Återigen oskiljbara

När jag sedan några minuter senare hade rusat upp till våning nummer sju var jag helt färdig. Blodet pumpade genom min kropp och syrebristen fick mig att se suddigt. Jag flämtade hysteriskt efter andan men fortsatte sakta springa genom en mörk korridor som inte var blockerad av bråte. En mörk skugga rörde sig bakom mig och jag hann precis snurra runt och ducka för en dödande förbannelse som ven förbi.

"Petrificus totalus!" Ropade jag och träffade dödsätaren som flög bakåt och landade på golvet, stel som en pinne. Jag fortsatte springa och svängde runt ett illa tilltygat hörn för att sedan fortsätta i nästa riktning. Jag hade ingen idé om vart Dean skulle kunna befinna sig, men jag bestämde mig för att fortsätta springa tills jag fann honom. Rop och skrik hördes överallt när jag skyndade genom korridor efter korridor. Jag insåg snart att jag var vilse. Aldrig under mina sex år på skolan hade jag besökt Hogwarts södra del så här högt upp. Jag vände mig om och sprang tillbaka en bit men insåg snart att jag inte skulle kunna hitta tillbaka. Totalt vilsen stannade jag i korsningen för att hämta andan och det var då jag hörde honom. Dean skrek ursinnigt en bit bort. Jag fick fart på mina slutkörda ben igen och hann precis se Dean tappa greppet från en träbro i luften och falla flera meter.

"Neeej!" Skrek jag och sprang fram till kanten som skiljde platån jag stod på från ett hål rakt ner ett tiotal meter.

"Aresto momentum!" Tjöt jag och siktade på Dean. Hans kropp stannade upp mitt i fallet och landade sedan mjukt på golvet nedanför. Dödsätaren som knuffat ner Dean såg förvånat på mig innan han sköt förbannelse efter förbannelse mot mig. Jag avvärjde dem lätt. Han sköt sedan en ner mot Dean.

"Det där låter du bli! Lamslå!" Skrek jag och träffade dödsätaren mitt i mellangärdet. Han flög bakåt in i en vägg flera meter bakom och landade avsvimmad på golvet.

"Emmy?" Hördes en röst nerifrån hålet.

"Jaa?" Stammade jag. Hur skadad var han?

"Mår du bra?" Ropade jag ner.

"Ja, bara fint. Se hur det går för Lupin och Tonks." Fick jag till svar. Jag såg mig oroligt omkring och upptäckte två gestalter längre bort. Försiktigt klev jag fram till dem.

"Hur mår dem, Emmy?" Hördes Deans röst. Mina ben skakade och det tog en stund för mig att samla mig och svara.

"Dom är döda." Snyftade jag.

När Dean sedan klättrat upp var det tyst på våning sju. Var de andra dödsätarna tagit vägen visste ingen utav oss. Han sprang fram till mig och omfamnade mig. Skakande grät jag på hans axel och Dean kramade mig ännu hårdare. När jag sedan samlat mig letade vi efter kvarvarande dödsätare.

"Min stav är borta!" Utropade Dean förtvivlat och jag vände mig om för att leta efter hans stav. Då kände jag en enorm smärta ila upp längst benet och jag kände hur jag föll ner på golvet utan att hinna ta emot mig själv. Ett hånskratt fyllde våningen och en dödsätare med grått går och avsaknad av ett öga klev fram bakom ett hörn. Smärtan dunkade genom vänster ben och jag försökte dra mig längre och längre bak i rummet. Min Slytherinkappa fastnade här och var i flisor i bräderna men jag ryckte förtvivlat i den så att den gav med sig. Ett spår av blod fanns där jag nyss krupit, men jag vågade inte se ner på benet. Dödsätaren höjde sin stav men hann inte uttala någon förbannelse. Dean tacklade mannen från sidan och han stapplade hejdlöst iväg en bit. Dean rusade fram till mig och drog mig in mot väggen. Mannen samlade sig och kom rusande mot oss. Blint siktade jag med trollstaven mot dödsätaren samtidigt som Dean också grep tag i den.

