Kapitel 14: Gammalt besök

Klockan närmade sig fyra när Tom äntligen transfererade sig tillbaka till lägenheten. Han hade suttit hos Abraxas i flera timmar nu och var trött på det.

"Var har du varit?" väste Nagini irriterat.

"Hos Abraxas, vart annars?" svarade Tom och slängde sig ner på sängen.

"Hur skulle jag kunna veta det. Du pratar aldrig med mig nu för tiden. Du är ju knappt hemma. Kanske borde du sälja lägenheten och flytta in hos Abraxas istället?"

"Var inte löjlig. Varför skulle jag göra det. Dessutom skulle han inte tycka om det."

"Han skulle nog kanske inte tänka i samma banor som du, men han skulle inte slänga ut dig."

"Var inte dum. Naturligtvis skulle han inte slänga ut mig. Han har blivit så tystlåten nu. Jag kan knappt prata normalt med honom längre. Jag pratade med honom för ett par dagar sedan, men han verkade inte särskilt intresserad efter en stund. "

"Han kanske har tröttnat på dig?"

"Vem vet. Jag måste gå och ta hand om Jonas." Nagini fnyste och Tom skrattade till. Att höra en orm fnysa var inte särskilt vanligt och nu visste han varför. "Du får följa med om du vill."
Nagini nickade och slingrade sig sakta upp för Toms kropp och virade sig flera varv runt den. Tom såg sig i spegeln och drog efter andan. Det var verkligen en vacker syn, enligt Tom i alla fall. Alla andra skulle nog inte riktigt säga samma sak. Skräckinjagande och farlig och kanske vacker, men ingen skulle nog lägga märke till att det var vackert utan bara att det var skräckinjagande. Han transfererade sig till Abraxas herrgård och kallade på Jonas. Han satte sig i fåtöljen vid brasan och inväntade Jonas.

Ett par minuter senare dök han upp iförd kortbyxor och en rödblommig skjorta. Han log med hela ansiktet. Något som snabbt förbyttes med skräck när han såg Tom.

"Vad önskar min Herre?" Jonas återfick fattningen ovanligt snabbt, men Tom insåg att det förmodligen bara var för att han visste att Voldemort inte skulle låta Nagini döda honom. Inte än i alla fall.

"Sätt dig." Tom erbjöd en stol och Jonas satte sig lydigt ner. Lite stelt kanske, men han satte sig i alla fall.
"Jag vill att du talar om en sak för mig och jag vill att du är ärlig." Jonas nickade och lutade sig tillbaka. Han verkade försöka slappna av men så fort han såg på Tom vekade han stelna till och höll hela tiden blicken mot golvet.

"Tala om för mig hur det kommer sig att Andrew Johnson vet att vi letar efter Adam Henriksson?"

"Jag vet inte. Får jag gå nu?" Jonas verkade ytterst ivrig att komma därifrån, men Tom tänkte inte låta honom gå än.

"Nej inte än." Nagini slingrade ner på golvet och la sig vid Jonas fötter. Tom håg snett och såg upp på Jonas.

"Varför inte?"

"Därför att du inte har berättat hela sanningen för mig. Tro inte för ett ögonblick att jag inte vet att du ljuger. Underskatta mig inte Jonas. Du vet hur det går för de som underskattar mig."

"Jag underskattar er inte, jag menar bara att om ni inte har fått tag i Henriksson än, så kanske ni aldrig får tag i honom." Han verkade slappna av nu och Tom förvånades över hans avslappnade sätt att prata.

"Jag tror du skulle bli förvånad över vad jag är kapabel till", svarade Tom och la huvudet på sned med ett stort hånleende på läpparna. "Crucio". Jonas hade aldrig märkt trollstaven som hela tiden varit riktad mot honom.
Tom såg tillfredställt på Jonas när han spärrade upp ögonen och föll skrikande ner på golvet när förbannelsen träffade honom.
Tom såg tillfredställt på Jonas när han vred sig i plågor på golvet framför sig. Med en lätt sväng på trollstaven slutade dödsätaren på golvet framför honom skrika.

"Nu provar vi igen. Hur kommer det sig att Andrew Johnson känner till Adam Henriksson?" Jonas andetag var tunga och det tog lång tid innan han svarade.

"Han sökte upp mig och frågade ut mig. Veritaserum. Jag kunde inte hjälpa det."

"Varför sa du inte det på en gång. Hade det inte varit lättare än att bli torterad?"

"Jag vet inte, Herre." Jonas verkade andas lättare när han såg att Tom verkade tro på vad han sa. Oj vad fel han hade.

"Har jag förstått det här rätt, men föredrar du att bli torterad före att säga sanningen?"

"N-nej, naturligtvis inte."

"Varför?"

"För att jag behövde hjälp, okej? Är det något fel på det? Vi börjar få panik över den där Henriksson och jag behövde hjälp. Är det så svårt att förstå?" Tom satt mållös i fåtöljen och bara stirrade på Jonas. Nagini hade slingrat sig runt Toms axlar och såg även hon förvånat på Jonas.

"Du skulle ha sagt något."

"Tror du inte att jag har försökt. Jag har funderat säkert hundra gånger på hur jag ska berätta det för dig utan att göra dig arg."

"Varför skulle jag bli arg?" Tom blev allvarligt förvånad över det här påståendet.

"Inte vet jag. Du blir ju arg för allt möjligt nu för tiden", snäste Jonas och hävde sig upp i fåtöljen. "Varför kan du inte bara acceptera Andrew och låta honom hjälpa dig?"

