Kapitel 5: Första dagen med John

Tom vaknade nästa morgon och stirrade upp i taket. Klockan var bara halv fem och han behövde inte gå förrän om ytterligare en timme. Han såg på John som låg och sov i andra änden av rummet. Tom fnyste och stängde av klockan så att den inte skulle ringa och väcka honom.

Han satte sig vid köksbordet med en tallrik flingor framför sig. Det var vanligt att han åt flingor till frukost. Det skulle tydligen vara nyttigt hade han hört. Inte för att han brydde sig, men något var han ju tvungen att äta.

"God morgon." Tom vände sig om bara för att se John sitta upp och stirra på honom.

"Hur länge har du varit vaken?"

"Vet inte. Ett par minuter kanske." John försökte kväva en gäspning.

"Klä på dig och ta något att äta. Du ska till Abraxas om ungefär en timme."

"Jag vill inte."

"Gör som jag säger." Tom återgick till frukosten och skummade snabbt igenom gårdagens tidning.

Han log när John satte sig på stolen mittemot honom och hällde upp en tallrik flingor. Där satt de sedan och betraktade varandra medan solen höll på att gå upp.

Drygt en timme senare var de färdiga och innan John han reagera hade Tom tagit tag i hans arm och transfererat dem därifrån.

Bara sekunden senare stod de framför Abraxas som var i full färd med att plocka undan frukosten.

"Jag förstår inte varför du inte skaffar en husalf till det här. Det skulle behövas. De beter dig ju som
en mugglare."

"Jag vet, jag ska. Jag har bara inte haft tid än."

Tom fnyste och släppte John som gned sig om handleden.

"När kommer du tillbaka?" Abraxas vände sig om och ställde in något i kylskåpet.

"Jag vet inte. Jag ska på ett möte idag också så det blir nog ganska sent skulle jag tro."

"Tom, måste du gå?" John såg tårögt på honom.

"Ja, det måste jag. Sluta tjata."

"Men, kan inte jag få följa med då?"

"Nej har jag sagt." Det här var säkert tjugonde gången han frågade. Sen frukost.

"Men..."

"Nej!" röt han och John hoppade till och tystnade.

Tom vände sig om och gick ut i den tysta hallen. Han såg sig omkring och stannade, som om han väntade på någon. Abraxas förstod vinken och följde genast efter. John försökte också följa efter, men efter en arg blick från Tom stannade han i köket.

"Du borde inte vara så hård mot honom. Han är bara ett barn." Abraxas lät för en gångs skull ganska orolig.

"Strunta i det. Kommer du ihåg vad jag sa igår?"

"Självklart. Hur skulle jag kunna glömma det."

"Bra, då vet du vad som gäller. Åh, och en sak till. Om han lämnas här själv, ens för en sekund är det du som får skulden. Han lämnar inte området och om han är skadad..."

"Är det jag som får skulden, jag vet. Du sa det igår. Du är visst ganska rädd om honom i alla fall."

"Tig, Abraxas. Tänk på vem du talar till."

"Förlåt, mästare. Det var inte min mening att vara respektlös."

"Vi ses ikväll." Tom ignorerade Abraxas, som nickade och öppnade dörren.

Tom gick en bit innan han transfererade sig till Borgin och Burkes. Han ägnade dagen till allt som var vanligt, eller det var väl ganska ovanligt men i alla fall. Tom brydde sig inte.

Precis vid klockan ett öppnades dörren och en man med huva uppdragen över huvudet klev in. Tom fnyste och slet åt sig en kvast och började slarvigt sopa golvet. Mannen såg sig omkring och gick slött fram till disken.

"Hallå! Mr Burkes?"

"Han är inte här. Han reste till Spanien för ett par dagar sedan." Tom svarade låg och mannen snurrade runt.

"Han visste att jag skulle komma idag", fräste mannen.

"Det är inget jag kan göra något åt. Är det något du behöver hjälp med får du prata med mig."

"Dig? Ett biträde. Vad får dig att tro att jag skulle tala om något för dig?"

