Kapitel 13: Drömmar

Han drömde igen. Mardrömmar. Det var inte likt honom att ha mardrömmar, men nu hade han det. Varje natt hade han vaknat av den hemska drömmen. Drömmen där Melinda togs ifrån honom. Det var inte klokt vad konstigt det var. Han som aldrig kom ihåg vad drömmarna handlade om, inte för att han brydde sig, men i alla fall. Det kändes konstigt nu. Kanske drömde han mardrömmar för att John var borta, kanske för att han hade dåligt samvete för vad han hade skrivit till Sarah. Barny hade kommit tillbaka bara ett par timmar tidigare med ett svar. Ett ord hade det stått på pappret. Ett ord, och inget berörd honom lika mycket som det ordet. 'Förlåt'. Det var vad hon hade skrivit. Han förstod vad hon tänkte göra och det var hans fel. Alla omkring honom försvann. Visserligen skulle det hjälpa honom i framtiden, men det hade han inte den blekaste aning om nu. Han fick vänta och de vad tiden och livet förde med sig.

Han vaknade igen vid tiotiden och såg förvånat på klockan. Han brukade inte sova så länge, men det här var väl annorlunda. Man blev nog tröttare av att drömmar mardrömmar. Det kanske var därför man sov längre. Imorgon skulle han i alla fall till Dumbledore. Det hade varit bestämt i flera veckor nu, men han kom inte att tänka på det förrän nu. Visst, han hatade Dumbledore, men om det var chansen att få ett jobb på Hogwarts så var han villig att ta den. Kanske skulle de komma överens med tiden, kanske inte. Det var visserligen inga stora problem på Dumbledore, förutom att han hade en ful ovana att alltid lägga näsan i blöt. Varje gång Tom hade kommit på något nytt och planerade att genomföra det så var han där. Som om han i hemlighet spionerade på honom. Nu trodde inte Tom att han gjorde det, men i alla fall. Man vet ju aldrig.

Han tog en sväng förbi butiken och meddelade att han tänkte ta sig en titt på den där Hepzibah Smith. Kanske var hon lättlurad och han fick tag i vad han behövde utan särskilt mycket övertalning, men då hade han istället ett annat problem. Den här gången visste Burkes att det hon hade var äkta och tänkte inte låta Tom ta det ifrån honom. Kanske var hon mer förståndig än de flesta häxor och trollkarlar och visste vad han var ute efter och då fick han använda sin charm. Den hade aldrig svikit honom, inte en gång. Problemet var att alla han snärjde och kanske älskade dog. Alla runt omkring honom dog. Förhoppningsvis var fallet så även här och han skulle få tag i bägaren och medaljongen och försvinna innan någon visste vad som hade hänt. Visst hade han tänkt sticka. Resa runt jorden och lära sig en massa nya saker. Det kanske bara hände lite tidigare än vad han hade planerat.

Att få tag i adressen var lätt eftersom Burkes verkade ha den sparad ifall hon skulle vilja sälja sina käraste ägodelar. Det var visserligen en bit att åka, men visst gick det mycket fortare att transferera sig. Problemet var att han hamnade lite fel. Det var inte vanligt att han gjorde det, men nu var han inte riktigt säker på vart han skulle och blev då lite nervös. Lägg märke till ordet lite, mycket lite rädd. Mer förvånad än rädd faktiskt, men han blev lite lättad när han hittade dit han skulle. Han gick fram till ytterdörren och knackade försiktigt på.

Det tog ett par minuter innan dörren öppnades av en knubbig liten husalf.

"Jag skulle vilja tala med miss Hepzibah Smith." Husalfen öppnade dörren ytterligare och släppte in gästen.

"Hokey, vem var det?" Rösten verkade komma inifrån något som såg ut att vara ett vardagsrum. Ett stökigt sådant. Det syntes att det inte var någon som brydde sig om att städa särskilt ofta, med tanke på allt damm så låg samlat i dörrvrårna.

"Madam har besök." Rösten lät skärv och rosslig och skulle säkert vara jobbig att höra på om man fick lyssna på den för länge.

