Kapitel 3: Försvunnen

Tom höll staven riktad mot Svens bröst och bara en sekund senare sänkte han den. Han skulle inte döda honom. Inte nu i alla fall.

"Det här måste vara din turdag. Jag låter dig gå för den här gången, men du ska medverka på mötet på söndag."

Sven nickade och transfererade sig fort därifrån.

Bara ett par sekunder senare ångrade han sig och hade god lust att kalla tillbaka Sven för att döda honom, men det kunde han ju naturligtvis göra någon gång under mötet på söndag. Han gick in på Tre kvastar, beställde en honungsöl och satte sig vid bordet i hörnet som han alltid gjorde. Det var ingen som störde honom och det var han glad för. Han hade mycket att tänka på. Vad han skulle ta sig till med Sven, var Henriksson fanns och så Sarah naturligtvis. Tom gillade henne. Han visste att Voldemort inte kunde älska, men det betydde inte att han inte kunde det. Någonstans djupt där inne så älskade han henne. Han ville knappt erkänna det för sig själv, men han hade älskat Melinda också.

Han drack upp det sista av honungsölen och gick upp till lägenheten igen. Han steg in och stannade abrupt. Lägenheten var upp och nedvänd. Kläder låg utspridda, möblerna låg huller om buller och för att inte tala om frukosten, som låg utspridd över hela lägenheten.
Tom steg in i rummet och snubblade nästan över ett mjölkpaket som låg utslängt innanför dörren. Han återfick balansen och gick vidare in i rummet

"Renskrubba." Han mumlade det bara och rummet började snällt städa sig själv.

Han satte sig ner i en gammal fåtölj som stod i hörnet och vem som kunde ha gjort det här.

Han suckade och när han tittade upp såg han att rummet var färdigstädat, så han transfererade sig till Abraxas herrgård och gick ner till den lilla dammen som tillhörde huset. Tom satte sig ner på gräset och såg ut över sjön. Det var alldeles vindstilla och man kunde se hur solen gick ner över träden. Himlen var alldeles rosa och Tom kom ihåg den sista solnedgången han och Melinda hade sett tillsammans.

Plötsligt hörde han en gren knäckas och vände sig hastigt om. Det var bara Jason Malcovich. En dödsätare som Tom inte brydde sig det minsta om. Det viktigaste var att han gjorde som han blev tillsagd.

"Vad gör du här?" frågade Malcovich spydigt.

"Vad rör det dig?" Tom reste sig upp och såg argt på dödsätaren framför sig.

"Inget Herre. Naturligtvis ingenting."

"Det är bra. Lämna mig ifred."

Malcovich bugade sig lätt och transfererade sig snabbt därifrån.

Tom satte sig ner i det nu fuktiga gräset och fortsatte att stirra ner i vattnet. Himlen hade nu övergått i mörkare nyanser och det var knappt man såg den rosa himlen nu. Den hade sjunkit ner så mycket att träden skymde den, men man kunde fortfarande se den om man kollade riktigt noga.

Han kollade på klockan och bestämde sig för att transferera sig tillbaka till lägenheten. Han skulle ju trots allt jobba dagen därpå. Tyvärr var han tvungen att jobba. Han avskydde jobbet, men det var bättre än ministeriet. Han kunde inte ens placera sig själv på en avdelning på ministeriet. Han blev äcklad bara av tanken på att jobba där. Det var på Hogwarts han ville jobba. Egentligen så ville han bara tillbaka dit för att ta reda på alla Hogwarts hemligheter. Han hade hittat de flesta, men det fanns säkert fler. Han ville utforska kammaren mer än vad han redan hade gjort. Än så länge hade han bara varit inne i ett par gångar och han ville väldigt gärna se mer av den.

Han drogs tillbaka till verkligheten av att någon knackade honom på axeln.

"Mår du riktigt bra?" Rösten var okänd för Tom och därför vände han sig sakta om.

