Kapitel 4: Återförening

Där satte han sig på en stol vid köksbordet och drog åt sig dagens post. Det var bara reklam, så han slängde den snabbt åt sidan igen. Han suckade och kollade på klockan igen. Den var knappt halv åtta. Tom reste sig sakta upp från stolen och gick fram till kylskåpet. Ett magiskt kylskåp naturligtvis, eftersom att han hade vägrat ha den minsta mugglarsak i lägenheten.

Plötsligt öppnades ytterdörren med ett ryck och Jason Malcovich kom inspringande.

"Får jag fråga varför du bryter dig in i min lägenhet?"

"Jag ber om ursäkt, men Sven har ställt till problem för oss igen." Tom såg på Malcovich och transfererade sig fort till Abraxas som stod och väntade på honom.

En av de få gångerna som han inte blev förvånad när Tom dök upp från ingenstans. Voldemort var ganska glad över det, och hoppades att det skulle hålla i sig.

"Vad har hänt?"

"Vi skulle ut i köket och ta en kopp te, när vi hörde Sven prata om dig med ministeriet. Lyckligtvis så trodde de inte på honom." Abraxas pratade och Tom styrde stegen mot köket.

"Vilka var det som hörde?"

"Jag vet inte vad de hette, men det var väl ett par medelålders trollkarlar skulle jag tro." Nu var det Malcovich som pratade och Tom stannade.

"Skulle du känna igen dem om du såg dem?"

"Helt klart." Malcovich nickade och svarade samtidigt.

"Bra. Ta dig till ministeriet och kasta en glömskeförtrollning över dem." Jason försvann direkt.

"Du följer med mig." sa han mot Abraxas, som nickade och följde efter Tom ut till köket.

Man kunde fortfarande höra hur Sven satt och försökte övertala ministeriemännen att Tom var ond. De öppnade dörren på glänt så att de kunde se vad Sven höll på med, eller egentligen så var det bara Tom som gjorde det. Abraxas stod bara tyst i bakgrunden.
Voldemort ryckte fram trollstaven och mumlade några tysta ord. Genast började mottagningen till ministeriet bli sämre, och till slut bröts den helt. Det var mest bara för att de inte skulle misstänka något, och för att vara på den säkra sidan så svängde Tom på trollstaven en gång till och en skyddande barriär dök upp. Den hindrade alla som ville att ta sig både in och ut. Om man inte använde dörren då förstås.

Då bestämde sig Tom för att det var dags att visa sig och öppnade dörren helt och klev in i rummet. Sven tystnade genast och försökt transferera sig ut när han såg Voldemorts rasande min, men tack vare den skyddande barriären kom han ingenstans hur mycket han än försökte.

"Hoppsan." Han såg besvärat på Tom och försökte backa ut ur rummet.

"Är det allt du kan säga?" Orden var iskalla, och Sven visste bättre än att säga någon för tillfället.

Det här var exakt det skälet till varför det var Tom som var ledaren och inte någon av de andra, äldre trollkarlarna.
Det där tysta hotet. Det var få som hade hört Tom höja rösten. Kanske när han var lite irriterad eller något liknande, men han skrek aldrig när någon hade gått över gränsen. Det var den tysta ilskan som var värre. Då visste man att man låg illa till och att man skulle straffas för det.

"Crucio." Tom brydde sig inte ens om att se hur Sven låg och vred sig i plågor, som om tusen nålar precis hade stuckits in i kroppen. Han vände sig om och gick ut i hallen där Abraxas väntade.

"Gör dig av med kroppen när han är död."

"Men, Tom... Du kan inte bara..."

"Jaså, det kan jag inte? Tala då om för mig vad det var jag precis gjorde. Jag är inte på humör, så om du inte vill göra Sven sällskap så gör du som jag säger."

Skriken dog långsamt ut och Abraxas vände sig tvärt om och gick tillbaka in i köket, medan Tom transfererade sig tillbaka till sin lägenhet.

När han dök upp där en sekund senare, kollade han på klockan igen, och upptäckte till sin förvåning att klockan redan var halv nio. Tom visste att det var för tidigt att gå och lägga sig, men eftersom att han hade dödat nyligen så behövde han sova om han skulle orka med morgondagen.

Han somnade nästan innan han hade lagt huvudet på kudden.