Vid de orden reste sig Hepzibah upp och gav ifrån sig ett litet pip när hon såg vem det var som hade kommit på besök. Tom drog nästan efter andan när han såg henne. Fulare person hade han nog aldrig sett tidigare. Hon var säkert i 60årsåldern och väldigt mycket överviktig. Hennes knubbiga ansikte verkade dra till sig en massa folk och tur var nog det med tanke på hur resten av hennes kropp såg ut. Flera utbuktningar fanns i ansiktet och ögonen såg ut att hoppa ur sina hålor. Som sagt fanns det ingenting vacker med henne. Dessutom verkade hon själv tro att hon var vacker och klädde sig i alltför smala kläder, vilket fick henne att se om möjligt ännu större ut.

"Jag vet vem du är. Du jobbar hos Borgin & Burkes, eller hur? Hur är det med mr Burke nu för tiden? Jag har inte träffat honom på så länge nu."

"Det stämmer, mitt namn är Tom Riddle." Tom log ett tillgjort leende och insåg att det förmodligen skulle bli alternativ två. Visserligen var det stökigt och så, men hon verkade fullt medvetande om vad som hände och vem som gjorde vad.

"Så roligt att träffa dig mr Riddle."

"Snälla var inte så formell. Kalla mig Tom." Voldemort fnyste inombords när han använde namnet. Han ville inget hellre än att bli av med det, men det var inte dags riktigt än. Han fick vänta lite till först. Ett par månader kanske, sen skulle namnet Tom Riddle vara för evigt bortglömt.

"Det är trevligt att träffa dig Tom. Jag heter Hepzibah, men det vet du kanske redan." Tom nickade stumt och hon fortsatte prata. "Du sa aldrig hur det var med mr Burke."

"Det är bara fint med honom. Han har precis kommit tillbaka från en semester i Spanien och jag tror han tyckte det var avkopplande, men han säger ju inte så mycket nu för tiden, som ni kanske har märkt."

"Nej, du har nog rätt. Du kanske vill stanna för en kopp te, så kan vi diskutera varför ni är här. Blir det bra?"

"Te skulle smaka gott." Tom log igen.

En timme senare hade Tom fått reda på en hel del om henne. Dock inget han trodde han skulle ha nytta av i framtiden. Han hade lovat att besöka henne igen på fredag och hoppas att han skulle få reda på något lite mer matnyttigt då.

Han transfererade sig till Abraxas herrgård och satte sig i en fåtölj nära brasan. Han kom att tänka på drömmen igen. Det började bli ett problem. Han kunde inte fokusera på någonting längre och han hade fått ställa in alltför många möten på grund av dem. Han var tvungen att ta till drastiska åtgärder, och det snabbt. På söndag kanske, om det inte var för sent. Eller kanske nät de hade fått tag i Henriksson. Han var tvungen att få reda på hur det gick med honom nu. Han hade inte fått några som helst nyheter om det nu på väldigt länge, och han började bli lite orolig att hans dödsätare var inkapabla att få tag i honom.

Han hörde hur dörren öppnades, för att bara några sekunder senare smällas igen. Voldemort såg hur mannen i ögonvrån tog av sig den våta jackan och hänge upp den på en krok, se hastigt bort mot den öppna spisen och gå långsamt fram mot Tom, som återigen riktade koncentrationen mot elden som flammade hotfullt framför honom.

Dödsätaren stannade bakom fåtöljen och böjde sig lätt framåt.

"Min Herre har besök", mumlade mannen tyst och Tom såg för en gångs skull ärligt förvånad ut. Inte för att han inte brukade ha besök, utan för att han fick besök när han var hos Abraxas. Det var få som visste att de kände varandra och de som kände till det, visste att de skulle hålla sig borta.

"Vem är det?" Han tog inte blicken från elden som nu flammade upp mer hotfullt nä innan och dödsätaren backade automatiskt ett par steg. Han visste tydligen bättre än att underskatta Voldemort.

"Jag vet inte. Han hade huvan uppe hela tiden och verkade väldigt bestämd på att inte ta av den."

"Vart är den här mannen nu?"

"Han väntar utanför. Jag tyckte det var bättre."

"Bra mycket bra. Visa in honom." Mannen bugade sig och försvann mot dörren som med all hast öppnades för att släppa in så lite kyla som möjligt.

"Lämna oss", befallde han och log tillfredsställt när dödsätaren lämnade rummet. "Tala om för mig vem du är och vad ditt syfte är."

