Kapitel ett,

Tebon Malfoy

"Och det är därför, som Lamslagningsbesvärjelsen kan rädda ert liv!" pep Professor Flitwick entusiastiskt och slog ut med armarna. "Och det är något väldigt viktigt som kommer att komma upp på era G.E.T prov, så glöm nu för all del inte bort det!"

Gryffindor eleverna nickade trötta och mumlade några korta grymtningar bara för att göra Flitwick ännu lite mer uppspelt.

"Kom ihåg det, när ni strävar ut i den stora världen!" ropade han med utsträckta armar och blev besvarad av kvävda fnissningar.

"Han är ju helknäpp", flinade Ted när han och Rose kommit utanför klassrummet.

"Han är schyst, Ted", svarade Rose och stoppade sina böcker i sin axelremsväska. "Inte som den där Snigelhorn vi har. En jävla fjäsk apa är vad han är!"

"Tyst nu, Rose", mumlade Ted när ett par Slytherinelever passerade. "Hehehe, hon sa inget, jag lovar!"

Slytherinarna såg konstigt på Ted som log brett och oskyldigt, med ett stadigt tag om Roses mun som ilsket försökte slita sig loss.

"Vad gjorde du så för?!" muttrade Rose när Slytherinarna var utom synhåll och Rose kunde bli fri.

Ted ryckte på axlarna.

"Det är liksom bäst att hålla sig på avstånd från Slytherinarna bara", sade han enkelt.

Rose suckade dramatiskt och himlade med ögonen.

"Ted, de gick i tredje årskursen! Det är två år under oss, Ted!"

"Jajaja", muttrade Ted som helst ville byta samtalsämne.

"Du är så dramatisk!" gestikulerade Rose och gav Ted en menande blick. "De är inte mördare precis! Lite konstiga fantasier, bara…"

"Men det är ju det jag menar, Rose!" påpekade Ted surt och vägrade se på Rose. "Man vet inte vad de har för konstiga fantasier, och har du hört deras lösenord?!"

Rose suckade.

"Vadå? Har du det eller?"

"Nej, men…"

"Då så, var inte så dramatisk, Ted!"

"Men…!"

Ted skulle precis klaga när Rose tystade honom med sin högra hand meddans den andra bar tre väldigt tjocka (och tunga) böcker från Trollformelläran. Nu skulle de upp till Gryffindor tornet för att hämta böckerna, eller rättare sagt boken, till Skötsel och Vård av Magiska Djur med Hagrid.

Ja, Hagrid var fortfarande lärare på Hogwarts, trots hans brist på, eh… minne. För Hagrid hade blivit väldigt gammal de senaste åren. Hans yviga och mörka hår, hade nu blivit mer tovigt och grått, ansiktet hade blivit så rynkigt att Hagrid inte längre kunde skylla på ärr eller smuts, och hans en gång så rakryggade kropp blev mer och mer framåtböjd. Hans glada ögon försökte fortfarande dölja det gamla och visa som ville fram, för Hagrid ville inte känna av någon ålder! Men han var ändå fortfarande samma gamla Hagrid, och Rose brukade ofta hälsa på honom. Och ja, Hagrid var fortfarande besatt av "ovanliga" djur, men hans bekantskap med Harry Potter gjorde honom mer än populär bland eleverna!

T. ex. brukade han ibland visa vilken kopp som Harry druckit ur när han var där senast (för Harry hälsade ju också på). Men han skröt aldrig, nej han var verkligen aldrig stolt över vad han gjort på Hogwarts. Utan han var stolt över att ha slagit vid Harrys sida!

"Rose, vänta! ROSE!"

Rose vände sig hastigt om och såg Al komma springande emot henne.

"Hej!" sade hon glatt och gav Al en lätt kram. "Vad är det?"

"James säger att han ska ta ut dig ur laget!" pustade Al.

"Ursäkta men vad?" Rose ögon svartnade och Ted backade hastigt.

"Haha, lurad!" flinade Al och skrattade försiktigt då han såg att Rose inte skrattade särskilt mycket. "Nej, men ärligt Rose… James ville att jag skulle berätta för dig att träningarna börjar nästa onsdag!"

"Va, redan?" Rose var inte särskilt förvånad, men frågade i alla fall.

"Nej jag ljuger, förstår du", suckade Al sarkastiskt och kastade en hastig blick på Ted. "Hej på dig, öhh…?"

"Ted", muttrade Ted surt och undvek Als ursäktande blick.

"Ja, just det", sade Al kyligt och försökte inte ens att låta intresserad. "I alla fall… Rose, du måste komma på träningen! Du vet ju att det är Quidditch Uttagning snart och…"

"Al!"

