara hoppas på att Emmy befann sig på väg genom passagen till svinhuvudet och på väg till tryggheten.

"Den här sidan behöver fler man." Avgjorde Mr. Weasley. Dean nickade och var genast på väg ner igen. Väl i stora salen fördelades uppgifter till höger och vänster.

"Mr. Thomas! Hjälp oss med skyddförtrollningarna!" Ropade Professor Flitwick och vinkade med sin lilla hand. Han kunde känna spänning i luften. Och kanske var detta den slutliga striden mellan Voldemort och trollkarlssamhället?

Jag var nästan inne i vid-behov rummet när en sak slog mig. Dean skulle aldrig fly från striden! Han var en Gryffindor och en vän till Harry Potter, han fanns antagligen någonstans i slottet och hjälpte till. Så korkad jag hade varit som trott på Sam, hon kunde inte bry sig mindre om Dean. Hon ville bara vara i säkerhet. Med ett ryck försökte jag slita mig loss ifrån Sams grepp. Men hon var beredd.

"Nej, Em. Du följer med! Aldrig att du får offra ditt liv för den idioten!" Skrek hon. Och jag kämpade ursinnigt emot. Hon hade alltid varit starkast, men den här gången var min vilja starkare än hennes.

"Släpp mig!" Gormade jag ursinnigt och lyckades dra mig loss. Ena armen på min klädnad hade slitits upp av dragkampen men jag brydde mig inte om det.

"Kom tillbaka Em! Du kommer att dö!" Skrek Sam gällt. Men jag lyssnade inte längre på henne. Dean var det enda skälet till att jag orkat levt igenom sjätte året, den sista tiden i alla fall, och jag skulle hitta honom till varje pris. Han var mitt skäl till att jag var kvar på Hogwarts. Knuffandes sprang jag igenom kön och nedåt mot bottenplanet när jag körde en iskall röst tala ovanför mig. Jag kände genast igen Voldemorts röst, den hade personligen talat till mig en gång, för knappt två dagar sedan. Som förstelnad stannade jag mitt i ett steg och barn runtomkring mig skrek av fasa. Rösten talade om att strid var onödigt och att det enda Voldemort ville ha var Harry Potter. Rösten trängde in i märg och ben och jag kände mig plötsligt iskall. Och så såg jag för min inre syn det hånfulla leendet i det ormliknande ansiktet. Om hur han med glädje i rösten hade talat om att döda mig och Dean. Jag såg hur det bleka ljuset från Voldemorts tända stav gav honom ett skräckinjagande utseende med avsaknad av näsa och riktiga pupiller.

Jag rös och så var rösten försvunnen. Barnen sprang värre än någonsin nu och det enda jag kunde göra var att leta på Dean, den enda jag någonsin älskat.

Orden "Ge mig Harry Potter" Ringde i öronen på Dean, men han var för upptagen med försvarsformlerna för att tänka vidare på saken. Voldemort trodde väl ändå inte att alla skulle ge upp bara för att han bad om det? Tänkte Dean. Nej, alla skulle kämpa! Det var kaos i slottet nu, överallt sprang lärare och elever, och även andra människor som Dean inte hade sett förut. Han kunde bara gissa på att dem kommit till Hogwarts genom Svinhuvudet.