Kapitel 6: Nyheter

Tom dök upp på S: t Mungos en halv minut senare med John i famnen. Han visste inte varför han brydde sig så mycket, men han kände sig sammanbunden med John på något sätt.

"T-Tom?" Stammade John andfått.

"SSch, var tyst och vila nu. Allt kommer att bli bra." Tom la handen på Johns panna bara för att konstatera att han både var kokhet och sjöblöt av svett.

En sköterska tog snabbt hand om John och bad honom vänta i väntrummet.

"Jag säger till så fort jag vet något." Lovade hon och gick snabbt därifrån med John.

Tom gick sakta till väntrummet där han satte sig på en hård plaststol och stirrade rakt fram. Där satt han och väntade medan timmarna segade iväg.

Efter fyra timmar hade han fortfarande inte hört något och nu började han bli orolig på allvar.
Till slut öppnades dörren och samma sköterska som hade tagit John gick fram till honom.

"Får jag träffa honom?" Var Toms första fråga.

"Sätt dig ner", suckade sköterskan och Tom gjorde som hon sa. Hon slog sig själv ner bredvid honom och såg på honom.

"Mr...?"

"Riddle", avslutade Tom snabbt.

"Mr Riddle. Jag vill bara meddela att allting gick som det skulle, men sen..."

"Sen vad?"

"Han svarade inte på någon av de trolldrycker vi gav honom och föll i koma. Vi försökte få honom att..."

"Jag vill se honom", avbröt han igen med hård röst.

Sköterskan ryggade tillbaka, men nickade lugnt och Tom följde efter henne.
Tom kollade på klockan. Den var halv sju och solen höll på att gå upp. Inte för att han brydde sig, men han skulle förmodligen bli tvungen att åka till butiken trots allt som hade hänt. Mr Burkes hade varit mycket bestämd på den punkten.
Sköterskan visade in Tom i ett enskilt rum och lämnade honom ensam där.
Där i sängen låg John. Det såg nästan ut som om han sov. Tom satte sig på en stol bredvid sängen och såg på honom.

Till slut öppnades dörren och en botare kom in. Tom reste sig upp och de såg länge på varandra innan Tom tog till orda.

"Hur länge kommer han vara så här?"

"Det vet jag inte. Vi har som sagt gett honom alla möjliga sorters trolldrycker, men han har inte reagerat på någon av dem, vilket är väldigt ovanligt. Jag har aldrig sett något liknande tidigare."

"Finns det någon chans att han har blivit förgiftad?" Tom kom att tänka på en sak från när han gick i skolan. När han tänkte efter så var det här inte så stor skillnad från vad som hände med hans älskade Melinda.

"Ja, chansen finns ju, men den är inte särskilt stor."

"Varför?"

"Därför att varenda giftexpert i landet har tittat på honom och uteslutit all sorts förgiftning. Visserligen finns det en liten chans att de har fel, men de verkade ganska säkra."

Tom lämnade snabbt rummet och gick genom otaliga korridorer innan han slutligen hittade dörren ut. Han slet upp den och rusade ut.
Strax där efter transfererade han sig till Abraxas.

"Tom, klockan är sju. Vad gör du här?" gäspade Abraxas.

"Jag måste veta en sak. Igår, när du tog med John till Diagongränden. Lämnade du någonsin honom ensam?"

"Nej, självfallet inte. Han var med mig hela tiden." Tom kunde inte uppfatta att han ljög och suckade.

"Okej, jag tror dig. Åt han något?"

"Nej, eller jo förresten. Han åt lite godis som vi köpte i utkanten av svartvändargränden. Hur så? Har det hänt något?"

"Faktum är att ja, det har hänt något. John ligger i koma på S: t Mungos."

"Jag är hemskt ledsen. Jag borde inte gett det där godiset till honom. Det var fel och jag ber om ursäkt."

Tom struntade i det och satte sig ner vid köksbordet.

"Har du kvar godiset?" muttrade han.