"Ja?"

"Lugna ner dig", sade Rose och demonstrerade hur man andades lugnt och normalt. "Det är ingen fara, Al! Du behöver inte oroa dig för Uttagningen! Det är bara en Jagare som ska bytas ut, två Slagmän och en Sökare som ska bytas ut!"

"Va?! Men, men… det är ju…"

"Mohahaha", flinade Rose hämndlystet. "Måste gå nu, men vi ses väl vid Hagrid?"

"Hahaha, guud så kul", muttrade Al och putade med underläppen. "Men visst, vi har ju håltimme nu, men vi ses!"

Och så försvann han bakom ett par Hufflepuff elever och Rose försvann med Ted efter sig åt motsatta hållet – mot Gryffindors uppehållsrum.

"Lösenord?"

Den Tjocka Damen log ett strålande leende när hon såg Rose och Ted. Efter alla dessa år var hon fortfarande Gryffindors Vakterska, men trots allt… Porträtt åldrades ju inte!

"Ismöss", svarade Ted snabbt, och porträttet öppnade sig för att avslöja det hemliga rummet bakom – Gryffindors uppehållsrum.

"Nämen…! Tjänare Rosie det var länge sen!"

Rose både suckade trött och flinade glatt samtidigt. Hennes äldre kusin, James, trädde fram i vimlet av sorlande Gryffindor elever och gav henne en hård klapp i ryggen. Ted och James låtsades inte om varandra och Rose hälsade glatt tillbaka.

"Al sa att du redan planerat träningar, James?" Det var menat som en pik, men James växte flera centimeter av stolthet.

"Ja, det är sant", bekräftade han glatt och satte stadigt händerna i sidorna. "Bra, va? Vi kommer lugnt att vinna Elevhemskuppen! Jag är ett geni, Rose!"

"Mm, kul…" mumlade Rose surt och gav James en mörk blick som han snabbt märkte.

"Vadå? Hallå, jag är lagkapten och jag bestämmer! Förstått?"

Rose skakade misstroget på huvudet.

"Du är bara för mycket, James!" sade hon och gick förbi honom.

"Jaha, tack då Rose!" flinade James.

Rose suckade och gick uppför trapporna mot flickornas sovsal. Ted gick åt motsatta hållet, och de hade bestämt att mötas om fem minuter utanför porträttet. Rose skyndade på stegen och tog två trappsteg i taget för att komma fortare upp. När hon till sist var uppe öppnade hon dörren till sin sovsal och fann Danielle och Emma – två av de fyra flickorna som hon delade sovsal med – stå och prata vid Danielles säng.

"Hej Rosie", log Emma glatt. "Lektion nu?"

"Rose", muttrade Rose, som helst ville bli kallad för sitt riktiga namn. "Och ja, jag har lektion med Hagrid snart. Ni då?"

"Vi ska ha Runskrift snart", svarade Danielle och lade sig ner på sängen. "Var är Ted förresten?"

"I pojkarnas sovsal, förvånande nog", flinade Rose och slängde ner böckerna från Trollformelläran på sin säng.

Roses säng var en ovårdad plats där allt mellan himmel och jord fanns utspritt! Hon hade flera tusen böcker från biblioteket staplade på varandra runt (och på) sängen, hon hade klottrat sitt och andras namn på det rödflammiga täcket, lakanet och draperiet…

Det fanns posters på olika Quidditchlag och trollkarlsband på taket och på väggarna, det låg kläder, strumpor och underkläder utspridda över hela golvet och på sängen och på byrån! Godispapper, schackpjäser, tidningar, block, väskor, godispåsar, tallrikar med små matbitar kvar, halvfärdiga stickningar, fotbollar, basketbollar, en signerad kvick och klonk och en massa annat! Och allt fick plats på den lilla ytan som Rose säng låg på (Rose hade innan försökt gömma en del saker under de andra flickornas sängar, men blivit upptäckt och sen hade hon inte försökt igen)…

Hon brukade också ha sin uggla Juliet i rummet, men just nu var Juliet i uggleboet och hade roligt (Till resten av flickornas lättnad). Juliet var en pytteliten kattuggla som var ovanligt liten för att vara en kattuggla, bara 21 centimeter hög! Trots sin ovanliga storlek ville hon alltid bära de största och tyngsta breven som bara förlängde hennes resa…

När Rose vände ryggen åt dem böjde sig Danielle fram till Emma och viskade något – men Rose såg.

"Vad viskar ni om?" frågade hon misstänksamt.

Danielle och Emma sneglade snabbt på varandra och Danielle nickade.

"Danielle ska på dejt på fredag", sade Emma uppspelt.

