Kapitel 2: Oj, oj, oj

Tom vaknade av att hans orm slingrade sig runt ena benet på honom, och var precis på väg att sätta sig upp när han hörde något slå i golvet.

"Det är någon här, mästare." Nagini slingrade ner på golvet.

"Kom tillbaka hit. Låt honom inte se dig." Tom slöt ögonen och låtsades sova.

"Som du vill mästare, men jag gillar det inte." Ormen vände sig långsamt om och slingrade tillbaka upp i sängen.

Tom slöt handen om trollstaven, som han hade lagt på bordet bredvid sängen. Han väntade på att mannens steg skulle försvinna från lägenheten, och när de inte gjorde det reste han sig upp och smög tyst fram till dörren för att försöka ta reda på vart den okända mannen var någonstans nu. Han kunde höra honom stöka omkring i badrummet och gav Nagini en skarp blick och hon ringlade tillbaka till sängen.

"Perfekt, helt perfekt. Precis vad jag ville." Tom tänkte det tyst för sig själv innan han smög sig närmare badrummet för att se vad främlingen hade för sig.

Tom öppnade dörren på glänt och när han kikade in upptäckte han att mannen stod med ansiktet vänt från honom.
Han drog ett djupt andetag innan han tyst öppnade dörren helt och höjde trollstaven.

"Vem är du och vad gör du här?" trollstaven höll han hela tiden riktad mot den okända mannen.

"Jag heter Jack Smith och vad jag gör här är min ensak." Han var väldigt bestämd på den punkten och Tom såg tydligt att han inte tänkte ge sig i första taget.

"Eftersom att det är jag som bor här så tror jag att jag har med saken att göra."

"Kanske det. Det finns ett par papper här, eller hur? Jag vill ha dem." Nu lyfte han också trollstaven så att den pekade mot Toms bröst.

"Är det verkligen så smart att duellera med mig?"

"Det är du som inte borde duellera med mig." Jack fräste fram svaret på ett sådant sätt att det fick Tom att börja skratta.

"Skulle det vara roligt? Lamslå!" Den till nyss okände mannen sköt iväg lamslagningsbesvärjelsen men Tom bara skrattade och duckade.

"Tarantallegra." Han lekte bara med Smith nu. Det här var bara början.

"Petrificus Totalus!" Han vrålade så högt att Tom kunde höra grannen sätta sig upp i lägenheten bredvid och lyssna efter den som hade åstadkommit ljudet.

"Jag börjar bli trött på det här. Crucio." Tom riktade uttråkat staven mot Jack som föll ner på golvet i både skräck och smärta.

Tom såg på när han vred sig på golvet och vrålade. Hur han desperat försökt få det att sluta. Sen kom han på att grannen fortfarande var vaken efter Jacks vrålanden och kastade en tystnadsformel över honom.

Det kunde inte vara mer än en halv minut som Voldemort höll Crutiatus förbannelsen igång innan fick den att avta. Då låg Smith på golvet och kippade efter luft.

"Jag sa ju att det inte var så smart att duellera med mig. Skyll dig själv." Tom hade inte planerat att döda honom, men insåg snart att han var tvungen. Annars skulle han kanske gå till ministeriet och skvallra om att han hade använt en av de oförlåtliga förbannelserna.
"Jag är ledsen, men det måste bli så här. Jag kan inte låta dig gå och skvallra om vad jag har gjort. Avada Kedavra."

Tom fick kroppen att försvinna och gick för att få lite välbehövd sömn . Nagini slingrade sig upp och virade sig flera gånger runt armen på honom, visserligen var väldigt obehagligt, men för tillfället så brydde han sig inte det minsta.

