Kapitel 11: Hembesök hos Cygnus

Två timmar senare låg Tom på sängen och funderade länge på det här innan han slutligen bestämde sig för att ställa in mötet senare samma dag. Visst skulle det vara bra med ett möte nu, men han trodde inte att han skulle klara av det. Det var en sak att förlora Melinda och en helt annan sak att förlora John. Trots att han inte ville mer än att få John att försvinna så hörde de ändå samman på något sätt. De var släkt. Visst kunde de driva varandra till vansinne, men djupt inom sig visste Tom att de älskade varandra. Älskade, det var något han inte hade tänkt på väldigt länge. Han hade inte älskat någon sen den dagen han förlorade Melinda och han visste att det skulle bli svårt att göra det igen. Visst tyckte han om Sarah och så, men inte på samma sätt som han hade tyckt om Melinda.

Det knackade på dörren och Tom gick långsamt för att öppna dörren. Abraxas var tillbaka.

"Får jag komma in?" frågade Abraxas långsamt och Voldemort nickade.

"Jag trodde du skulle prata med Cygnus?"

"Jag vet, men han var inte hemma. En husalf sa att de hade åkt iväg till Sankt Mungos. Det var tydligen något med Druella. Missfall förmodligen."

"Så synd", sa Tom utan den minsta sympati i rösten. "Hur går det med bröllopet förresten?"

"Sådär, Alice föräldrar sköter om det. Lördag klockan ett. Du är mer än gärna välkommen."

"Vilka kommer?" Tom nickade och de satte sig vid köksbordet.

"Olika, flera dödsätare, min släkt, Alice släkt, du, och så några som Alice kände på Hogwarts också. Hur så?"

"Jag är bara nyfiken. Kommer Dumbledore?"

"Jag bjöd honom inte med tanke på vad du tycker om honom och jag vill inte ställa till med något bråk, men jag vet inte om Alice gjorde det. Hon pratade om det, men jag vet som sagt inte om det blev bestämt."

Tom mumlade något ohörbart och nickade igen.

"Kolla upp det, och se efter om det är någon annan av lärarna på Hogwarts som kommer."

"Självklart. Du har väl hört det där om Dumbledore föresten?"

"Att han har blivit rektor, ja det har jag hört. Gå nu." Abraxas bugade lätt och försvann snabbt ut genom ytterdörren.

Tom suckade och lutade sig bakåt på stolen. Han hade hoppats att få reda på något om Samuel idag. Deadlinen var imorgon och han hade inte ört ett ord från Cygnus än. Han funderade på att åka hem till honom och pressa Cyngus en aning, men bestämde sig för att det var en dålig idé. Det skulle förmodligen skrämma livet ur honom och då skulle han aldrig få informationen han behövde.

Han snurrade med trollstaven och mumlade något och en pergamentbit och en fjäderpenna kom framsusande till honom och la sig prydligt på bordet framför honom. Det var bäst att hålla sig borta från Sarah nu. Det var stressigt redan som det var och om han skulle träffa henne också så skulle det bara bli ännu värre.

Sarah;
Jag är hemskt ledsen över att inte få tala om det här öga för öga, men det är bäst om vi inte ses mer. Jag förstår om du är upprörd över det här, men det är för ditt eget bästa. Jag hoppas verkligen du förstår. Jag kan inte berätta varför, men det skulle vara väldigt riskfyllt för dig att vara i närheten av mig för tillfället. Det kan vara så att jag kontaktar dig när faran är över, men då vet jag inte hur mycket jag har förändrats. Jag vet inte ens om det någonsin kommer att hända. Jag ber dig att inte leta efter mig, om jag inte ber dig om det. Om någon någonsin skriver ett brev till dig med min signatur, släng det då utan att öppna det eftersom att risken finns att det står något farligt i det. Är det däremot adresserat till dig av mig, jag kommer använda mig av båda mina namn då, då förstår när du får brevet, så kan du öppna det utan att vara orolig. Jag hoppas verkligen att det här brevet förklarar en del för dig. Tro mig när jag säger att du och Melinda alltid kommer finnas i mitt hjärta.
Tom Riddle.