Han vaknade av klockan nästa morgon också och följde samma rutin som han hade gjort dagen innan. Som han alltid gjorde på morgonen.

Dagen gick som den förra, förutom att John inte kom in och sådant. Visserligen så var han van vid att inget spännande hände. Efter att ha sopat golvet och låst dörren så transfererade han sig till lägenheten.

Han satte sig i en fåtölj med en svartkonstbok i knäna. Han hade precis börjat läsa när det knackade på dörr en. Tom suckade och gömde omsorgsfullt boken igen innan han gick för att öppna.

Där utanför stod en ministerietjänsteman med händerna på Johns axlar.

"God dag. Mitt namn är Mr. Simons och jag skulle behöva prata med dig om den här unge mannen. Får man komma in?" Tom släppte motvilligt in dem. Han visade in dem i vardagsrummet och de slog sig ner i soffan.

"John, mår du bra?" Tom förbryllades än en gång över hur snäll han verkade vara mot pojken. Han hade inte menat att fråga det, men det var något som var märkligt med honom.

"Jag måste be dig att lyssna noga nu, utan att avbryta. Jag vet redan vad du tänker säga så det är bara onödigt att ödla tid på att få det bekräftat." Ministerietjänstemannen suckade tungt och Tom nickade tyst.

"Jo, så här är det. Kommer du ihåg din morbror? Jag förmodar att du gör det. Jo, för ett par år sedan gjorde han en kvinna gravid. Jag vet inte varför, eller om han ens menade att göra det, men barnet fick leva. Utan Morfin så klart, eftersom att det ansågs farlig för barnet att utsättas för faderns våld. Så vi var tvungna att flytta på dem, så att Morfin aldrig skulle hitta dem hur mycket han än försökte. Vi placerade dem här, i Diagongränden. Morfin hittade dem aldrig och jag vet inte ens om han någonsin försökte. Bara igår hittade vi kroppen av pojkens mamma ligga i en gränd i närheten av Svartvändargränden. Då hade vi ingen aning om vart pojken hade tagit vägen och naturligtvis så var vi väldigt oroliga. Senare kom en man in med en liten pojke."

"Jag vet, han kom in till mig hos Borgin och Burkes, så jag bad en vän ta med honom till ministeriet ifall att någonting hade hänt." Mr. Simons verkade inte lägga märke till hur Tom betonade ordet vän.

"Det är bra, men jag bad dig att inte avbryta."

"Förlåt." Det var ett ovant att säga det, men han ansåg att han var tvungen för artighetens skull.

"Jo, vart var jag… Visst ja. Han lämnade honom på ministeriet och försvann nästan genast. Självklart kände vi igen pojken och blev väldigt lättade över att han var oskadd. Ja, och resten vet du."

"Menar du, att pojken som kom in till mig i butiken, John, egentligen är min kusin?

"Det är precis vad jag menar, och eftersom att du är hans enda levande släkting så tänkte vi att du kanske skulle kunna ha möjlighet att ta hand om honom. Vi kan börja med ett par veckor, bara för att se hur det går. Om det inte går bra så flyttar vi honom till ett barnhem."
Barnhem, det hemska ord som ingen borde behöva befinna sig på. Bodde man på ett barnhem var man svag. Man hade svaga föräldrar som inte kunde ta hand om en. Det var vad Tom tänkte när han hörde vad ministerietjänstemannen sa.

"Han kan bo här så länge han vill. Visserligen jobbar jag, men jag känner en person som inte jobbar utan är hemma dygnet runt. Han kanske skulle kunna vara där på dagarna medan jag jobbar." Tom visste att Abraxas var hemma på dagarna och efter att Tom hade pratat med honom så skulle han inte ha något emot att ta hand om John på dagarna.

"Tja, vi säger väl det då. Hej då John." Ministerietjänstemannen verkade motvilligt lämna John kvar hos Tom, men han insåg att han inte hade något val.

"Hej då, Mr. Simons." John vinkade livligt till mannen när han försvann ner i trappuppgången.

Bara sekunder efter att Mr. Simons hade stängt dörren så såg Tom på John och John såg tillbaka. Båda med en lika elak uppsyn. Johns min hade förändrats totalt och för ett kort ögonblick kände han igen sig själv i honom. Det kunde vara skälet till att Tom hade blivit så berörd av pojken dagen innan. Det kunde också bero på att de var släkt, men Tom var inte riktigt säker. Förra gången de träffades hade han varit snäll och trevlig. Det var långt ifrån vad han var nu. Kanske hade han gjort sig till i butiken. Kanske inte. Han sa väl inte så mycket, men han stirrade surt på Tom som om han var helt dum i huvudet.