"Nej, tyvärr. Han åt upp allt som fanns."

Tom reste sig upp och gick därifrån utan så mycket som ett ord.

"Tom, vänta." Abraxas han ikapp honom vid ytterdörren.

"Vad?" Fräste han.

"Jag är verkligen ledsen." Tom kände hur Abraxas försökte, men han brydde sig inte.

Han öppnade dörren och gick därifrån med snabba steg. Han transfererade sig inte förrän han var utanför Abraxas ägor. Då hade han fått tillräckligt med tid att tänka och tog sig till butiken som han öppnade. Lite sent kanske, men Mr Burkes hade aldrig sagt när han skulle öppna. Bara ATT han skulle öppna.
Tom var dödligt trött, men på något sätt lyckades han hålla ögonen öppna hela dagen.

Han tillät sig inte att vila förrän han kom hem på kvällen och då var han så utpumpad att han bara slängde sig på sängen och somnade med kläderna på.

Klockan var nio när han vaknade igen. Han suckade, men blev lite gladare när han insåg att det blev fredag och han kunde stänga butiken redan klockan fem idag, men glädjen försvann snart när han kom ihåg John på sjukhuset.

Han bytte snabbt kläder och bredde två mackor, som han snabbt slängde i sig innan han transfererade sig till butiken i svartvändargränden.

Precis klockan fem stängde Tom och transfererade sig till S: t Mungos för att se om Johns tillstånd hade förändrats. Han blev inte direkt förvånad när han upptäckte att det var detsamma som dagen innan.
Han suckade, något som började bli vanligare och vanligare igen. Tom trodde att han hade vant sig av med det, men tydligen hade han haft fel. Tom insåg att om någonting förändrades så skulle han få veta det så han transfererade sig till Abraxas och blev inte lite förvånad när han upptäckte att det inte var någon hemma. Som vanligt brydde han sig inte, utan tog tillfället i akt att snoka lite.

Han blev väldigt förvånad när han hittade en svart tygpåse med godis i byrålådan. Tom trodde inte det var möjligt. Han hade inte uppfattat att Abraxas ljög och nu när han tänkte efter så trodde han inte att han hade gjort det heller. Påsen var bara slarvigt slängd i en låda och Tom visste att om det var Abraxas som hade gjort det här, så hade påsen varit betydligt svårare att hitta. Alltså var det antingen en amatör som hade gjort det här, eller så hade någon avsiktligt lagt den där för att han skulle hitta den och sedan tro att det var Abraxas som lagt den där. Då kom han att tänka på en sak till som Abraxas hade sagt. John hade ätit upp allt godis. Om det var sant. Vad var det här?

Han hörde ytterdörren smälla igen och när han hörde steg i trappan gömde han sig fort i garderoben.
Det var Malcovich och han verkade stressad. Han slet upp byrålådan och slet ut allt i den bara för att inse att han inte hittade det han letade efter.

"Letar du efter det här?" sa Tom och höll upp påsen.

Malcovich vände sig snabbt om och ryggade tillbaka och nickade.

"Vad är det?"

"Godis", svarade Malcovich osammanhängande.

"Ja, jag ser det, men vad är det för speciellt med det?" Tom rörde sig inte ur fläcken och nu började han bli lite irriterad också och det var aldrig bra.

"Inget, mästare. Jag svär." Protesterade Jason.

Ytterdörren smällde igen ytterligare en gång och nu hörde Tom att det var Abraxas.

"Abraxas, kom upp hit ett tag!" ropade han och Abraxas ropade något tillbaka.

På bara en minut var Abraxas där och såg förvånat på Malcovich.

"Vad gör du här?" Abraxas såg kyligt på Malcovich.

"Ingeting. Vad gör du här?" Svarade Jason like kyligt tillbaka, men en betoning på du.

"Ja, jag bor här."

"TIG!" Röt Tom och de både männen tystnade omedelbart.