Tom ställde ifrån sig kvasten och gick fram till mannen.

"Vad heter du?"

" Andrew, Andrew Johnson."

"Okej, lyssna noga då Andrew. Om du talar i den tonen till mig igen så ska jag personligen se till att du ångrar att du ens började tala till mig. Förstår du?"

"Du? Jag visste inte att du jobbade här." Andrews röst skakade och han rörde sig sakta bakåt.

Tom log och ställde sig bakom disken.

"Var det något du ville, eller kom du bara för att håna mig?"

"Nej, självfallet inte. Jag menade inte att håna er. J-jag visste inte. Jag ber om ursäkt." Johnson dog sig sakta bakåt mot den öppna ytterdörren, men Tom fick den att smälla igen med en lätt sväng på staven.

"Vad gör du?"

"Vad ser det ut som att jag gör? Jag hindrar dig från att gå."

"Ja, själfallet ser jag det, men varför?"

"Därför att jag behöver din hjälp med en sak."

"Jag vägrar" Andrew vände sig om och han inte mer än lägga handen på handtaget innan han kände en hand på axeln.

"Du vet. Jag gillar inte när folk inte lyder. Det känns inte bra helt enkelt."

"Jag förstår vad du menar."

"Bra, då hjälper du mig." Befallde Tom.

Andrew försökte protestera, men Tom brydde sig inte om det utan gick istället ut på lagret och hämtade något.

"Det här paketet ska till Cygnus Black. Vet du var han bor?"

Andrew nickade och suckade när han insåg att han inte hade något val. "Han bor bara ett par kvarter ifrån mig själv."

"Bra, och en sak till. Jag får veta om du inte har lämnat paketet inom en timme."

Andrew transfererade sig iväg och Tom satte sig på stolen bakom disken och plockade upp en tidning som låg slängd på golvet. Det var inte mycket mer utan värde som hände på resten av dagen. Lite kunder, men inget stort. Han hade fått bekräftat av Jonas att Andrew faktiskt hade levererat paketet till Cygnus och än en gång fått höra att det inte hade gjorts några förbättringar på att hitta Henriksson. Vilket gjorde Tom en aning arg, men det kunde han ta ut på någon olydig dödsätare senare.

Klockan var säkert runt åtta när Tom kom tillbaka till Abraxas herrgård Malfoy Manor. Då hade han haft ett möte med ett par dödsätare och dessutom hunnit träffa Cygnus och diskutera ett par saker med honom.

"Tom du är tillbaka!" John kom springande på mot honom när han väl dök upp.

"Ja, har allting gått bra?" Tom var egentligen för trött för att orka bry sig, men ändå ställde han den oundvikliga frågan.

"Nja." John skruvade oroligt på sig, som om han väntade att någon skulle tysta ner honom.

"Jaså? Har det hänt något?" Tom var plötsligt klarvaken och såg strängt på John.

"Inte direkt. Jag följde med Abraxas till Diagongränden för han behövde köpa något till bröllopet."

"Diagongränden? Jag sa ju till dig att dy inte under några omständigheter fick lämna huset utan min tillåtelse." John nickade skamset och såg ner i golvet.

"Har du allt?" Frågade Tom argt

"N-nej."

"Hämta det då och vänta vid dörren, jag kommer snart."

John nickade igen och Tom gick med snabba steg ut mot köket.

"Sa jag inte till dig att se till att han inte lämnade huset?!" Abraxas for med ett ryck upp ur stolen och ställde sig mittemot Tom.

"Jo, jag vet, men jag blev tvungen att…" Abraxas tystnade när han insåg att det inte skulle leda någon vart att komma med ursäkter.

"Crucio!" Tom fick smärtan att försvinna lika fort som den hade kommit.

"Jag är ledsen. Jag menade inte att ifrågasätta era order, mästare."

"Jag vet, men du vet lika väl som jag att olydnad måste bestraffas."

