Okej, så här är det. Har kollat lite statistik och märker att det är hyfsat många som kollar på den här eller till och med läser. Skulle bli väldigt glad om någon kunde få för sig och lämna en kommentar så att jag vet hur många som läser. Börjar lite smått tappa intresset och funderar på att sluta lägga upp fler kapitel på den här sidan om ingen kommenterar snart. Jag gillar inte smygläsare oich jag vill gärna veta om ni tycker den är bra eller dålig.

Kapitel 12: Samuel Smith

Klockan var nästan sex dagen efter när Cygnus kom förbi med alla papper. Tom skummade igenom dem och nickade uppmuntrade mot Cyngus som bugade lätt.

"Så du tog itu med informationen i alla fall?"

"Hade jag något val?"

"Det kan jag inte påstå", han använde den där överlägsna tonen igen. Samma ton som han brukade använda när han blev förvånad.

"Jag hörde att mr Burkes var tillbaka. Hur gick det?"

"Inte för att det rör dig, men det gick bra. Ganska skönt att inte behöva ta itu med allt jobb själv, inte för att det är jobbigt men i alla fall." Tom log ett sällsynt leende och riktade blicken mot det fönster som fanns i köket. Cyngus tog det som en hint att gå och bugade därför lätt och försvann ut genom ytterdörren.

Tom stod länge och stirrade ut genom fönstret innan han slutligen satte sig ner vid köksbordet och skummade igenom dagens Daily Prophet. Som vanligt stod det inget intressant, det var i alla fall vad han trodde ända fram till sidan åtta. Där fanns det nämligen en liten bild på Jack.

Klockan tio igår kväll anmäldes Jack Smith saknad. Enligt vittnen så var den sista han såg en gammal vän vars namn vi fortfarande inte vet. Ministeriet gör allt de kan för att hitta Jack, då båda hans föräldrar är mugglare och inte vana vid magi. Därför ber nu hans far Samuel Smith alla som kan ha hört något från hans son senare än klockan tio igår kväll att ta kontakt med ministeriet.

Det var bara en kort notis, men den muntrade upp Tom. Kanske var det dags att besöka Samuel. Visst hade Jack varit borta i flera veckor nu, men det var det naturligtvis ingen som visste. En enkel minnesformel och allt var ordnat. Visserligen kunde de brytas, men det var inte särskilt troligt att någon skulle göra det. Inte förrän han hade fått vad han behövde i alla fall och då skulle han ändå vara långt borta.

Han trollade fram en tekanna och fyllde den med vatten. Med ytterligare en sväng på trollstaven fick han vattnet att böja koka och reste sig upp för att plocka fram en tekopp. Sedan satt han där och smuttade på teet och fortsatte läsa tidningen.

När han var färdig med tidningen plockade han fram en svartkonstbok och började läsa i den.

Klockan han bli mycket innan Tom kollade på klockan och upptäckte att han hade suttit och läst i nästan fyra timmar. Teet stod nästan orört på bordet och han hällde försiktigt ut det i vasken innan han gick och la sig.

Dagen därpå bestämde han sig för att efter jobbet besöka den där Samuel och kanske till och med försöka få tag på diademet. Det enda han inte kunde lista ut var varför en mugglare skulle ha det i sin ägo. Men det var nästa punkt på dagordningen.

Han var framme vid Borgin och Burkes runt nio, då redan två timmar sen men han brydde sig som vanligt inte.

"Mr Burkes?!" ropade han in mot förrådet och en ganska gammal man kom ut. Eller gammal och gammal han kanske var runt 50. Tom hade aldrig brytt sig om att fråga om hans ålder.

"Där är du. Du är sen", skällde Burkes och plockade upp något antikt på disken.

"Jag vet och jag ber om ursäkt för det. Jag fick reda på en sak som jag ville kolla upp innan jag kom hit."

"Jaså, vadå Riddle."

"Jo så här är det." Tom harklade sig och fortsatte: "Det finns en man Samuel Smith. Han var omnämnd i Daily Prophet igår. Mina källor säger mig att han även är ägare till Ravenclaws försvunna diadem." Tom log ett snett leende när han upptäckte att Burkes hade tystnat och stod och lyssnade noga på vartenda ord han sa.

"Har du en aning om hur mycket det är värt?"

Tom nickade och satte sig på en ranglig stol. Mr Burkes slog sig ner mittemot honom på en annan, mindre ranglig, stol.

"Jag tänkte besöka honom idag och se om ryktena stämmer."

"Gör du så. Vi ses imorgon, förhoppningsvis med diademet."

"Jag ska göra allt jag kan för att få tag i det. Det lovar jag." Tom la till ett inte i huvudet. Han hade inga som helst planer på att ge Burkes diademet. Det skulle vara slöseri med resurser.

Han transfererade sig snabbt till Smiths hus och knackade försiktigt på dörren. Den öppnades ganska raskt av en kvinna i tjugoårsåldern.

"God dag, jag söker mr Smith", sa han artigt och flickan visade in honom i hallen.

"Ett ögonblick herrn."

Bara ett par minuter senare kom det en man ner för trappan. Tom antog att det var Samuel.

"Vad gör du här? Är du en av de där ettriga reportrarna som gör allt för att komma in i mitt hus. Jag är mycket upprörd över min sons död och jag vill helst inte prata om det just nu."
Tom imponerades av hans sätt att prata, men det var inte läge att säga det.

