Kapitel 10: Tårar och nya beslut

Give me a reason to believe that you're gone
I see your shadow so I know they're all wrong
Moonlight on the soft brown earth
It leads me to where you lay
They took you away from me but now I'm taking you home

I will stay forever here with you
My love
The softly spoken words you gave me
Even in death our love goes on

Some say I'm crazy for my love, Oh my love
But no bonds can hold me from your side, Oh my love
They don't know you can't leave me
They don't hear you singing to me

I vardagsrummet hittade han precis de han letade efter. Joachim och Simon.

"Kom hit", befallde han, men fick bara ett elakt flin tillbaka.

"Ge mig ett skäl", sa Simon och hånlog.

Tom hade fått nog nu. Förut hade de åtminstone tagit order. Visst Joachim kanske fortfarande gjorde det ibland, men aldrig när han var tillsammans med Simon. Han kanske borde döda Simon bara för att se vad som hände.

"Crucio", skrek han och innan någon ens hade hunnit reagera på att Tom hade dragit trollstaven så låg Simon skrikandes på golvet.

Bara två minuter senare knyckte han till med trollstaven och skriken upphörde tvärt. Tom såg kallt på Simon som låg och flåsade av utmattning på golvet.

"Kom hit, sa jag." Tom såg till sin tillfredställelse hur Simon faktiskt kom närmare honom.

Joachim bara stod och såg på hur hans kusin långsamt kröp närmare Tom.

"Så här är det. Jag kommer behöva ett par saker och jag vill att ni", han nickade i riktning mot Joachim, "ska hämta ett par saker åt mig. Jag behöver dem senast klockan sex imorgon bitti", sa han och gav Simon en papperslapp

"Vad än ni ber om, Herre", svarade Simon och såg ner i golvet.

"Bra. Ge er av." Tom slängde deras trollstavar mot var och en av dem och de grep tag i dem hårt innan de transfererade sig därifrån.

"Det ser ut som om ni äntligen lyckats få honom att göra som du säger", sa Abraxas dumt och Tom suckade.

"Ja, Abraxas. I alla fall just nu."

Tom transfererade sig tillbaka till sin lägenhet och såg ner på böckerna han hade lånat.

"Det var en man här förut, mästare", väste en röst och Nagini slingrade fram bakom honom.

"Vem?"

"Jag vet inte, mästare. Jag har aldrig sett honom förut. Han lämnade en bok här i alla fall."

Tom såg genast ner på bordet, bara för att finna boken Motgift och läkande formler ligga där. Han suckade när han insåg vem mannen hade varit. Det slog honom att han verkligen ville träffa den där mannen någon gång.
Han stirrade ner på boken innan han långsamt klädde av sig och gick och la sig. Bara för säkerhetsskull bad han Nagini väcka honom klockan fem. Då skulle han ha alla ingredienser klockan sex och trolldrycken skulle vara färdig klockan sju. I alla fall om allt gick som planerat. Visserligen så hade Simon och Joachim fått tre timmars marginal också, så de behövde egentligen inte vara tillbaka förrän klockan nio, fast det hade han naturligtvis inte sagt till dem.

Riktigt sagt, så väcktes han klockan fem morgonen därpå. Visserligen väldigt trött, men det hade aldrig stoppat honom förut. Han tog en snabbdusch och satte sig vid bordet med en macka och dagens tidning och funderade allvarligt på att skicka ett brev till Sarah. Han funderade på det länge, och beslutade sig till sist för att det var en dum idé, utan fortsatte istället med tidningen.

Precis klockan sex knackade det på dörren och Tom öppnad med en lätt sväng med trollstaven. Precis som förväntat var det Simon och Joachim.

"Fick ni tag på allt?"

Simon nickade tyst och gav Tom en plastkasse.

"Svara när ni blir tilltalade. Jag trodde jag hade lärt er det", sa Tom och plockade fram alla saker ur plastkassen.

Han suckade och ryckte på axlarna när han fortfarande inte fick något svar.

"Det saknas vissa saker", kommenterade han. Mest för att låta dem få en chans att förklara sig, men de förblev tysta. "Jag sa att jag behövde de här sakerna klockan sex. Vilket var för fem minuter sedan. Ni är sena."

"Det var allt vi kunde hitta", muttrade Joachim och såg från Tom till Simon och tillbaka igen.

"Jag behöver resten innan klockan åtta. Ni har hittat det svåra. Det är bra, men ni tänkte väl aldrig på att gå till en vanlig affär och köpa resten. Inte det, jag tänkte väl det. Gå nu." Tom körde ut dem igen och lutade sig mot dörren. Det var en bra början i alla fall, tänkte han och suckade.

Han satte sig vid bordet och bestämde sig för att faktiskt skriva ett brev till Sarah. Gjorde han det inte så visste han att han skulle ångra det. Han kände något när hon var med, han visste inte vad det var, men han hade känt samma sak när han var i närheten av Melinda. Vissa sa att det var kärlek, men han var inte säker. Han hade vuxit upp utan kärlek och han kunde klara sig resten av livet utan det också. Det var ett tecken på svaghet, och han var inte svag.
Han fnyste en gång och drog till sig en bit pergament och en fjäderpenna.

Kära Sarah
Det var väldigt trevligt att träffa dig och jag hoppas vi ses någon mer gång. Jag vet inte varför, men det känns som om jag bara vill vara nära dig…

Tom såg ner på brevet han hade skrivit, rynkade på pannan och knycklade ihop det innan han slängde det i soptunnan och började om.