Han vaknade sent nästa morgon. Det var ovanligt för att var honom, men det kanske bara berodde på att han hade varit uppe och nattsuddat. Ugglan Barny hoade och knackade på fönstret med näbben och Tom trodde att det antagligen var det som hade fått honom att äntligen vakna. Han gäspade och stäckte på sig innan han gick för att öppna fönstret och släppa in ugglan. Han hade ett brev fastbundet om foten och plötsligt var Voldemort ivrig att få veta vad som stod i det. Därför vecklade han snabbt upp det och läste.

Tom;
Det var trevligt att träffa dig också, och jag vill också gärna träffa dig snart igen. Vad sägs om nästa lördag på samma ställe, men vi kan väl låta bli att prata om henne. Det blir så jobbigt då. Klockan två, blir det bra? Jag hoppas det för jag kan inte någon annan tid eftersom att jag jobbar och på söndag är jag bortrest. Sarah Rocko.Tom log för sig själv och krafsade ner svaret på en bit överbliven pergament.

Det låter bra. Vi ses då. Tom Riddle.Han skickade iväg svaret med Barny och gick sedan för att ta en dusch. Vattnet var varmt och Tom kände genast hur han blev piggare.

En stund senare stängde han av vattnet och klädde på sig. Bara ett par sekunder senare transfererade han sig till Abraxas hus.

Tom landade på nedervåningen och ropade på honom och han kom gående i samma blommiga förkläde som han hade burit dagen innan. Tom log åt synen, men bestämde sig för att inte kommentera den.

"Något nytt om Henriksson?"

"Tyvärr inte. Vi har letat överallt, men hittar honom inte. Han måste ha försvunnit i tomma intet." Abraxas ryckte på axlarna, som om det inte spelade någon roll.

"Eftersom att ni inte har hittat honom så kan ni ju knappast letat överallt. Eller hur?"

"Jag antar det." Abraxas suckade tungt.

"Är det något som är fel?" Tom såg på honom.

"Faktum är att det är något fel. Mina föräldrar vill gifta bort mig med min kusin.

"Och det vill inte du?"

"Jag vet inte. Det kom så plötsligt. Jag vill inte gifta mig utav tvång"

" Varför inte. De renblodiga familjerna måste ju leva vidare."

"Du och ditt tjat om renblodiga familjer. Är det allt du kan tänka på?" Abraxas var riktigt irriterad på det tjatet nu och började få nog av det.

"Vad ska det betyda. Menar du att världen ska vara lika smutsig i framtiden som den är idag?"

"Jag vet inte. Det kanske jag gör."

Tom såg på honom och slet fram trollstaven.

"Säg om det där om du vågar."

"Jo jag sa att jag inte håller med det, men du kanske inte fick med det i din patetiska hjärna."

"Crucio."Abraxas föll till marken med ett skrik och för tredje gången på två dagar använde han en oförlåtlig förbannelse.

Bara ett par minuter senare släppte han förbannelsen och lät honom ligga på marken. Malfoy kravlade sig snabbt upp på fötter och ställde sig mittemot Voldemort.

"Håller du inte med mig?" Tom såg Abraxas förskräckta min och log inombords.

"Självfallet gör jag det, Herre."

Ibland var det märkligt hur fort det gick att övertala någon att tänka eller tycka på samma sätt som sig själv.

"Bra. Vad var det nu du sa om din kusin?" Nu märktes förändringen i hans röst. Det här var ingen fråga. Det var en befallning.

"Jag gillar henne." Abraxas såg generat ner på marken, men Tom höjde på ena ögonbrynet och log.

"Så, vad är problemet?"

"Hon kanske inte gillar mig."

"Det var då ett himla tjat om att hon inte gillar dig. Jag ska prata med henne."

" Herre, jag…"

"Nej, jag gör det. Annars klantar du väl bara till det som du brukar. Gör lite nytta och ta reda på allt du kan om Jack Smith istället."

Abraxas gav honom adressen och sedan transfererade han sig direkt dit.

Väl där så träffade han på en hel del märkliga människor som hälsade honom välkommen. Eftersom att de var renblodiga hade de naturligtvis fått höra om honom och de talade gång på gång om för honom hur hedrade de var över att ha honom där.