"Avada kedavra!" Skrek han och den gröna blixten träffade mannen i ansiktet. Stendöd föll han ner på golvet med ett enormt brak, och jag brast i gråt av ren chock och förtvivlan. Dean andades häftigt och jag såg att även han hade tårar i ögonen. Hade vi verkligen dödat en människa.

"Jag… jag kunde inte låta honom…" Han avslutade aldrig meningen utan kramade istället om mig hårt. Vi satt där ett tag och lyssnade på de dova smällarna ifrån slottet. Då hördes Voldemorts iskalla röst igen. Den ekade från korridor till korridor och fick mig att skaka av köld och rädsla.

"Ni har kämpat tappert. Lord Voldemort vet att sätta värde på tapperhet. Men ni har ändå lidit svåra förluster. Om ni fortsätter gör motstånd mot mig, kommer ni alla att dö, en efter en. Jag önskar inte att detta ska hända. Varenda droppe magiskt blod som går till spillo är en förlust och ett slöseri." Jag lyssnade på rösten som om den var det enda som existerade, jag kunde inte få grepp om något annat än den fruktansvärda stämman som genljöd mitt huvud.

"Lord Voldemort är barmhärtig. Jag beordrar mina styrkor att omedelbart dra sig tillbaka. Ni har en timme på er. Ta hand om era döda under värdiga former. Vårda era sårade…" Mer ville jag inte höra. Med en beslutsamet som jag inte trodde att jag hade ignorerade jag Voldemorts röst och såg istället på Dean. Han skakade också beslutsamt sitt huvud, som om han försökte få ur rösten ur sitt huvud, trots att orden ekade genom slottets alla vrår. Vi tog varandra i händerna och reste oss upp. Jag hann knappt ställa mig upp innan jag sjönk ner på golvet igen, stönandes av smärta. Jag grep hastigt om mitt ben och kände hur mina händer blev varma av blod. Skräckslaget såg jag ner på mitt ben och var nära att svimma. Jag hade aldrig sett så mycket blod i hela mitt liv. Benet hade ett djupt jack från vaden upp till knäskålen och det strömmade blod ned för mitt ben och bildade en pöl på golvet. Ett panikslaget pip hördes ur min strupe och Dean viskade lugnande till mig.

"Emmy, svimma inte. Allt kommer bli bra." Han drog av sig sin Hogwartskappa och rev av fållen för att göra ett provisoriskt förband.

"Jag kan inte komma på några helande trollformler…" Mumlade han panikslaget och lindade hastigt fållen kring mitt ben. Jag andades i korta stötar och blundade för att inte kräkas. Dean lyfte snabbt upp mig i sin famn och satte av i rask takt mot trapporna.

"Dean?" Viskade jag.

"Mmh."

"Vad kommer hända med oss?" Andades jag och kände illamåendet inom mig bli starkare.

"Allt kommer bli bra, det lovar jag." Svarade Dean och började springa ned för trapporna med mig i sina armar. Jag höll fortfarande min stav i ett fast grepp.

"Hur kan man lova en sådan sak?" Snyftade jag och såg upp på Deans illa tilltygade ansikte. Han hade rispor i ansiktet som blödde och jag kände hur han haltade.

"Jag har ingen aning…" Dean rusade ned för några trappor till och plötsligt befann vi oss i Stora Salen. Jag kände mig vimmelkantig men fick ändå en uppfattning om vad som fanns i rummet. Det lågt flera dussin skadade och döda i rummet, jag kunde se familjen Weasley stå samlad runt en död, Ginny Weasleys ansikte var rödflammigt av gråt och en bit ifrån låg också Collin Creevy. Jag kände igen honom från lektionerna som vi haft tillsammans. Vem mer hade dött? Jag kunde inte låta bli att tänka på dödsätaren som jag och Dean hade dödat tillsammans. Vi hade faktiskt dödat den mannen. Han hade säkert en familj eller någon som skulle sakna honom, och nu hade jag och Dean förstört deras liv.