Kapitel 15: Hembesök

Han vaknade med ett brett flin på läpparna. Vissa skulle ta det här som ett vänligt leende, de hade fel. Det här var inget vänligt leende, det var ett hatiske leende. Ett förföriskt leende. Han stäckte på sig och drog en tröja över huvudet. Han fortsatte med det där förföriska leendet ända tills det knackade på dörren.

"Det är öppet", ropade han och dörren öppnades långsamt. Malcovich.

"Kan vi prata?"

"Jag är upptagen, kan vi ta det imorgon?" Tom snappade åt sig en bredd macka från kylen och såg hatiskt på Jason.

"Nej, det är viktigt." Han satte hakan i vädret och efter en stunds övervägande gav Tom med sig och nickade.

"Varför hjälper Andrew Johnson oss? Den illa parasiten kommer och förstör för oss och säger sedan att du har gett honom tillåtelse att vara där. Jag såg inget märke, sen när tar du emot hjälp från utomstående?"

Tom suckade och såg om möjligt ännu mer hatiskt på Jason. "Jag har mina skäl."

"Då skulle jag vilja höra de skälen?" Malcovich satte sig på en köksstol, men blev snabbt uppdragen igen.

"Vad ger dig rätt att ifrågasätta din Herres beslut?" Det var omöjligt att inte lägga till kylan i hans röst och Jason backade snabbt iväg ett par steg.

"I-Inget, Herre", stammade han fram och slängde sig ner på golvet vid Toms fötter. "Jag ber om ursäkt. Förlåt mig."

"Jag förlåter inte, och det trodde jag du visste", svarade Voldemort och drog fram en trollstav ur fickan.

"N-N-Natruligtvis inte, Herre." Han kysste fållen på Toms klädnad och backade en bit.

"Bra, då vill jag inte att det här upprepas." Malcovich var på väg att säga något, men Tom höll upp en hand och tystade honom. "Det är tur för dig att jag inte har tid med dig nu.
Du kan gå, men bara den här gången."

Det behövde han inte säga två gånger. Dödsätaren framför honom försvann nästan innan Tom han tala till punkt.

Han suckade och fortsatte på sin macka och på bara ett par minuter var den uppäten. Han bestämde sig för att kolla upp hur det gick med Henriksson innan han åkte till Dumbledore. Han hade ändå inte tid där förrän klockan fyra. Nu ar klockan elva så han hade en god marginal att klara sig på. Det räckte om han var i Hogsmeade vid halv fyra. Det skulle bli ganska lagom att gå upp till skolan då. Han hade verkligen saknat den. Innan han hade flyttat till lägenheten var Hogwarts det enda stället han kallade hem. Barnhemmet hade inte varit något hem. Det hade varit mer som en tillflyktsort. Kanske inte världens bästa tillflyktsort, men ingen skulle komma på tanken att leta efter honom där i alla fall. Han hade inte ens sett skymten av barnhemmet sedan han lämnade det, och det var han väldigt glad för. Tänk att få slippa alla snorvalpar där i resten av livet. Det fanns visserligen barn kvar där, barn som han en gång hade bott tillsammans med. Amy Benson och Dennis Bishop bland annat. De hade varit flera år yngre än honom och hade inte blivit myndiga än. Tom tyckte nästan synd om dem, men bara nästan. De var ju bara mugglare.

Han transfererade sig till Cygnus för en gångs skull och den här gången brydde han sig inte om att knacka. Det som förvånade honom när han kom in var hur övergivet huset verkade vara, som om ingen hade bott där på flera månader, eller kanske år.

"Hallå. Är det någon här?!" När han inte fick något svar transfererade han sig till Abraxas istället. Kanske var Cygnus där. Han letade igenom hela huset och precis när han var på väg att ge upp öppnades ytterdörren och ingen annan än Simon kom in.

"Var är alla?"

"Vet inte. Jag kom precis. Hade tänkt hämta Joachim, men han verkar inte vara här, vilket är märkligt för jag bad honom att stanna."

"Varför är du så irriterade?" Frågan verkade chocka Simon för han såg väldigt förvånad ut och det tog ett tag innan han återfick talförmågan.

"Jag vet faktiskt inte. Jag bara är det", svarade han och log.

"Jag föreslår att du suddar ut flinet ur ansiktet och hjälper mig ta reda på var alla är." Simons leende försvann omedelbart ut till ett irriterat flin istället.

"Som min Herre önskar."

De letade igenom hela huset utan att finna så mycket som en ledtråd och träffades igen i hallen.

"Märkligt", sa Simon och suckade.

"Mycket", instämde Tom tyst och nickade.

"Kan du inte typ, jag vet inte, kalla på dem eller något?" Tom slog sig för pannan och förbannade sig själv för att han inte hade tänkt på det tidigare. Naturligtvis kunde han kalla på dem, det var inte så svårt.

"Ge mig din vänsterarm." Simon såg förvånat på si herre, men gjorde som han blev tillsagd.

Tom tryckte pekfingret på märket som fanns på underarmen och Simon grimaserade illa. Bara sekunden senare tog han bort fingret och inväntade Abraxas. Det hade varit onödigt att kalla på alla när det bar var Abraxas han behövde prata med.