"Följ med mig." Tom tog tag i Johns hand och transfererade dem till Abraxas.

Han brydde sig som vanligt inte om att knacka utan gick rätt in med John i handen. Voldemort drog med honom till övervåningen och in i ett mörkt rum.

"Vänta här. Jag kommer snart."

John nickade surt, men Tom visste inte riktigt om han kunde lita på honom eller inte. Han bestämde sig för att leta reda på Abraxas så fort det bara gick för att sedan ta sig till tillbaka till John innan han hittade på något.

Tom hittade honom i köket. Han satt runt köksbordet och spelade kort med ett par andra dödsätare.
Abraxas mumlade en ursäkt och reste sig upp för att följa med ut till vardagsrummet.

"Vi har problem."

"Vad är det? Vad har hänt?"

"Minns du pojken från butiken?" Abraxas nickade till svar och Tom fortsatte.

"Det har visat sig att han egentligen är min kusin. Min morbror fick tydligen ett barn innan han dog. Det här kan komplicera saker och ting och jag vet inte vad jag ska göra med honom. Jag har en idé, men vi tar det sen."

"Jag tycker att du ska inviga honom i vad du håller på med. Om ni verkligen är släkt så kanske ni inte är så olika. Jag menar, både du och han blir ju sura om ni inte får som ni vill."

"Hur har du hört det?"

"Jonas sa det när han hade lämnat ungen på ministeriet. Fråga inte hur han visste det, för det vet jag inte. Om det är viktigt så får du fråga honom om det."

"Det spelar ingen roll. Kom så ska du få träffa honom."

De gick tillsammans upp för trappan till det rum där Tom hade lämnat John. Otroligt nog satt han kvar, fortfarande med samma sura uppsyn

"John. Det här är Abraxas." Han lät dem bekanta sig med varandra innan han drog Abraxas åt sidan för att kunna prata ostört med honom.

"Du är hemma på dagarna, eller hur?"

"Ja, men vad har det med…." Då gick det upp ett ljus för Abraxas. "Nej, Nej och nej. Jag gör det inte. Han är ditt problem, inte mitt."

"Jo, det är precis vad du ska göra. Du ska ta hand om John när jag jobbar och om han är skadad på minsta vis är det du som får skulden för det."

"Glöm det, Tom. jag ångrar redan allt jag har gjort åt dig. Få mig inte att göra det här också."

"Jag gillar inte din ton mot mig Malfoy, och det vet du. Om du inte vill råka ut för en allvarlig dos av crutiatusförbannelsen så föreslår jag att du gör som jag säger. Tänk vad som hände med Sven igår. Är vi överens?"

"Ja, vi är överens." Abraxas svalde hårt och såg ner i golvet.

"Bra" Abraxas gick skamset ut genom dörren och Tom hörde stegen när han gick ner för trappan.

Voldemort vände sig om mot John igen och såg på honom utan att säga ett ord. Till slut suckade han och sträckte fram handen mot John som tog den.

Bara sekunden senare dök de upp i Toms lägenhet på nästan exakt samma ställa som de hade transfererat sig från tidigare.

"Var ska jag sova?" Rösten verkade så ynklig att Voldemort såg medlidande på den lilla pojken.

Tom trollade snabbt fram en säng och sköt med hjälp av magi in den mot väggen.

"Du kan sova där. I alla fall till att börja med. Vi får se hur det blir sen. Känn dig som hemma."

"Tack för att jag får bo hos dig. Jag visste att du skulle förstå."

"Förstå vad?"

"Inget, det var bara en sak som jag minns att mamma sa att far hade sagt."

"Vad sa Morfin?" Nu var Tom väldigt nyfiken.

"Jo, mamma sa att han sa att din pappa var en mugglare och att de är väldigt godtrogna."

"Vad ska det betyda?"

"Att du är väldigt godtrogen och att du bara är ett halvblod, medan jag är renblodig."

Tom gnisslade tänder av ren ilska och John bara skrattade åt honom.

"Jag är Salazar Slytherins arvtagare. Hur vågar du tala till mig i den tonen?"