"Jag mår fint." Han slet bort handen från axeln och stirrade surt på mannen.

"Jag menade inte att skrämma dig. Du såg bara lite vilsen ut. Bor du här?"

"Du skrämde mig inte och nej jag bor inte här. Varför undrar du?" snäste Tom fram.

Nu verkade det gå upp ett ljus för mannen vem det var han pratade med och sjönk ner på knä.

"Förlåt mig Herre. Jag menade inte att störa."

Tom log. Egentligen så älskade han att se folk böja sig för honom, även om han aldrig skulle erkänna
det. Inte än i alla fall.

"Det är bra. Försvinn då."

Tom transfererade sig nästan bort snabbare än dödsätaren hade gjort.

Han uppenbarade sig i sin lägenhet och slängde sig på sängen. Bara ett par sekunder kunde man höra regelbundna snarkanden.

Tom vaknade tidigt nästa morgon av att klockan ringde. Han stäckte sig efter klockan och lyckades till slut slå av den. Han satte sig upp och stäckte på sig innan han drog på sig ett par byxor och en tröja. Sen gick han till köket för att äta frukost. Tom hällde upp en skål flingor och mjölk och satte sig vid köksbordet för att läsa dagens tidning. Det stod som vanligt inget nytt och Tom slängde uttråkat iväg den.

När han var färdig en timme senare tog han fram sin mantel och transfererade sig till Borgin och Burkes i svartvändargränden.

Det var alldeles tyst i butiken när Tom klev över tröskeln och vände på skylten som visade om det var öppet eller stängt. Det pinglade lite lagom i dörren när han lät den slå igen bakom sig.
Han slet åt sig ett förkläde och en namnbricka och satte sig på en stol bakom disken.
Han kollade på klockan som satt på väggen över en kula med något som såg ut som en hjärna i grumligt vatten, men Tom var inte riktigt säker.

Bara ett par minuter senare hörde han dörren öppnas och såg en liten pojke komma in genom dörren. Han kunde inte vara mer än fem år. Tom visste inte varför han brydde sig, eller ans varför han blev så berörd av att se pojken ensam. Kanske var det för att han själv ofta hade varit ensam när han var yngre. I alla fall så gick han fram till honom

"Har du inte dina föräldrar med dig?" Tom såg den tårögde pojken skaka på huvudet.

"N-N-Nej", snyftade han högljutt.

"Men var har du dem då?"

"Jag-Jag vet inte."

"Det var inte bra. Vad heter du?"

"John Henderson."

"Det kommer bli bra John. Ta det bara lugnt. Skulle du träffa dina föräldrar någonstans om du gick vilse? Vet du det?"

"Nej. Jag gick bara bredvid mamma och plötsligt var hon borta." Nu började han snyfta hysteriskt igen.

"Såja. Lugna ner dig så ska jag se vad jag kan göra. Okej. Blir det bra?" Tom lyfte upp pojken och bar
fram honom till disken där han satte ner honom.

"Vänta här ett ögonblick så kommer jag strax." Tom gick ut på lagret och transfererade sig till Abraxas, som verkade bli lika förvånad varje gång Tom kom på besök.

"Tom. Vad gör du här?"

"Det spelar ingen roll. Kom, så förklarar jag resten sen."

"Tom, jag vet inte. Jag måste städa."

"Hör du dåligt eller. Jag sa kom." Tom började tappa tålamodet på honom nu. Han var tvungen att ta hand om det permanent nu.

"Okej, okej. Jag kommer. Ta det lugnt. Du behöver inte bli arg."

Tom transfererade sig tillbaka till butiken och pojken och Abraxas följde snällt efter.

"Vem är pojken?"

Han heter John Henderson och han har tappat bort sina föräldrar. Ta med honom till ministeriet och förklara läget för dem."

"Tom jag hinner inte. Jag har miljoner saker att göra idag." Abraxas såg från John till Tom och tillbaka till John.

