Oj, förlåt så mycket! Jag råkade lägga upp något helt annat tidigare! Men jag hoppas att det blir rätt nu.
_
Det du håller kärt
När det inte längre fanns några försvarsformler att kasta över Hogwarts så gick Dean tillbaka till stora salen, att vänta var inget för Dean. All spänning och oro, att inte veta var som skulle komma. Dean var bara en utav många som oroligt vankade av och an i salen. Det rådde total tystnad. Då och då hördes oroväckande smällar utanför, som om någon försökte bryta sönder skyddet runt om dem. En efter en minskade antalet väntande människor, de begav sig till sina poster. Dean sökte efter Mr. Weasley i folkmassan och med en tyst nick så följde han efter Mr. Weasley och sin grupp upp mot sjukhusflygelns våning. Väntan var lång, men tillslut ryckte alla till när de såg skyddsbarriärerna runt Hogwarts försvinna. Mörka skuggor av rök flög in över slottet och landade som gestalter. De var dödsätare med masker. En man landade precis bakom Dean som reagerade på mindre än en sekund.
"Lamslå!" Tjöt han och kände hur förbannelsen träffade målet. Flera dödsätare landade och förbannelserna ven överallt. Dean sköt iväg lamslagning efter lamslagning. Han vågade inte använda någon oförlåtlig förbannelse. Det var fel, trots att han visste att motståndarsidan använde dem. Dean och Mr. Weasley kämpade, rygg mot rygg medan Nymhpadora Tonks och Remus Lupin kastade förbannelser längre bort. Paren duellerade längre in mot den gigantiska klockan som satt i tornet och de klev ut på rangliga bräder. En dödsätare föll flera meter och landade med ett obehagligt krasch i marken med huvudet före. Deans uppmärksamhet vändes för ett tag ner mot den bedrövliga synen nedanför och en blixt av ljus träffade honom i axeln. Han tappade fotfästet och ramlade över. I ren panik sökte fingrarna efter något att gripa tag i och ett löshängande rep som höll ihop några bräder blev hans räddning. En obehaglig svindel drabbades Dean av när han tvingades titta ner. Försiktigt drog han sig mot en plattform att kunna hoppa ner på. En dödsätare fick syn på honom och sköt en lamslagningsbesvärjelse mot honom. Det sista Dean såg när han förlorade greppet var hur Nymphadora föll av en dödande förbannelse och hur Lupin förtvivlat skrek av raseri och sorg. Hoppas du är i säkerhet, Emmy. Tänkte han.
Det var svårt att ta sig nedåt när alla sprang mot mig i motsatt riktning, men det gick tillslut och jag landade på entréplanet med andan i halsen. Mitt enda mål var att leta rätt på Dean. Professor Flitwick kom rusande förbi och jag stoppade honom genom att sträcka ut handen. Han tvärnitade.
"Åh, Miss… um, ja… jag har lite ont om…"
"Professorn", avbröt jag, "har du sett Dean Thomas?" Undrade jag med en gäll ton i rösten.
"Jo, han var här för en stund sedan, men skulle upp till sjunde våningen…" pep Flitwick, "men är ni över sjutton år?" Frågade han sedan. Någon stans hördes en illavarslande smäll och stenar som smällde i golvet.
"Ja, ja det är jag." Suckade jag.
"Men… jag visste inte att en Slytherin stannade kvar för att kämpa." Flitwick såg misstänksamt på mig.
"Du står väl inte på deras sida?" Han kisade upp på mig som för att bedöma mig och jag kände ilskan koka upp. Var det så omöjligt med en snäll Slytherinelev?
"Nej, så klart jag inte gör!" röt jag, "Jag letar efter Dean Thomas! Min Pojkvän!" Skrek jag ut så att några andra förbipasserande nyfiket stannade upp för en sekund. Det kändes bra att få skrika lite, men stackars Flitwick såg alldeles chockad ut.
"Åhh… på så vis…"
"Sa ni nyss att han var på sjunde våningen?" Frågade jag spänt. Flitwick nickade och jag stannade inte längre kvar där utan började rusa upp för trapporna igen, samma väg som jag sprungit ned för, för bara några sekunder sedan.