Kanske tio minuter senare dök han i alla fall upp med ett brett flin på läpparna.

"Var har du varit?"

"Jag har planerat mitt bröllop. Som du kanske minns är det på lördag och jag ville veta vad som stod på menyn. Hur länge har du tänkt stanna?" Tom ryckte på axlarna och tecknade åt Simon att lämna rummet, varpå denne gjorde det.

"Hur går det med Henriksson?"

"Det går bra. Om jag får säga det själv så har Andrew varit till stor hjälp. Nu går det framåt istället."

"Det är bra. Gör mig en tjänst och håll ett öga på honom åt mig. Visserligen har jag Nagini som gör det också, men ett par extra ögon skulle vara till stor hjälp. Jag funderar på att inviga honom, men jag har inte riktigt bestämt mig än. Vad tycker du?" Det syntes tydligt att Abraxas inte hade väntat sig att Tom skulle fråga om hans åsikt. Inte för att han brukade bry sig om vad andra tyckte, utan för att han inte brukade fråga.

"Jag vet inte. Jag antar att det är en bra idé. Då skulle han inte skvallra i alla fall."

"Skvallrar han nu, menar du?"

"Nej, nej inte alls, jag menar bara att det skulle bli svårare för honom att göra det om han ville. Ni skulle utan tvekan ha mer kontroll över hans privatliv då." Tom nickade instämmande och log. Något som förvånade Abraxas väldigt mycket.

"Vad är det?" Leendet utbyttes nästan genast till irriterad min.

"Det är bara det at jag har inte sett dig le på det viset sedan vi gick på Hogwarts. Inte sedan femte året kanske. Och även då var det sällan. Kommer du ihåg det?"

"Ja, det kommer jag ihåg. Det skulle vara bortkastat om jag inte kom ihåg det." Tom kollade snabbt på klockan och ägnade den ingen större eftertanke. Bara sekunden senare kollade han på den igen och upptäckte till sin fasa att den var kvart i fyra. Han transfererade sig snabbt till Hogsmeade och småsprang sedan upp till skolan. Det var inte så långt och Tom var glad över att det inte var någon snö ute för tillfället.

Väl uppe vid skolan saktade han ner och blev ganska snart mött av den nuvarande skogvaktaren Rubeus Hagrid. Tom hatade verkligen honom och han visste att Hagrid tyckte samma sak. Det var ju trots allt Toms fel att han blev relegerad från skolan. Hade det inte varit för Dumbledore så hade han förmodligen varit död nu. Inte för att det hade gjort Tom något, men i alla fall. Hagrid tog med honom till rektorns kontor och lämnade sedan Tom till sitt öde. Det tog inte många minuter innan Albus Dumbledores ljuva stämma sa till honom att stiga på. Artig som han var gjorde han som han blev tillsagd och hälsade artigt på rektorn. Tom insåg snart att han inte skulle få jobbet. Dumbledore hade aldrig gillat honom och litade inte på honom för ett ögonblick. Men Tom skulle i så fall se till att ingen annan heller skulle ha jobbet. Inte under en längre tidsperiod i alla fall.

"Slå dig ner." Dumbledore gav honom ett inbjudande och Tom satte sig på stolen mittemot honom. Den var väl kanske inte hård i säg, men Tom satt trots det som på nålar hela tiden.

De satt och pratade i flera timmar och Tom insåg att det här förmodligen var den längsta anställningsintervjun i världshistorien. Eller kanske inte längst, men lång var den i alla fall.

"Jag är ledsen Tom, men jag kan inte ge dig jobbet. Bland annat därför att jag tycker som Dippet att du är för ung och därför att jag inte vet om jag kan lita på dig. Kanske får du ett jobb på ministeriet eller på någon annan skola." Tom kände för ett ögonblick hur ögonen blixtrade rött och märkte på en gång att Dumbledore måste ha sett det.
Efter lite motargument blev Tom tvungen att ge med sig och tackade och försvann sedan fort ut genom dörren.

Han försvann snabbt från skolområdet och transfererade sig till lägenheten där han slog handen i bordet . Ugglan Barny flaxade skrämt och hoade upprört från buren som för tillfället stod på byrålådan i hörnet. Tom öppnade buren och släppte ut honom och han flög lättat ut genom det öppna fönstret. Voldemort slängde sig på sängen och stönade högt och irriterat.

Han hade nästan somnat när det knackade på dörren. Tom reste sig tyst upp och gick för att öppna.

"Vem är det?" ropade han innan han öppnade. När han inte fick något svar öppnade han långsamt dörren. Utanför stod Cygnus och ingen mindre än Druella.

"Vad vill ni?" Det var inte Toms mening att låta sur, men det var väl för att han inte hade fått jobbet.

"Vi behöver din hjälp", svarade Cygnus tyst och Tom släppte motvilligt in dem.

"Vad vill ni?" frågade han igen när de satt samlade vid köksbordet.

"Vi behöver din hjälp", upprepade Cygnus.

"Jag hörde det, men vad vill ni ha hjälp med?"

"Jo, det är så här…", började Cygnus men Druella tystade honom med en sur blick.

Hon harklade sig och började berätta.