Malcovich tog ytterligare ett steg tillbaka och var på väg att transferera sig därifrån när Tom höjde sin trollstav och riktade den mot honom.

"Du går ingenstans förrän jag säger till." Jason suckade tyst och gjorde som han blev tillsagd.

"Abraxas, känner du igen det här?"

"Ja, det var sådant godis John åt."

"Bra, och då kanske Malcovich kan förklara varför just det godiset befinner sig här?"

"Jag köpte det där igår och så bara slängde jag ner det någonstans när jag var tvungen att gå igår kväll."

"Sådana lögner. Jag tål det inte och det trodde jag du visste", muttrade Tom lågt.

"Jag ljuger inte", protesterade han, men Tom visste bättre än att tro på honom.

"Du förgiftade honom, eller hur?"

"Tja, du verkar ju redan veta svaret, så ja. Jag förgiftade honom."

"Varför?"

"Jag vet inte riktigt. Jag ville se hur det skulle påverka hans kropp, och så ville jag hämnas för vad du gjorde med Mark."

"Mark? Ja visst ja, kräket som dödade Melinda."

"Visste du att han var min yngsta bror?"

"Nej, och jag har fått nog av hemliga familjemedlemmar som dyker upp när man minst anar det. Det var Marks eget fel att han dog. Hade han inte dödat Melinda så hade jag sluppit döda honom."

"Du irriterade honom och så ville han ha Melinda för sig själv."

"Om han tyckte om Melinda kunde han säga det till mig, inte döda henne."

"Han tyckte inte om smutsskallen, men han ville inte att du skulle få henne", tillade Malcovich triumferande.
Tom skakade av ilska. Hur vågade han kalla hans älskade Melinda för smutsskalle.

"Tom lugna ner dig. Det kommer inte hjälpa att bli arg, du bara ångrar det senare och det vet du." Abraxas la en hand på Toms axel, men han skakade bort den.

Strax därefter tog han tag i Malcovich klädnad och transfererade dem till något som såg ut att vara en förfallen herrgård.

Jason slet sig loss från Toms grepp och såg sig förvånat om.

"Var är vi?" han försökte att inte darra på rösten när han sa det, men Tom genomskådade honom direkt.

"Kom, jag ska visa dig en sak och om du transfererar dig härifrån dödas du. Förstått?" Hotade Tom.

Dödsätaren nickade sakta och följde långsamt efter Tom upp mot huset, som verkade vara ödelagt sedan långt tillbaka.

Tom ledde dem utan vidare in i huset och fortsatte upp för trappan.

"Vad är det jag ska se?" frågade Malcovich nervöst.

"Ingenting egentligen. Jag vill bara att du ska se vidden av vad jag kan göra med dig om du någonsin talar om Melinda på det viset igen." Tom log silkeslent.

"Du menar att kalla henne för smutsskalle. Det gör jag bara för att det är sant."

"Det är inte sant och det vet du. Jag skulle vilja be dig att inte ljuga för mig igen, du ödslar bara med en massa tid genom att komma med en massa bortförklaringar."

"Okej, jag har inte kollat hennes blodstatus, men det spelar väl ändå ingen roll. I mina ögon är hon en smutsskalle och jag kommer fortsätta kalla henne för det och det finns inget du kan göra för att stoppa det."

"Jaså, det gör det inte. Få se, vart ska vi börja. Jo nu vet jag. Den här vägen." Tom log åter igen silkeslent och Malcovich började känna sig illa till mods.

De gick upp för ytterligare en trappa innan de kom in i något som såg ut att vara ett sovrum. Där stannade de och Jason såg sig oroligt omkring.

"Ställ dig vid fotändan av sängen", kommenderade Tom och dödsätaren gjorde motvilligt som han blev tillsagd.

"Bra." Tom tog upp sin trollstav ur fickan och riktade den mot Malcovich bröst.

"Vad gör du?" Malcovich spärrade upp ögonen och stelnade till, men slappande av när Tom sänkte trollstaven igen.