"Jag måste prata med Alice."

Männen och kvinnorna protesterade, men när de såg Toms min visade de honom omedelbart till hennes rum. Det var stort och rymligt och Tom undrade för en sekund varför han inte bodde på det här viset. Sen insåg han att han aldrig skulle ha råd med det.

"Vänta här. Hon kommer strax." Han blev lämnad ifred för en stund, men otålig som han var tyckte han att det tog oerhört lång tid att hämta henne.

Ett par minuter senare kom hon i alla fall in med en flicka som Tom trodde var runt arton-nitton år. Hon var väldigt vacker, men Tom brydde sig inte. Han var inte där för att beundra hennes skönhet utan för att få henne att gifta sig med Abraxas.

"Hej." Det var en bra fras att börja samtalet med.

"Hej, Sir." Hon neg artigt och begrundade Toms ansikte.

"Dina föräldrar vill att du ska gifta dig med Abraxas Malfoy, eller hur?" Tom såg på henne en stund.

"Ja. Det stämmer, Sir." Hon såg ner i golvet.

"Vill du inte det? Vill du inte att de renblodiga familjerna ska fortsätta finnas till?" Det var samma fråga som han hade ställt till Abraxas tidigare samma dag.

"Självfallet vill jag det, Sir. Det är bara det att jag är rädd. Jag är bara arton och jag vet inte om jag är mogen att gifta mig ännu." Hon verkade inte bry sig om att Tom stirrade på henne.

"Jag förstår det, men Abraxas gillar dig väldigt mycket och nu verkar han glida längre och längre ifrån mig, och det gillar jag inte."

"Jag är ledsen, Sir. Det visste jag inte." Hon verkade riktigt skamsen nu.

"Problemet är att han inte vill gifta sig med dig om inte du gillar honom. Gör du det?"

"Han är min kusin. Ingen borde behöva gifta sig med sin kusin. Särskilt inte om hon inte vill."
Tom struntade blankt i om hon gillade Abraxas eller inte.

"Som jag sa är det ett problem för mig och jag vill att du ska gifta dig med honom."

"Visst. Jag har ändå inget val, mor och far kommer tvinga mig att gifta mig med honom innan veckan är slut."

"Jag vet, men jag vill att du ska låtsas att du faktiskt gillar honom." Alice såg skräckslaget på Tom och skakade vildsint på huvudet.

"Snälla, få mig inte att göra det. Jag gör vad som helst, men inte det."

"Du hörde vad jag sa. Det är mitt sista ord. Imorgon ska du åka till Abraxas och förklara hur mycket du faktiskt tycker om honom. Se till att vara övertygande. Hej då."

Tom gick ut i korridoren och vid ett tillfälle kunde man se hur ögonen skiftade i rött. Han gick ner i köket för att säga adjö till Alice mor och far och samtidigt tala om för dem att han ville vara med på bröllopet.

"Det gick bra, hoppas jag?" Tom kunde bara se skepnaden av Alice far, som satt på en stol vid köksbordet.

"Utmärkt faktiskt. Om allting går enligt planerna så kan giftermålet hållas inom en vecka. Något som jag inte vill gå miste om."

"Självfallet Sir. Vi ska se till att ni får en inbjudan så snart som möjligt."

"Tack då. Vi ses väl snart." Det var det sista han sa till dem innan han transfererade sig tillbaka till Abraxas hus.

Abraxas hoppade säkert en meter upp i luften när Tom dök upp bara ett par centimeter framför honom.

"Jösses vad du skrämde mig. Var vänlig och gör aldrig om det. Hur gick det med Alice förresten?"

Tom skrattade lågt och såg på Abraxas förvirrade min.

"Det kunde inte ha gått bättre. Faktum är att gifta sig med dig är det enda hon vill, men hon är rädd att du inte gillar henne." Det var naturligtvis en lögn, men Abraxas verkade tro på den och det var huvudsaken.