"För det första så är jag ingen reporter, jag heter Tom Riddle och kommer från trollkarlsvärlden. För det andra så är jag här gällande din son." Vid de orden sken Samuel upp och visade in honom i något som Tom skulle kalla ett vardagsrum. Det hade aldrig slagit honom vilken nytta det kunde gör att känna till mugglarsaker. Då behövde han i alla fall inte oroa sig för det.

"Kan du kanske förklara för mig varför min son blev dödad?" Tom log och ville svara: "För att han bröt sig in i min lägenhet", fast det gjorde han ju naturligtvis inte.

"Jag är inte riktigt säker, men jag har en teori som ni kanske är intresserade av att höra."

"Hemskt gärna."

"Så här är det. Det går rykten i trollkarlsvärlden att ni är ägare till ett diadem. Jag måste bara få fråga om det verkligen stämmer?"

"Det stämmer. Vänta lite så ska jag hämta det." Tom nickade och när Samuel vände ryggen mot honom, hånlog han. Det här gick precis enligt planerna.

Knappt två minuter senare var han tillbaka med diademet.

"Jag förmodar att det var det här du menade?"

Tom nickade förundrat och sträckte ut handen för att röra vid det. Aldrig hade han trott att han skulle få se det försvunna diademet. Det var verkligen värt alla ansträngningar han hade gjort. För en gångs skull var han glad at han dödade Jack.

"Du verkar mållös", sa Jacks pappa efter ett par minuter.

"Det är ett vackert diadem", svarade Tom och slet blicken från det.

"Det håller jag med om. Vad var det du ville säga?"

"Ja visst jag. Så här är det. Som sagt så går det rykten om att ni faktiskt har det här diademet, vilket jag nu har fått bekräftat är sant. Det finns de som skulle göra allt för att få tag i det och om Jack dog så skulle ni vara utan arvingar och tvingas göra er av med diademet. Om man nu inte kom på ett sätt att göra sig av med er först, vilket är ganska troligt att någon faktiskt försöker göra nu när ryktena verkar vara sanna." Tom njöt av att skrämma upp honom och se skräcken i hans ögon.

"S-så du menar alltså att någon skulle ta sig in i huset och döda mig bara för att få tag i det här värdelösa diademet."

"Det stämmer nog ganska bra." Tom kände hur ilskan bubblade upp till ytan. Han förstod visst inte att diademet var värt en förmögenhet. Visst kunde han tala om det för honom, men det skulle bara försvåra hela processen att få tag i diademet. Det var bättre om han trodde att det var värdelöst.

"Ta det."

"Va?" Tom blev riktigt förvånad nu. Inte trodde han att det skulle gå så lätt.

"Ta det. Jag vill inte ha det. Ta det och se till att lämna mig ifred." Tom tog snabbt diademet och försvann ut genom ytterdörren.

Väl ute transfererade han sig till Abraxas herrgård. Det var tyst, och precis som vanligt gick Tom in utan att knacka.

"Abraxas!"

"I köket!"
Tom nästan sprang ut till köket med ett leende på läpparna.

"Är vi ensamma här?"

"Det skulle jag nog tro. Är någon på tok, Herre?"

"Nej, tvärtom faktiskt. Jag ska visa dig en sak som jag vill att du håller tyst om. Inte yppar en stavelse om. Förstår du?"

"Naturligtvis, Herre." Abraxas verkade ovanligt lugn och Tom såg för ovanlighetens skulle förvånad ut.

Han plockade fram diademet och la det försiktigt på köksbordet.
Abraxas drog efter andan. "Är det vad jag tror det är?"
Tom nickade sakta och såg tillfredsställt på dödsätaren.

"Får jag…?" Tom nickade igen och Abraxas plockade försiktigt upp diademet och rörde vid det.

"Jag vill att du gömmer undan det på ett ställde som ingen mer än du känner till." Nu var det Abraxas tur att nicka.

"Du ska inte ens tala om för mig vart du har gömt det. Jag ber dig hämta det när jag behöver det, men du berättar inte var det finns om jag inte ber dig om det. Förstått?"

"Självklart, Herre."

Tom transfererade sig iväg till butiken igen och drog på sig en besviken min samtidigt som han landade.

"Fick du tag i det?" Tom han knappt stanna innan han fick frågan.

"Huh, det var en patetisk kopia. Inte värd en galleon." Burkes verkade med ens lite nedslagen, men ryckte snabbt upp sig.

"Det gör ingenting. Jag har fått nys om en annan sak. Det finns en kvinna vid namn Hepzibah Smith. Inte släkt med Samuel Smith. I alla fall så har hon två mycket värdefulla saker som en gång till hört grundarna till Hogwarts." Vid de orden spetsade Tom sina öron.

"Vad är det för något?"

"Hufflepuffs bägare och Slytherins medaljong. Jag vill att du ska försöka få tag i dem om det går. Hur du gör är din ensak. Du kan sluta nu om du vill."

"Tack så mycket." Tom transfererade sig tillbaka till lägenheten där och ville skrika högt av glädje, men det gjorde han naturligtvis inte. Istället slängde han sig på sängen och fantiserade om medaljongen. Hans medaljong. Den tillhörde honom, inte den där Hepzibah Smith. Han skulle få tag i den, om det så var det sista han gjorde.