Kapitel 7: Bara problem
"Om du inte gör som jag säger så lovar jag dig att jag kommer hit igen. Och tro mig, det är ingenting som vare sig du eller dina föräldrar vill. Nästa gång kommer jag vara långt ifrån lika trevlig som jag har varit idag. Förstår du det?" fräste Tom och sänkte staven.
"Jag förstår, men jag vill ändå inte gifta mig med honom." Alice såg surt på honom och hennes mor lämnade rummet.
Tom reste handen med trollstaven i så att den återigen riktades mot Alice.
"Mästare, snälla tänk om. Hon kommer göra som du säger. Jag lovar." Mr Watkins ställde sig framför honom, men allt han fick var en kylig blick.
"Flytta på dig. Jag ska inte döda henne. Inte än i alla fall", fräste Voldemort och mr Watkins gjorde långsamt som han blev tillsagd.
Det var en otrolig tystnad i rummet och man kunde förmodligen höra en nål falla till golvet om man lyssnade noga.
"Crucio!" skrek Tom och mr Watkins kunde inte göra annat än att se sin dotter falla skrikandes ner på golvet.
Tom fick förbannelsen att sluta nästan lika fort som den hade kommit och gick lugnt fram till Alice som låg och flåsade på golvet.
"Gör du som jag säger nu, eller ska jag bli tvungen att använda förbannelsen igen?" Alice sänkte huvudet i en nickning och to spjärn mot sängen för att kunna resa sig upp.
"Mycket bra. När är bröllopet?" frågade Tom och vände sig om.
"Nästa lördag, mästare", svarade mr Watkins och gick för att hjälpa sin dotter.
"Bra, det ser jag fram emot." Med de orden transfererade han sig tillbaka till lägenheten igen och sjönk ner på en stol vid köksbordet för att invänta Cygnus.
Bara ett par minuter senare dök han upp och slog sig ner mittemot Tom vid köksbordet.
"Hur gick det?" Tom slog upp en tidning och skummade långsamt igenom första sidan.
"Tja, jag vet inte riktigt. Jag förklarade situationen för honom, men jag vet inte om han trodde på det eller inte. Alice kom sen och ursäktade sig, så något måste du ha gjort", sa Cygnus och lutade sig tillbaka på stolen.
"Bra, jag hinner inte ta hand om det nu. Jag är orolig för John." Tom la ner tidningen igen och såg på Cygnus.
"Jag hörde att han låg i koma." Tom nickade frånvarande och såg ner på tidningen igen.
"Du sa att Druella var gravid och att det redan tillkommit komplikationer. Vad är det som har hänt?"
"Jag vet faktiskt inte. Botarna säger ju inget så vi får vänta och se. Hade det varit något allvarligt hade vi ju förmodligen fått reda på det nu."
"Ja, förmodligen. Lämna mig ifred nu", beordrade Tom lätt.
Cygnus verkade se lite stött ut av orden, men reste sig upp och gick mot ytterdörren. Han la handen på dörrvredet och tryckte ner det för att sedan försvinna ut genom den vidöppna dörren.
Med en lätt sväng med trollstaven fick Tom den att stängas igen och han tog upp tidningen igen. Inte för att det stod något intressant i den, utan mest för att ha något att göra.
En timme senare knackade det på dörren och Tom öppnade dörren med en sväng på trollstaven. Det var Malcovich.
"Jag har inte bett dig komma. Vad gör du här?" sa Tom kallt och reste sig.
"Vi måste prata", konstaterade Jason och satte sig ner vid köksbordet.
"Jag tror att det är jag som bestämmer när vi pratar och för tillfället har jag varken tid eller lust", morrade Tom hotfullt och Malcovich reste sig långsamt upp och gick därifrån utan ett ord.
Tom suckade och smällde till dörren så att den for igen med en smäll innan han transfererade sig till Abraxas herrgård.
Där gick han ner till dammen, som han vanligtvis gjorde när han var bekymrad över något. Det var ingen som skulle våga störa honom när han befann sig här. Visserligen fanns det undantag, men Tom visste att de inte skulle komma dit om det inte var viktigt. Han insåg att det var länge sedan någon faktiskt hade stört honom där nere nu. Förmodligen för att de visste att det de hade att säga honom kunde vänta till senare.
Han hörde en gren knäckas och reste sig sakta upp.
"Vad gör du här?" muttrade Tom åt personen som stod bakom honom.
"Jag ber om ursäkt Herre, jag visste inte att du var här. Jag ska genast gå", mumlade mannen och drog sig sakta bakåt.
Tom började långsamt gå runt sjön och stannade inte förrän han var halvvägs runt den. Där ställde han sig så nära kanten han kunde komma och såg ner på sin spegelbild.
Ögonen började lysa röda och Tom vände snabbt bort blicken igen. Han hade aldrig gillat den röda nyansen på samma sätt som Voldemort gjorde, men han hade varit tvungen att vänja sig vid den i alla fall.
Han fortsatte sin vandring runt sjön och det dröjde inte länge förrän han stötte på två dödsätare. Båda i hans ålder. De stod inte nära honom. De hade knappt sett honom förut, men som vanligt brydde han sig inte utan gick bara rakt mot dem. De stannade och vände sig ut mot sjön och viskade något till varandra.
"Vad viskar ni om?" frågade han lugnt och ställde sig bredvid dem.