"Tack."

"Vad tackar du för?"

"För att du gjorde det här."

"Det är inget att tacka för. Vad fick du fram om Jack.?"

"Faktum är att det inte finns någon i hela England med det namnet. Jag håller på att kolla utomlands, men det kan ta ett tag. Världen är stor vet du."

"Jag vet, men strunta i honom nu. Han är död och därmed inte lika viktig längre. Henriksson är mycket viktigare. Hur går det med honom förresten?"

"Det går så bra som det kan gå. Vi har visserligen problem med att hitta honom, men vi håller på med att söka igenom varenda tänkbart ställe där han kan vara. Vi har även folk på ministeriet som håller koll åt oss."

"Det är bra. Fortsätt så och meddela mig när ni har hittat honom. Och kasta en spårningsbesvärjelse över honom när ni hittar honom, ifall att han försvinner igen."

"Ja, vi vet. Du har sagt det säkert en miljon gånger nu. Vi vet vad vi ska göra." Abraxas gick upp för trappan och lämnade Tom ensam vid ytterdörren.

Tom suckade och transfererade sig därifrån.
Han dök upp i sin lägenhet bara ett par sekunder senare. Det var mörkt och han bestämde sig för att gå ner till Tre kvastar för att ta sig en honungsöl.

Väl nere så stöter han ihop med någon. Tom skakar irriterat på huvudet och trängde sig förbi honom utan att riktigt se efter vem det var.

Bara ett par sekunder senare så insåg han att det var Sven, som hade gått in i honom. Oj, vad Sven skulle bli ledsen över att han hade gått för att ta något att dricka vid just den här tiden och på det här stället. Tom trodde att det var ödet, så självklart sprang han efter honom och fick tag i honom bara ett par meter utanför ytterdörren.

"Var i helvete har du varit?" Han var rasande och det var ett under att han inte dödade honom på fläcken.

"Hos min mor och far. Mor är sjuk så jag var tvungen att ta hand om henne ett tag, men nu är jag tillbaka."

Det var en billig undanflykt och Tom behövde inte ens använda legilimering för att begripa att han ljög.

"Kom." Tom drog honom med sig som om ingenting hade hänt.

Han släppte inte honom förrän de var uppe i hans lägenhet.

"Vad är det med dig? Är du sjuk eller?" Sven verkade irriterad över att ha blivit behandlad på det viset, men för tillfället så brydde sig inte Tom om det.

"Nej, jag är inte sjuk, men jag undrar om inte du är det."

"Vad har jag gjort?

"Det vet du själv, men ljug inte för mig." Tom försökte prata lugnt och sansat, men det var inte så lätt när allt han ville var att döda mannen som stod framför honom.

"Jag har väl aldrig ljugit för dig." Sven sjönk ner på knä framför Tom.

"Sluta upp med det där, det kommer ändå inte hjälpa. Res dig." Tom visste att han bara gjorde så för att lugna ner honom, men den här gången hjälpte det inte.

Sven gjorde som han blev tillsagd.

"Var är Henriksson?"

"Hur ska jag kunna veta det."

"Du sa till ministeriet vad vi skulle göra och såg till att de var i tid för att skydda Henriksson, har jag rätt?" Tom hånlog och Sven började se mer och mer besvärad ut.

"Du verkar ju redan veta det så ja, det var jag." Tydligen gjorde det ont att erkänna.

"Ärlig är du i alla fall. Det är synd att det måste bli så här, men jag har aldrig gillat förrädare." Tom riktade staven mot Sven som stod helt stilla, som om han hade träffats av en lamslagningsbesvärjelse.

Så, det var ett nytt kapitel. Lägger ut alla kapitel jg har skrivit nu, mest för att se om någon kommenterar och så kan jag ju testa när jag ändå har lagt ut dem på andra ställen där jag har läsare. Hoppas ni gillar det i alla fall.