"Mitt namn är Andrew Johnson. Vi träffades hos Borgin & Burkes förra veckan. Mr Burke var på semester i Spanien."

"Jag minns. Det finns ingen anledning att gå igenom det igen. Vad gör du här?"

"Jag hörde att du letade efter en man vid namn Adam Henriksson." Tom slog upp ögonen, vände sig om och mötte för första gången Andrews blick.

"Vem har talat om det för dig?" orden var inte mer än en viskning och vilken dödsätare som helst skulle ta det som ett tecken att omedelbart lämna rummet. Men inte Andrew. Han stannade tappert kvar. Livrädd naturligtvis, men han stannade kvar.

"Jag minns inte riktigt. Jag tror han hette Jonas, men jag är inte riktigt säker."

"När?"

"Ett par dagar sedan kanske, jag vet inte riktigt när." Tom slog ner ögonen och vände återigen på fåtöljen med en lätt sväng med trollstaven. "Jag tänkte du kanske behövde hjälp att hitta honom."

"Hjälp? Vill jag ha hjälp så ber jag om det, du om någon borde veta det. Vi klarar oss alldeles utmärkt utan din hjälp."

"Jag ser det", sa Johnsson och lämnade rummet utan ett ord.

Tom suckade och funderade på om han borde döda honom för att lägga sig i hans affärer. Han kom fram till att det kunde han göra senare om han blev tvungen. Nu var han tvungen att hitta Jonas och få reda på hur många andra det var som visste vad han höll på med.

Dörren öppnades ytterligare en gång och den här gången var det Abraxas som kom hem. Det var egentligen därför han var där, för att prata med Abraxas. Egentligen skulle Cygnus också behöva vara här, men han var upptagen med Henriksson för tillfället, så det fick gå utan honom.

"Vad gör min Herre här?" Abraxas verkade inte förvånad över att se Tom och visste förmodligen också varför, men det tillhörde artigheterna att fråga.

"Vi måste prata." Malfoy nickade och slog sig ned vid matbordet.

"Tom, vad är det som har hänt?"

"Ingenting. Jag behöver bara få reda på hur det går med Henriksson?" Han var tvungen att knyta nävarna hårt för att inte slå till Abraxas.

"Det går, helt enkelt. Han vet hur han ska göra för att inte bli hittad och det blir inte lättare av att han inte använder magi heller. Hade han gjort det hade vi kunnat spåra källan till den magin och även honom, nu verkade det som om han har försvunnit från jordens yta."

"Jag börjar få ont om tid det vet du."

"Det tar den tid det tar. Om det är någon du borde bli sur på så är det Jonas. Han har gjort allt för att sabotera och förhindra oss i vårt arbete."

"Ta det lugnt. Jag ska ta itu med Jonas senare, men allting har sin tid. Med närmare eftertanke har jag inte sett honom på ett tag nu."

"Nej, det kanske inte är så konstigt. Han skulle på semester i Turkiet tror jag det var. Alanya om jag inte tar fel." Vid det här laget hade Toms naglar grävt sig djupt ner i huden och blodet hade sakta börjat sippra ut.

"Jag ska ta hand om det, men nu vill jag veta hur det går med Alice.?"
Abraxas verkade lite lättad över den här frågan och verkade slappna av lite mer nu.

"Det går bara bra. Klockan ett på lördag är det. Jag har sänt ut inbjudningar idag." Tom log och nickade innan han reste sig upp och gick tillbaka till eldstaden och satte sig i fåtöljen igen.

Där satt han resten av dagen och tänkte på allt som hade hänt i hans liv. Alla han hade dödat och alla han hade torterat. Alla han hade sett bli dödade och torterade. Alla som hade dött på grund av honom. Melinda och John. Han kunde inte hjälpa det men ögonen började bli vattniga och innan han visste ordet av föll det flera stora tårar ner för kinden på honom. Han torkade envist bort dem, men för varje tår han torkade bort kom det tre nya. Som om det var en flod innanför ögonen, en flod av allting han hade gjort i sitt liv, och nu rann den över. Han var tvungen att göra floden djupare. Se till att den aldrig fick något slut. Att allting bara föll rakt ner i ingenstans, men inte nu. Nu ville han bara få ur sig allting.