"Det ska väl inte du bry dig om. Det är privat", sa en utav killarna. Tom hade för sig att han hette Joachim.
Han letade sig försiktigt fram i Joachims tankar och hittade precis vad han letade efter.
"Det är inte särskilt snällt att viska om andra. Särskilt inte när man viskar om folk som står högre i rang än man själv."
"Jaså, och vilken rang har du?" muttrade killen som Tom fortfarande inte hade en aning om vad han hette.
"Strunta i honom, Simon. Vi går nu", sa Joachim och började dra med sig den andre killen därifrån.
"Det är inte så snällt att gå ifrån en konversation med sin mästare", sa Tom högt. Tillräckligt högt för att de båda killarna skulle vända sig om och se förvånat på honom.
"Du? Jag skulle inte tro det." Simon höjde på ena ögonbrynet och gick med snabba steg därifrån.
Joachim stannade kvar.
"Så du tror mig?" sa Tom och gick närmare.
Han skakade lätt på huvudet och vände sig om och sprang ifatt Simon.
Tom transfererade sig snabbt så att han stod framför dem och de stannade med ett ryck.
"Flytta på dig", sa Simon lätt och försökte gå förbi, men Tom stoppade honom.
"Ni tror inte på mig", konstaterade han och drog fram trollstaven ur fickan.
"Nej, det gör vi inte. Borde vi det?" sa Joachim tyst.
Tom började bli mer och mer irriterad på de här killarna nu och riktade trollstaven mot dem. Även de tog upp sina trollstavar och riktade dem mot honom.
"Två mot en, ta ner den där", sa den mer stöddiga av dem.
"Vad får er att tro att ni kan slå mig? Expelliarmus." Tom riktade trollstaven så att Simons stav flög ur handen på honom, och innan Joachim hade hunnit reagera så var han också utan trollstav.
Voldemort fångade dem snyggt i handen och vände sig sedan om och gick lugnt vidare runt sjön. Både Simon och Joachim stod som fastfrusna innan de insåg vad som hade hänt och sprang efter honom.
Tom struntade i dem och transfererade sig istället till S:t Mungos för att se till John. Han blev väldigt förvånad när han fick se säkert ett dussin botare stå inne hos honom, så han gick försiktigt in för att se vad det var som hade hänt.
"Ursäkta mig, men vad är det som händer", sa han högt och han kände hur han fick tolv par ögon rakt emot sig.
"Följ med mig mr Riddle", sa en av botarna och Tom följde med honom ut ur rummet.
"Vad är det som har hänt?" frågade Tom igen och botaren suckade.
"Din kusin vaknade för ungefär två timmar sedan", sa botaren.
"Varför har inte jag fått veta det. Jag vill träffa honom." Tom började bli upprörd och att vara både irriterad och upprörd var aldrig bra. Inte när det gällde honom i alla fall.
"Det går tyvärr inte mr Riddle. Du förstår. Han ligger i koma igen. Han verkade må bra så vi satte ner medicinen. Tyvärr så var det ett misstag och han blev snabbt sämre igen."
"När föll han i koma igen då?"
"För ungefär tio minuter sedan", svarade botaren uppgivet och såg på Tom, vars ögon blixtrade till i rött.
"Säg till mig om han vaknar igen. Den här gången så fort ni märker att han är vaken tack." Tom vände sig om och gick några steg innan han transfererade sig tillbaka till Abraxas hus.
Både Simon och Joachim stod i hallen när han kom in och spärrade av vägen för honom.
"Vi vill ha tillbaka våra trollstavar", sa Simon och sträckte fram handen.
Tom knuffade bara undan dem och gick ut i köket där han hittade både Abraxas och Jonas.
"Sa jag inte till dig att vara på S:t Mungos och meddela mig om det hände något?" väste han till Jonas som genast reste sig upp.
"Jag ber om ursäkt, men det var otroligt tröttsamt och ingenting hände så jag drog för ett par timmar sedan", förklarade Jonas snabbt.
"Jo, jag förstod det när jag inte fick någon information om att han hade vaknat", sa Tom irriterat och riktade trollstaven mot Jonas.
Precis vid det ögonblicken steg Simon och Joachim in genom dörren och tvärstannade.
"Han gjorde vad?" utbrast Jonas chockat.
"Han vaknade. Det var av precis det skälet till att jag ville att du skulle vara där. Ifall han vaknade. Jag trodde jag sa det till dig", sa Tom och vände sig mot Simon och Joachim.
"Ni två borde veta bättre än att störa mig. Lämna oss."
"Och om vi inte vill?" hånlog Simon.
"NU", röt Tom och både Simon och Joachim backade snabbt ut ur rummet när de tänkte på vad som skulle hända om de sa emot en gång till.
Tom la till i sitt stilla sinne att de förmodligen trodde på honom nu och log.
"Crucio", mumlade han tyst och såg lugnt på när Jonas föll, vridande och skrikande i plågor, ner på golvet.
Han lät den vara i ett par minuter innan han lät den avta och såg hatfyllt på Jonas.
"Nu går du tillbaka till S:t Mungos, stannar där och meddelar mig om det händer något särskilt. Förstått?"
"Självfallet mästare", svarade han och transfererade sig därifrån.
Själv gick han ut i hallen för att ta hand om Simon och Joachim.