"Va?" Rose log glatt och gav Danielle en hastig kram. "Gud, vad kul! Med vem?"

Danielle smackade och såg mystisk ut. Emma tog fram en bok och började trumma en snabb trumvirvel

"Med…" Hon hoppade upp från sängen och dansade galet och glatt i takt till Emmas trumvirvel. "Will Simmons!"

Rose stannade hastigt upp.

"Ja… ha. Kul, Dani…"

"Visst är det? Ha, jag kan inte fatta det!" skrek Danielle och hoppade runt i sovsalen.

"Inte jag heller", mumlade Rose och vände sig hastigt om. "Men jag har bråttom nu, vi börjar ju snart. Jag och Ted, alltså."

***

Hagrids stuga såg precis ut som den alltid gjort; Hemtrevlig och förfallen!

"Rose, vänta på mig!"

Rose tvärstannade så hastigt att Ted nästan sprang in i henne. Han hade alltid haft svårt för Stencirkel, vilket enligt Rose bara tog längre tid, så efter andra året hade hon slutat vänta på Ted när han försiktigt och långsamt gick förbi Stencirkeln. Han hade berättat att hans mormor och morfar bodde högt uppe i Bergen i Rumänien, och så fort det började mullra trodde han det var jordbävning och att de alla skulle dö… ett slags sten-fobi!

"Men skynda dig då!" skrek Rose tillbaka utan att vända sig om eller stanna, som helst ville träffa Hagrid så fort som möjligt.

Rose ökade motvilligt farten när trapporna ner till Hagrids stuga blev allt brantare. Hennes ben kändes sladdriga och Rose kunde nätt och jämnt stå upprätt med Ted i hälarna – skrikandes som en stucken gris. Rose fick en så stark lust att skrika "Käften, Ted" att hon nästan skrämdes av sig själv, men den tanken lämnade henne nästan lika snabbt som den kommit…!

Rose tvärstannade och Ted sprang nästan in i henne. Hon såg Albus stå med sin bästa vän Michael, eller Mike Summer stå på sista trappsteget och hon hade stannat rakt framför dem.

"Hej Al…" började hon men blev avbruten av Al.

"Shh! Titta vilka som är här, istället", sade han och nickade mot Hagrids stuga.

"Men…"

"Shh!" Al hyssade Rose så länge att hon både fick spott på kinden och blev uttråkad på samma gång.

När Al hade hyssat klart försökte Rose se vad Al menade. Först såg hon ingenting, bara Hagrids stuga. Men sen…

"Malfoy", sade Rose och Ted samtidigt kyligt.

Rose såg på Scorpius Malfoy, den perfekte lille guldgossen från Slytherin. Hon såg att han hade… vuxit; blivit längre, hade ett mera… moget utseende. De gröna ögonen var riktade mot Thomas Quick, en av hans vänner och han stod i en bestämd pose; bredbent med armarna i sidorna. Hans vitblonda hår var helt slätt, förutom ett par hårstrån som såg ut att strejka eller åtminstone försöka sticka ut från mängden – då de på en del ställen stack ut hårstrån. Rose suckade. Mot sin vilja, var hon tvungen att medge att…

"Han är ett svin!" spottade Mike utan att ge Scorpius en blick. "Jag fattar inte att han valt Skötsel och Vård av Magiska Djur! Jag trodde Slytherinarna hatade Hagrid! Det var ju han som hjälpte mr. Potter att…"

"Albus! Rose! Så trevligt att se er!" Hagrid hade stuckit ut sitt huvud från stugan, och hans hund Fang smet genast ut för att springa emot Albus med ett vilt och samtidigt komiskt uttryck. "Nej, Fang… Nej! Kom hit me dej!"

"Hagrid!" Rose och Fangs vägar korsades när Rose sprang till Hagrid för att, åtminstone försöka, omfamna honom.

Hon hörde Malfoy viska något till Quick, och det skrattade rått. När hon hälsat på Hagrid gav hon dem en kylig blick, och de tystnade snabbt i ett försök att hosta och harkla sig.

"De va längesen, eller hur Rose", sade Hagrid och gav Rose ett glatt leende. "O se på'rej! Som du har vuxit! Du liknar både Ron o Hermione samtidigt!"

Rose log och Hagrid böjde sig fram.

"Hur nu de kan va möjligt", flinade han och Rose skrattade glatt.

"Å, vad kul att se dig Hagrid!" sade hon och hörde Al, Mike och Ted närma sig med Fang.

Hagrid log och nickade strängt mot Fang som motvilligt slank in genom dörrspringan in i stugan igen.