Tom såg ner på brevet han just hade skrivit och såg smått äcklad ut. Han menade naturligtvis ingenting av det han hade skrivit, men det behövde inte Sarah få veta. Fast egentligen så kände Tom faktiskt någonting för henne. Han trodde att han älskade henne, men han visste att Voldemort inte gjorde det och vem visste vad som skulle hända om han fick kontroll när han träffade Sarah. Nu hade han varit lugn i flera veckor, men Tom kände hur han försökte ta tillbaka kontrollen över kroppen och Tom visste innerst inne att Voldemort redan hade vunnit, men det skulle inte stoppa honom från att försöka. Det skulle han aldrig göra.

Han suckade och skickade iväg Barny med brevet innan han snappade åt sig en mantel och transfererade sig till Cygnus. Kanske var det bäst att göra ett litet hembesök i alla fall. Han visste att det var en dålig idé men han kunde inte motstå att få skrämma Cygnus en aning.

Bara sekunden senare öppnade dörren till Cygnus hus av en knubbig husalf. Tom befallde husalfen att visa honom till Cygnus och när han fick veta att han inte var hemma gick han bara in, trots husalfens protester.

"Herrn får inte gå in här. Herr Cygnus sa åt mig att inte släppa in någon hur viktigt det än var", försökte husalfen, men Tom lyssnade inte.

"Jaså det gjorde han", Voldemort såg ner på husalfen som genast tystnade när han såg den djävulska blick han fick.

Tom fnyste och gick vidare in i huset. Till den del där han visste att Cygnus bevarade all information han hade fått tag på. Han brydde sig inte om att knacka på dörren nu när han visste att det inte var någon hemma utan började istället, systematiskt söka igenom rummet.

Till slut hittade han det han letade efter, och blev lite besviken när han upptäckte att informationen har fullkomligt värdelös. Det var inte likt Cygnus, han gjorde alltid allting för att få fram all information. Även om han inte tyckte om det han gjorde. Det hade han aldrig gjort, men det hade aldrig varit några problem. Lite tortyr och han gjorde som han blev tillsagd.

Plötsligt öppnades dörren bakom honom och Cygnus klev in. Han höjde på ögonbrynen när han märkte att Tom var där, men på något sätt blev han ändå inte förvånad. Tom misstänkte starkt att husalfen hade berättat för honom.

"Vad gör du här?" frågade Cygnus och gick fram till skrivbordet.

"Vad jag gör här? Jag letar efter dig. Abraxas hade sökt dig och din husalf hade tydligen sagt att du var på Sankt Mungos. Har det hänt något." Tom kände hur han jagade upp sig för ingenting. Cygnus hade säkert en väldigt bra anledning att vara där han var.

"Det stämmer. Druella svimmade så vi var tvungna att åka dit. Helarna är inte säkra på vad det är, men vad det än är så har det gjort att hon har fått missfall."

"Så synd. Ni får väl försöka igen." Han visade som vanligt inte den minsta sympati för vad som hade hänt, men Cygnus verkade inte förvänta sig något annat.

"Hittar du något roligt?" Han bytte samtalsämne och såg på Tom med höjda ögonbryn.

"Faktum är att jag inte gör det. Vilket är väldigt förvånande."

"Jag sa ju att jag behövde mer tid. Jag kan ha informationen klar på onsdag, men knappast tidigare än det."

"Jag behöver den imorgon och jag tror också att jag har sagt varför. Stämmer inte det?" Nu började han bli riktigt irriterad. Förstod inte Cygnus att han behövde informationen nu.

"Jo, det stämmer, men jag jobbar så fort jag kan."

"Det spelar ingen roll. Jag behöver informationen senast klockan sex imorgon kväll och om jag vore du så skulle jag se till att ta reda på något lite viktigare än det som står här i, för det här är värdelöst. Uppfattat."

"Självklart, Herre." Cygnus bugade och försvann.