"Därför att vi inte behöver någon hjälp."

"Förstår du inte att vi gör det."

"Visst, som du vill. Ta hjälp av den där Andrew om du nu måste." Tom suckade och ryckte på axlarna. Nagini väste hotfullt och Jonas andades lättat ut. "Men om du säger så mycket
som ett ord till någon annan än honom, så ligger du riktigt illa till. Jag hoppas att du förstår det."

"Jag förstår. Jag lovar. Inte ett ord." Jonas föll ner på knä vid Toms fötter och kysste fållen på hans klädnad. "Tack Herre."
Tom nickade och skickade iväg honom innan han tog med sig Nagini och transfererade sig tillbaka till lägenheten.

"Det var en annorlunda version", sa Nagini tyst när hon slingrade sig över golvet.

"Gör mig en tjänst och håll ett öga på Andrew åt mig. Och Jonas också om du kan." Nagini nickade tyst och slingrade ut genom ytterdörren. Tom kunde höra hennes avlägsna väsningar långt bort, men brydde sig inte om att lyssna på dem. Hon var stor nu, riktigt stor. Säkert runt fyra meter och hon växte hela tiden. Det var det sista Tom tänkte på innan han föll utmattad ner på sängen.

När han vaknade igen var klockan runt åtta och Nagini slingrade runt benen på honom.

"Snälla Tom vakna", väste hon och kramade benen hårdare.

"Vad är det", muttrade han och satte sig sakta upp.

"Någonting är fel. Någonting är fruktansvärt fel med Andrew. Jag tror inte att det är han egentligen."

"Jaså varför inte?"

"Eller kanske är det han, men i så fall är han under Imperiusförbannelsen. Du måste följa med."

"Visa mig", viskade Tom och slet åt sig en mantel innan han lyfte upp Nagini och transfererade sig iväg till platsen Andrew hade vistats på sist.

De kom fram och fick syn på Andrew i full färd med att tvätta. Eller det såg ut som om han höll på att tvätta i alla fall, men han kunde ha fel. Tom var inte så van vid mugglarsaker. Visst han hade bott på ett mugglarbarnhem tills han var myndig, men man glömde bort saker. Särskilt saker som man inte ville komma ihåg. Vanligtvis brukade man glömma bort viktiga saker och komma ihåg det man ville glömma, men så var det inte för Tom. Han brukade inte lägga personers namn på minnet om de inte var värda att besöka senare. Han brukade inte heller ägna någon större uppmärksamhet åt de som han hade dödat. Han hade fått all information han hade velat ha av den källan och sen fanns det inte längre någon mening för den personen att leva. Dessutom så skulle han nog inte vilja leva heller, med tanke på vad Tom hade gjort mot den.

"Vad gör du?" Tom gick närmare och såg på Andrew med ett underligt ansiktsuttryck.

"Vad ser det ut som?" snäste han och Tom tog en steg tillbaka. Det var ganska tydligt att han inte var vid sitt vanliga jag och Tom kände att det kanske inte var någon större idé att reta upp honom ännu mer.

"Tvättar", svarade han lugnt och slog sig ner på en stol.

"Precis. Varför frågar du då?

"Jag undrar varför du gör det på mugglarvis?"

"Därför att jag vill. Det är ganska fascinerande, tycker du inte det?

"Inte direkt." Tom såg på tvättmaskinen med avsky och sedan på Johnson. "Jag tror Jonas har varit här och berättat för dig att jag tillåter dig att hjälpa mig. Har jag rätt?"

"Det stämmer. Du klarar dig inte utan mig, eller hur?" Andrew såg hånande på Tom som snabbt drog fram trollstaven ur fickan.

"Du skulle bara våga säga det en gång till. Om du ska hjälpa mig så är det tre saker du ska veta. Ett: Jag bestämmer. Ska du hjälpa mig får du finna dig i att jag lägger mig i och ställer märkliga frågor. Du ska svara på de frågorna så utförligt du kan och inte bry dig om varför jag ska veta det. Två: Ifrågasätt mig aldrig. Vill jag att du ska göra något så gör du det vare sig du vill eller inte. Tre: Jag vill inte att du berättar om det här för någon. Gör det och både du och den du berättar för kommer att lida en fruktansvärt plågsam död. Kanske onödigt plågsam. Förstår du?"

"Jag förstår", svarade Andrew kort och nickade.

"Bra." Med de orden transfererade han sig iväg igen. Tillbaka till lägenheten.

"Du skulle inte ha släppt honom lika lätt. Du behöver inte honom."



"Tror du inte jag vet det", fräste han och drog fram en stol med sådan kraft att den slog i golvet. "Vi börjar få ont om tid. Det har redan tagit för lång tid. Jag hade velat ha det här klart idag, så att jag kunde fokusera helt på mötet med Dumbledore imorgon."

"Jag vet, men det finns ingenting vi kan göra åt det nu. Sov på saken så kanske nu får någon snilleblixt imorgon förmiddag innan du går till Dumbledore.

"Du har väl rätt antar jag. Håll ett öga på Andrew imorgon är du snäll. Jag vill veta hur han får tag i sin information och om han får det. God natt", Tom kvävde en gäspning och klädde sakta av sig och kröp ner i sängen. Han såg bara glimtar av Nagini när hon ringlade ut genom ytterdörren. Tom viftade en gång med handen och dörren stängde sig själv. Sedan somnade han utan så mycket som en tanke på vad som skulle hända under morgondagen.