"Vad ska vi lära oss idag, Hagrid?" undrade Al när alla hälsat på Hagrid.

"De får'ru se sen, Al", sade Hagrid. "Men jag lovar, ni blir inte besvikna!"

Malfoy och Quick skrattade skadeglatt igen. Al skulle just höja sin trollstav när Hagrid stoppade honom.

"Äh, de e inte värt de, Al", sade han, "fattar inte ens varför de tog den här kursen, ja trodde alla Slytherinare hatade mina lektioner…"

"Äsch, det gör dom inte, Hagrid!" envisades Rose och gav Al en menande blick. "Men han har rätt, Al. Det är konstigt, och det är bara onödigt att ödsla tid på dem!"

När alla eleverna från alla elevhemmen kommit, och Hagrid samlat dem alla runt en liten hage omringad av ett förfallet staket, började både Rose och resten av eleverna från femte årskursen att ana oråd.

"Öhh, Hagrid?" började Simon Fletcher, en spinkig pojke från Ravenclaw.

"Ja, Simon?" log Hagrid stolt.

"Vad… vad är det egentligen vi tittar på?"

Hagrid öppnade grinden till hagen och gick in. När han stod mitt i hagen, sträckte hand ut armarna och gjorde ett konstigt läte, som liknade en gris eller ett svins.

"Nu har han blivit galen på allvar!" utropade en flicka från Hufflepuff när Hagrid gjort så en bra stund, och man kunde knappast klandra flickan för hennes teori.

Men helt plötsligt, var Hagrid inte ensam i hagen! Han var omringad av små gråa vårtsvin som såg på honom som han vore deras… gud!

"Ser ni?" sade Hagrid stolt och började klia ett vårtsvin på magen.

"Vad i helvete är det där?" utropade Malfoy äcklat.

"De här e tebon", sade Hagrid glatt. "Nån som vill klappa? Albus, kanske?"

Alla eleverna backade undan i en enda gemensam rörelse och Albus knuffades fram av Rose och Mike. Nej, ingen var särskilt ivrig att få klappa någon av Hagrids…kelgrisar.

"Ja visste väl att du skulle va intresserad, Al", log Hagrid och gjorde tecken åt en mycket motvillig Albus Potter att komma in i hagen.

Albus gick försiktigt mot Hagrid och aktade sig noga för att inte trampa i tebobajs. Hagrid gav Albus en grågrön kula, som var slående lik avförning från en hare (vilket Albus också verkade märka).

"En tebo", Hagrid gjorde en kort paus och gav Albus (till hans förskräckelse) ytterligare en kula. "E ett grått vårtsvin, som ni säkert fattat. En tebo kan göra sej osynlig, o de kan vara farliga. Om man retar upp dom, de vill säga…"

"Kan vara farliga?" upprepade Carmencita Goyle, en annan av Malfoys anhängare eller "vänner".

Hagrid nickade. Han verkade inte ha uppfattat sarkasmen i Goyles tonfall, eller så brydde han sig. Det första alternativet verkade mest trovärdigt, tyckte Rose.

"O tebon äter bara harbajs, allt annat ger dom dålig mage, fattar ni?" sade Hagrid myndigt och såg på Albus som motvilligt uppfattade vinken och sträckte fram handen som höll i de två bajskulorna i kelgrisarnas höjd.

Genast blev han omringad av skrikande tebon och Albus föll baklänges ner i leran. Rose och de andra eleverna skrattade hjärtligt och Rose klev in i hagen.

"Här." Hon räckte Albus sin hand och han tog tjurigt emot den.

När lektionen var slut, och alla eleverna var klädda med smuts, lera och tebobajs, kom Malfoy fram till Rose, Al, Mike och Ted med ett belåtet flin på läpparna.

"Vad vill du?" muttrade Rose kyligt.

"Bara säga att det såg för roligt när du hamnade i skiten, Potter", flinade Malfoy med armarna i kors. "Bokstavligen."

"Haha, Malfoy. Skitkul, verkligen…" muttrade Al. "Men, vad är det egentligen som fått dig att slita dig fri från dina slavar och komma hit – själv?"

"Bara mitt vanliga mod", sade Malfoy lika kyligt och såg på Mike. "Jag räds ju som sagt inte blodsförrädare…"

Albus och Rose drog sina stavar.

"Ta tillbaka", spottade Al och riktade staven mot Malfoys hals.

Malfoy flinade, och Rose drog hastigt ner staven.

"Det räcker, Al", muttrade hon, "det är inte hans fel att han liknar en tebo…"

Malfoys flin suddades hastigt ut.

"Ursäkta?"

"Tebon Malfoy", flinade Mike. "Det gillar jag!"