"Vad är det med dig, Tom?" Han verkade slappna av mer och mer när han såg hur trollstaven åkte tillbaka ner i fickan igen.

"Ingenting. Stå kvar där du är så ska jag berätta en sak för dig. En sak som jag inte har berättat för någon förutom Melinda." beordrade Tom hårt.

"Vad då?"

"Jag dödade min far här för två år sedan. Precis på den platsen där du står nu."

Malcovich såg lätt illamående och flyttade sig snabbt därifrån.

"Får jag fråga varför?"

"Han var en mugglare", viskade Tom med rösten fylld med hat.

"Men det skulle betyda att du är…"

"Är vadå?" fnyste Tom irriterat
"Ett halvblod", pressade han fram.

Det hade varit ett misstag. På bara en sekund var Tom framme hos honom och hade slutit handen kring hans hals och tryckte upp honom mot väggen.
Malcovich sparkade och gjorde allt för att få bort Toms hand från halsen så att han kunde andas igen, men Tom gjorde inga tecken på att vilja släppa.
Efter en stund lättade han på greppet och dödsätaren föll ner på golvet och drog fräsande efter andan.

"Tala aldrig om mig i den nedlåtande tonen igen. Okej? Bra!" Tom vände sig om och lämnade Malcovich ensam i sovrummet.

Som väntat kom han springandes när Tom var på väg att lämna den mark som hade tillhört hans far.
Tom stannade, vände sig om och såg Jason komma närmare och närmare hela tiden. När det bara var en meter kvar mellan dem sjönk dödsätaren ner på knä och kröp fram till Voldemort för att be om ursäkt. Tom log åt att han ännu en gång hade fått som han ville.

"Förlåt mig, mästare. Det var inte min mening att förolämpa er." Tom hade nästan aldrig tidigare hört någon låta så ynklig i hela sitt liv och var väldigt stolt över vad han hade åstadkommit.

"Bra, då gör du inte om det." Konstaterade Tom kallt och såg hur Malcovich sakta drog sig bakåt. Fortfarande knäböjande.

"Nej, självfallet inte, mästare. Jag skulle aldrig…"

"Bra. Res dig", avbröt Tom och mannen framför honom gjorde omedelbart som han blev tillsagd.

Malcovich stannade i en bugande ställning och såg ner i marken, som om han var rädd för att möta Toms blick.

"Ett ont ord till om Melinda och du kommer att ångra dig gruvligt. Jag hoppas du förstår det."

"Jag förstår, mästare", svarade Malcovich monotont.

"Bra. Nu när jag tänker efter är det nog bäst att du inte talar om henne över huvud taget." Jason nickade och förblev tyst.

"Du kan gå."

De transfererade sig därifrån både två och Tom dök upp i sin lägenhet i tid till att släppa in Cygnus
som knackade på dörren.

"Kom in och berätta vad som har hänt." Cygnus la inte märke till den befallande tonen i Toms röst, men svarade lydigt på frågan.

"Det är Abraxas. Han är förkrossad. Tydligen så har hans fästmö bråkat och hon sa till honom att hon inte älskar honom, utan gifter sig emot sin vilja."

"Vad sa Abraxas om det?"

"Jag vet inte riktigt. Han slog till henne och transfererade sig därifrån."

"Leta reda på Abraxas och säg till honom att Alice bara sa så till honom för att såra honom."

"Men det vore ju att ljuga, för jag antar att du har ett finger med i spelet." Tom log och suckade.

"Du har rätt. Jag har ett finger med i det här spelet, men det spelar ingen roll. Det viktigaste just nu är att Abraxas och Alice gifter sig. Hur går det med Druella förresten?"

"Det går bra. Synd att du inte kunde komma på bröllopet."

"Ja, det var en besvikelse att inte komma, men jag hörde att allt gick bra." Tom lät inte särskilt besviken

"Ja, Druella är gravid nu. Vi får bara hoppas att det går vägen. Vi har redan stött på oförutsedda komplikationer." Cygnus såg på Tom som om han väntade sig en följdfråga, men han blev besviken.