"Det här går fort. Det du ska göra kan vänta. Jag kan inte jobba om ungen ska vara här hela tiden, och jag hinner inte ta med honom till ministeriet själv."

"Vems fel är det att han kom hit från första början?"

"Hur ska jag kunna veta det? Tänk på vem du talar till istället."

"Förlåt så mycket, Herre." Han betonade sista ordet med förakt och fick en arg blick tillbaka.

"Inte den tonen, Malfoy. Jag varnar dig bara en gång."

Abraxas transfererade sig iväg utan så mycket som ett ord lämnade Tom kvar med pojken. Han fick ta hand om Abraxas sen. Tom kunde nästan känna hur hatet bubblade över, men han ville inte visa det för John. Det skulle inte vara så bra om han blev skrämd nu. Kanske sen, men helt klart inte nu.

"John. Jag vet att jag har varit borta länge och jag ska iväg igen. Har det varit någon här?"
Pojken skakade på huvudet.

"Det är bra. Skulle du kunna vända på skylten på dörren så att butiken är stängd tills jag kommer tillbaka?"

John hoppade snabbt ner från bänken och sprang fram till dörren för att vända på skylten.

"Tack. Vi ses snart."

Han transfererade sig vidare till Jonas, som tydligen inte verkade vara hemma. Det satt en skylt på dörren som visade att han var hos Abraxas och hjälpte till med städningen, så för andra gången den dagen transfererade han sig till Abraxas herrgård.

"JONAS" Tom skrek så högt att husalferna i rummet hoppade till och försvann ut ur rummet illa kvickt.

Bara ett par sekunder hördes steg i trappan och Jonas kom nerfarande.

"Bra. Följ med mig."
Tom transfererade sig tillbaka till butiken igen, den här gången med Jonas efter sig.

"Ta med pojken till ministeriet och se till att han hittar sina föräldrar." Tom väntade inte ens på svar utan gick snabbt ut till John som hade hoppat upp och satt sig på disken igen.

"John. det här är Jonas. Han ska ta med dig till ministeriet så att du hittar dina föräldrar igen. Okej. Du måste ta hans hand."

John tog Jonas hand och Jonas såg konstigt på Tom.

"Vad är det nu?"

"Jag hinner inte göra det här. Jag lovade att..." Jonas tystnade när han såg Toms rasande min och drog pojken intill sig för att kunna ta med honom i transferansen.
Tom suckade och använde trollstaven för att vända på skylten den här gången.

Dagen gick utan att så mycket hände. Kunder kom och sålde saker och de kom och köpte saker. En helt vanlig och händelselös dag. Tom visste inte riktigt varför, men han funderade på John. Han var orolig för honom. Det var inte likt honom att vara orolig, men han kunder inte hjälpa det.

Klockan sju stängde han och låste. Han var helt slut. Som tur var så skulle nog hela veckan se ut på det här viset, eftersom att det inte var något särskilt som hände. Det var ovanligt att han fick sköta butiken själv eftersom att han bara var ett biträde, men eftersom att Mr Burkes var i Spanien den här veckan så hade han inte haft något annat val än att låta Tom ta hand om butiken.

Voldemort transfererade sig till Abraxas som han alltid gjorde efter jobbet. Mest för att se hur det gick med Henriksson. Nu var det för att se hur det hade gått med John.

Han stötte ihop med Jonas, som trängde sig förbi honom, i trappan.

"Jonas." Tom blev minst sagt förvånad över att se honom där

"Ja?"

"Hur gick det med John?"

"Det gick bra. Han är på ministeriet. Tyvärr har inga föräldrar dykt upp än. Får jag fråga varför du bryr dig. Det är inte likt dig."

"Vet du vad jag tycker?"

"Nej, borde jag det?"

"Jo, jag tycker att du ska strunta i vad jag gör, sluta ifrågasätta mina order, och göra som jag säger i
fortsättningen."

"Självfallet." Jonas bugade och försvann.

Tom stod kvar där han var innan han transfererade sig till sin lägenhet.