"Men båda mina föräldrar är ju renblodiga och jag tillhör också Slytherins ätt. Det måste göra mig mer betydelsefull än dig?"

"Hur dog din mamma?" Frågan kom så plötsligt att John stelnade till. Tom jublade inom sig för att han äntligen hade fått tyst på honom.

"Svara mig!" Tom använde den vanliga befallande tonen och John hoppade bakåt av skräck.

"Hon blev mördad." Svaret kom snabbt och Tom kunde se stora tårar välla upp i pojkens ögon.

"Jo, så mycket vet jag, men av vem?"

"J-Jag vet inte. Det var mörkt och han bar mask för ansiktet."

"Hurdan mask?"

"En sådan som skymmer ansiktet. Jag vet inte. Det var mörkt, och jag såg inte så mycket. Det var bara en sak som jag kommer ihåg väldigt väl. På mannens arm fanns det an tatuering av en dödskalle med en orm ringlade ut ur munnen." John pratade väldigt fort och Tom fick verkligen anstränga sig för att höra vad han sa. Han log när han hörde det sista.

"Jaså, du menar det här märket?" Tom drog fram en teckning ur en byrålåda och John backade.

"Nej. Det kan inte… Du kan inte…" han lämnade meningarna oavslutade och stirrade skräckslaget på Tom.

"Det stämmer nog ganska bra, men om det hjälper så hade jag ingenting att göra med mordet på din mamma. Hon var förmodligen bara i vägen."

"Vad är det för märke?"

"Mina anhängare kallar det för mörkrets märke. Ganska passande egentligen. De kallar sig för dödsätare och mig kallar de för Mörkrets Herre, så jag antar att det jämnar ut sig i längden."

"Varför ville du inte att de skulle ta mig till ett barnhem?"

"Därför att jag har själv bott på ett barnhem och jag vet vilket helvete det är."

"Men du bryr dig inte om mig."

"Nej, det stämmer nog. Jag tror inte jag bryr mig om dig, men jag tänker inte låta mina egna släktingar hamna på barnhem och uppleva samma sak som jag gjorde."

"Tom, har du någonsin dödat någon?"

"Mm. Det har jag. Jag dödade min far och mina farföräldrar för ett par år sedan. Sen dess har jag legat så låg jag bara kan, men visst händer det att jag dödar någon person lite då och då. Om jag blir arg eller någon liknande. Jag kan också döda om jag är uttråkad."

"Vem var det jag träffade förut?"

"Det var Abraxas. Han är inte så farlig som han ser ut. Håller man koll på honom så ordnar det sig till slut. Jag jobbar på honom helt enkelt. Det var lättare när vi gick på Hogwarts. Då fanns han alltid nära mig. Det blir svårare nu när han är längre ifrån mig."

"Varför kan jag inte stanna här när du jobbar?"

"Du är fem. Jag har ansvaret för dig och du lämnar inte den här lägenheten eller Abraxas herrgård utan min tillåtelse. Förstår du det?"

John satte upproriskt armarna i kors och såg surt på Tom.

"Jag är faktiskt sju. Jag kan ta hand om mig själv."

Det var inte något Tom hade räknat med. Han såg mycket mindre ut än han egentligen var.
Okej. Du är sju, men det spelar ingen roll, Abraxas kommer ändå få förhållningsorder."

"Varför då?"

"För att se till att du uppför dig och se till så att du inte blir skadad. Han kommer inte att släppa ut dig utanför grindarna utan min tillåtelse."

"Tänk om han gör det ändå?"

"Det gör han inte. Då vet han vad som händer."

"Men tänk om…"

"Det finns inga om. Jag ska prata med dödsätarna imorgon och säga till dem att inte röra dig. Gå och lägg dig nu. Det är sent.

"Men Tom…"

"Inga men. Det finns tre ord jag avskyr. De är om, men och nej. Lär dig det. Jag tål inte att bli ifrågasatt och ställ inte så många frågor." Tom var irriterad, men någonstans där inne visste han att John var tvungen att ställa de här frågorna. Det tillhörde att barn att vara nyfiken. Särskilt om man var i den åldern som John var i.

"Varför inte?"

"För att jag inte tycker om det. Har jag besök så håller du dig tyst. Förstått?" Han började tröttna på den här ungen nu, och han hade bara bott där ett par timmar.

"Ja, Tom. God natt."

"God natt, John."