Abraxas nickade och föll till golvet när Crutiaturförbannelsen träffade honom igen. Den här gången varade den längre och Tom log. Ett elakt och hämndlystet leende och han avslutade förbannelsen innan han gick ut till ytterdörren där John skräckslaget stod och väntade.

"Kom nu" Tom tog tag i Johns hand och transfererade dem till lägenheten.

"Har du en aning om vad som kan hända om du någonsin ifrågasätter vad jag säger igen?"
John skakade långsamt på huvudet och gick sakta mot sängen. Tom tog tag i kragen och drog tillbaka honom.

"Sitt så ska jag berätta." John gjorde motvilligt som han blev tillsagd och Nagini slingrade sig upp i hans knä.

"Så här är det. Jag försöker skapa en sak. En värld fri från smutsskallar och mugglare, och det finns folk som inte tycker om det och som skulle göra vad som helt för att hindra det. De personerna skulle med all säkerhet försöka få tag i dig och döda dig. Eftersom att du är min kusin så vill inte jag att det ska hända. Förstår du det?"

"Ja. Jag är ledsen Tom. Jag visste inte."

"Självklart visste du inte, men nu gör du det. Jag gör bara det här för att skydda dig, förstår du det. Du är mer sårbar än du tror. Gå och lägg dig nu. Klockan är mycket."

"Jag förstår Tom, men jag kan försvara mig bättre än du tror. Om du bara gav mig en chans att visa det."

"En chans?"

John nickade förväntansfullt.

"Som du vill. Du ska få din chans, men inte nu. Du får vänta tills på fredag. Då har jag tid."

"Ska jag försvara mig mot dig?" John såg förvånad på Tom och snabbt skakade på huvudet och suckade.

"Nej, men jag vill ha dig kvar levande och jag litar inte riktigt på mina dödsätare än."

"Okej. Får jag träna imorgon hos Abraxas?"

"Ja, visst, varför inte. Du kan säkert få använda Abraxas källare om jag frågar."

"Du menar befaller?"

"Du lär dig fort. Går och lägg dig nu. Du behöver dina krafter om du ska orka träna imorgon."

John nickade och bytte snabbt om och kröp ner i sängen.
Tom gjorde samma sak och bara ett par sekunder senare sov de båda djupt.
Bara en timme senare vaknade han igen. Han hade haft en konstig dröm. Han hade hört Melinda prata med honom, men han förstod inte vad hon sa. Det var ett annat språk, ett språk som Tom inte förstod även om han borde göra det. Han hade lärt sig flera olika språk under åren, men nu när han kom att tänka på det hade han aldrig lärt sig tyska. Han visste inte varför, det hade väl bara blivit så av en konstig anledning. Det var ett språk han var tvungen att lära sig, men inte nu. Nu hade han inte tid med det.
Han gick upp och hällde upp ett glas vatten innan han till slut gick tillbaka till sängen.

"Mästare, det är något fel med din brorson." Nagini kom slingrande över golvet och Tom plockade upp henne och la henne kring halsen.

"Ta det lugnt, min vän. Han mår bra."

"Nej, det gör han inte. Ser du inte det." Nagini slingrade ner från Toms axlar och tillbaka till Johns säng.
Tom gick motvilligt fram till John säng och såg på honom. Han suckade och vände sedan tillbaka till sin egen säng.

"Vad är det för fel på honom, mästare?"

"Ingenting. Förmodligen bara en mardröm. Jag pratar med honom imorgon. Blir det bra?"
Nagini nickade lugnt och la sig till rätta bredvid John igen. Utan den mista tanke på vad som kunde ha hänt.

Klockan var tre när Tom vaknade igen av Johns skrik. Han var framme hos honom på mindre än en sekund.

"Vad är det för fel?" Nagini slingrade ner på golvet och väntade.

John vred sig oroligt omkring och var alldeles kallsvettig.

"Jag vet inte, men han måste till ett sjukhus omedelbart." Tom klädde snabbt på sig innan han lyfte upp John och transfererade dem till sjukhuset.

Nagini blev lämnad kvar i lägenheten och hon där låg hon surt och väste för att hon inte hade fått följa med.