"Jaså? Vi får ta det en annan gång, nu måste vi till Abraxas och Alice."

"Visst. Jag ska prata med Abraxas, men det är inte säkert att han lyssnar."

"Han lyssnar på dig. Det vet jag att han gör. Det har han alltid gjort." Tom transfererade sig till Abraxas kusin och bankade envist på dörren tills den äntligen öppnades av en husalf.

Tom kunde inte minnas att han hade sett en husalf här när han var sist, men sen hade han ju inte varit överallt i huset heller. De hade kanske inte varit i samma rum. Inte för att han brydde sig. Det var ju trots allt bara en husalf.

"Ta mig till Mr Watkins." beordrade han hårt och husalfen bugade sig djupt och visade in honom i köket.

"Husbonden har besök."

"Vem är det James?" Frågade han utan att se upp ifrån tidningen som han för tillfället höll på att läsa.

"Jag", sa Tom kallt, vilket fick Mr Watkins att omedelbart lägga ner tidningen och resa sig upp.

"Lämna oss James." Sa han kallt och husalfen gjorde genast som han blev tillsagd

"Vilken pli du har på honom. Det skulle jag kunna behöva på mina dödsätare. Eller din dotter kanske?" avslutade Tom och såg hur Mr Watkins blev väldigt blek.

"Vad har hon gjort?" lyckades han pressa fram.

"Hon sa till sin fästman att hon inte gifte sig av kärlek utan bara för att ni hade sagt till henne att göra det", förklarade Tom irriterat.

"Jag ska prata med henne", lovade Mr Watkins.

"Nej, jag vill prata med henne. Du förstår. De måste gifta sig. Annars kommer inte min plan att fungera som planerat."

"Men om jag bara fick…"

"Är du döv. Jag sa nej. Ta mig till henne" , beordrade Tom.

Mr Watkins suckade och gjorde som han blev tillsagd och de hittade Alice på sitt rum. Sittandes gråtande på golvet stödd mot sängkanten.

"Lämna oss ifred", sa Tom tyst och Mr Watkins gjorde som han blev tillsagt utan att säga något.

Tom gick långsamt in i rummet och Alice såg upp när han närmade sig henne. Även hon blev mycket blek när hon såg honom. Hon torkade tårarna och reste sig upp.

"Vad gör du här?" fräste hon hulkande fram.

"Jag ska prata med dig om Abraxas och bröllopet. Jag hörde att ni har haft en liten dispyt med varandra."

"Ja och nu vill han inte gifta sig med mig. Det är skönt."

"Skönt? Jag lovar dig att om du inte gifter dig med Abraxas så kommer ditt liv bli allt annat än skönt. Jag sa ju till dig att det förstör mina planer om ni inte gifter er."

"Jag tänker aldrig gifta mig med honom så länge jag lever?!" skrek hon och hennes mor och far kom inrusandes till henne.

"Alice vad tar det åt dig. Har vi inte lärt dig någonting om uppförande. Vi skriker inte i det här huset om det inte är nödvändigt", sa hennes mor strängt.

"Jag ber om ursäkt för hennes uppförande, mästare. Jag vet inte vad som flög i henne." Mr Watkins försökte be om ursäkt, men för tillfället var Tom så chockad över Alice plötsliga anfall att han inte sa ett ord.

Till slut verkade han ha hämtat sig i alla fall.

"Alice. Lyssna på mig. Jag vet att du inte gillar Abraxas, men ibland måste man göra uppoffringar. Det här är en av gångerna." Sa Tom silkeslent och såg på henne.

"Jag vill ändå inte gifta mig med honom", sa Alice, mycket lugnare den här gången.

Tom suckade irriterat och drog fram trollstaven.

"Då ger du mig inget val", muttrade han och riktade den mot Alice.