Sarah,
Det var roligt att träffa dig och jag hoppas att vi ses igen…

Det var nästan samma igen. Alldeles för känslosamt. Han knycklade ihop det också och började om på nytt.

När klockan var fem i åtta hade han säkert gjort 50 försök att skriva ett brev och misslyckats varje gång. Det knackade på dörren och Tom förmodade att det var Joachim och Simon som kom tillbaka. Han öppnade dörren långsamt och blinkade till en gång när han fick se vem det var som stod utanför dörren.

"Jonas? Vad gör du här? Jag sa ju till dig att vara med John och bara meddela mig om det faktiskt hände något."

"Jag vet. Får jag komma in?" Tom hade aldrig hört honom så dyster förut.

"Vad är det som har hänt?" Han började bli lite orolig nu. Tänk om han inte hade haft lika mycket tid som han hade beräknat.

"Det är John. Han är död."

"Åh, jag förstår." Det hade varit på det viset. Nu behövde han inte ingredienserna.

Tom visste inte hur mycket han hade tyckt om John förrän han var borta. Nu fanns det bara ett stort svart hål i magen på honom. Samma svarta hål han hade känt när Melinda försvann. Det var otroligt hur mycket man kunde sakna en person. Han skickade ut Jonas och bad honom säga till Simon och Joachim att inte störa.
När han väl var ensam började en tår falla ner för kinden och han torkade envist bort den. En tår följdes av flera och snart brydde han sig inte ens om att torka bort dem. Han hade inte gråtit när Melinda försvann, inte ens för alla han hade dödat. Det kändes skönt att släppa ut ångesten nu. Han hade ett möte senare på dagen och då behövde han vara samlad. Han kunde inte bara sitta och gråta på ett av mötena.

Efter att timmarna gick försvann tårarna och ersattes med hat. Det var Malcovich's fel att John dog och det skulle han få ångra. Han skulle få tigga och be för att få tortyren att sluta. Han skulle få ångra att han ens la ett finger på John. Jason skulle få be honom att vara barmhärtig, men han tänkte inte lyssna. All ångest, allt hat skulle tas ut på honom, och eftersom han var släkt med samma person som hade dödat Melinda så skulle det här bli en dag att minnas. Ingen skulle någonsin ifrågasätta honom igen. Inte när de såg vad han tänkte göra med Jason Malcovich. Tom log, inte ett varmt leende, det var inte välkomnande, snarare ett hatiskt leende, ett förrädiskt leende. Ett leende som skulle få varenda av hans anhängare ner på knä för honom.

Voldemort suckade. Det var länge sedan han ar så här arg. Han hade inte ens varit så arg när Rose levde och hon hade varit både irriterande och omöjlig. Han kallade på Abraxas, något som inte hände särskilt ofta. Vanligtvis så åkte han dit när det var något han ville honom, men inte den här gången.

"Ni kallade", hördes en röst och Abraxas dök upp bakom honom.

Tom nickade tyst och Abraxas såg förvånat på honom.

"Vi måste prata."

"Självklart, vad ni än…" Abraxas avbröt sig när han såg hur Tom skakade på huvudet.

"Inte om något sånt. Bara prata."

"Vad är det som har hänt, Tom?" Nu började han bli riktigt orolig.

"John är död."

"Jag hörde det. Jonas verkade inte bry sig, och jag förstår honom. Han känner dig inte på samma sätt som jag gör."

"Nej, det gör han inte och jag tror inte att han någonsin skulle förstå. Du kommer väl ihåg Hemligheternas kammare och Rose?" började Tom tyst.

"Ja, vem skulle kunna glömma det", sa Abraxas lugnt.

"Jag undrar vem jag hade varit om jag aldrig hade fått reda på vem jag är, Slytherins arvtagare. Hur det hade varit om jag aldrig hade sagt till basilisken att döda Rose. Om jag inte hade modifierat Melindas minne. Hur det hade varit om hon fortfarande hade varit i livet."

"Du skulle förmodligen vara ganska olik den du är idag. Kanske skulle du vara lite mer känslosam, men det kan ju bero på din uppväxt." Tom nickade innan han bestämde sig för att berätta vad han hade tänkt. Om det här skulle fungera behövde han Abraxas hjälp. Helst Cygnus hjälp också, men han hade förändrats på ett sådant sätt att det förmodligen var omöjligt att få honom att hjälpa till av egen fri vilja.
Under tiden han berättade hörde han ibland hur Abraxas flämtade till eller såg hur han nickade instämmande.

"Du har nog rätt. Det har alltid bara varit en tidsfråga, och vad som än händer så står jag på din sida och jag vet att Cygnus också gör det, även om han inte visar det för tillfället. Jag kan få honom att tänka efter lite, om det är vad du vill naturligtvis."

Tom nickade lamt och Abraxas reste sig upp, bugade lätt och försvann. Efter den lilla konversationen kände han sig mycket bättre till mods och han visste precis vad han var tvungen att göra. Allt skulle ta plats efter att de hade fått tag i Henriksson och hans information. Då skulle han förmodligen göra resten av sina horrokruxer och sedan försvinna ett tag. Nu visste han vart tre av de saker han ville ha befann sig, och han hade två. Det blev fem. Resten skulle han hitta, om han så skulle besöka varenda stad i världen så skulle han hitta två saker till. Det lovade han sig själv.

Låt: Even in death av Evanescence.

Hoppas ni tycker om dne här. Har inte fått nåon kommentar som sagt, och jag lägger upp den här bara för att jag ändå har skivit kapitel som ligger på andra sidor. Hoppas någon av de som läser bryr sig om att kommentera.