Kapitel 16: Problem

"Jo, så här är det. Vi har precis förlorat vårt ofödda barn som vi hade längtat efter sedan vi fick reda på det för ett par veckor sedan och detta är jag mycket väl medveten om att du vet, men jag måste få säga det annars leder det här ingen vart." Cygnus suckade i bakgrunden. Han verkade ha tröttnat på att höra den här historien och tydligen hade han inte sett fram emot det här barnet lika mycket som Druella. "Vi har fått reda på att någon kan ha tagit bort barnet eller på något sätt påverkat mitt missfall och nu behöver vi din hjälp att lista ut vem det är." Druella drog efter andan och såg bedjande på Tom som satt stelt på stolen och nickade sakta.
"Jag skulle vilja tala med Cygnus i enrum innan jag beslutar mig för någonting", sa Tom och Druella reste sig surt upp och lämnade omedelbart rummet.

"Tala om för mig vad det egentligen är som händer. Jag vet att det inte är det här det handlar om." Voldemort reste sig upp och det var svårt att inte lägga märke till befallningen i tonläget.

"Faktum är att vi har misstankar kring Henriksson. Jag bryr mig inte särskilt mycket om barnet, då jag tycker det är för tidigt att skaffa det." Tom lyste upp vid nämnandet av Henrikssons namn, men tonade genast ner glädjen när han märkte att det inte var särskilt glada nyheter Cygnus kom med.

"Jag lyssnar", svarade Tom med en lätt ryckning på axlarna, som om han egentligen inte brydde sig fastän han faktiskt gjorde det, men det ville han inte visa öppet för Cygnus. Kanske möjligtvis för Abraxas, men aldrig för Cygnus.

"Som du säkert vet har vi inte fått någon som helst information om var han kan befinna sig. Vi har hela tiden utgått från att han inte använder magi, men det kan finnas en annan lösning till problemet." Han gjorde en kort paus för att se om Tom hade något att tillägga, men när han inte fick något svar fortsatte han snabbt: "Det kan vara så att han faktiskt är död." Han svalde hårt när Toms ögon blixtrade röda och Cygnus lät blicken falla sakta mot golvet.

"Efter allt arbete vi har lagt ner på det här, efter allt arbete så kommer du och säger att han är död", skakade Tom och reste sig upp så fort att stolen föll i golvet med ett brak.

"Nej, nej naturligtvis inte. Jag har inte sagt att han är det. Vad jag menar är att han kan vara död. Det är oförutsedda komplikationer som vi inte har räknat med, men som jag tycker att vi borde ta med i beräkningarna. Jag har suttit och funderat på det gag in och dag ut och inte kommit på någon bättre lösning än den här. Jag säger inte att han är död. Absolut inte, för jag hoppas precis som du att vi kan hitta honom levande. Kanske inte vid sitt sinnesfulla bruk men ändå vid liv och det är alltid någonting." Cygnus slappnade av när han såg att Tom också gjorde det.

"Jag vill ha reda på var Adam Henriksson befinner sig, och jag vill veta det nu. Jag är upptagen som det är utan att leta efter en potentiell mördare. Jag struntar fullständigt i dina och Druellas problem just nu. Se bara till att göra vad du är tillsagd."

"Men…" det var ett ynkligt svar till och med för att vara från Cygnus, men nu hade Tom varken tid eller lust med sådana problem.

"Inga men. Jag försöker få privata saker gjorda, men hur tror du det går när jag blir störd hela tiden. Ta din fru med dig och visa dig inte här igen om jag inte kallar på dig."

"Men…"

"GÅ!" Cygnus hoppade till, bugade snabbt och försvann ut ur lägenheten innan Tom han så mycket som blinka.

Tom reste snabbt på stolen han hade vält omkull och satte sig på den. Han kände sig svimfärdig. Tänk om Cygnus hade rätt. Tänk om Henriksson faktiskt var död. Då skulle alla hans planer vara förgäves. Kanske inte Horrokruxerna i och för sig, men allt annat han hade jobbat för så länge. Det skulle bli miljoner gånger svårare att ta över ministeriet och ännu svårare att ta över Hogwarts. Just nu ville han bara tillbaka till Hemligheternas kammare. Tillbaka dit och tänka över allt som hade hänt. Han visste att det var omöjligt att komma tillbaka till den platsen igen, men han kunde inte låta bli att drömma om det. Den enda plats, eller en av de få i alla fall där det inte hade vistats några smutsskallar eller mugglare eller ynkar. Inte för att han hade något emot ynkar, men de var ganska värdelösa. De kunde inte använda magi trots att de hade kännedom om det. Kanske var vissa av de mycket duktiga i vissa ämnen, men oftast inte. Det var mest smutsskallar han hatade. De tog sig in i den magiska världen utan att han någon som helst koppling till den. Han höll helt med Salazar Slytherin på den punkten. Bara renblodiga häxor och trollkarlar skulle tilldelas privilegiet att använda magi. Han slängde sig på sängen och på bara ett par ögonblick hade han somnat.

Han vaknade nästa dag av att solen sken honom i ögonen och han muttrade lågt innan han klev upp, drog på sig en ny tröja och konstaterade att det kanske var dags att tvätta. Han rynkade på näsan åt detta faktum och såg på den nu rätt stora högen med smutsiga kläder mitt på golvet. Det var kanske inte särskilt välstädat och lite här och där kunde man hitta en mus eller liknande som Nagini hade släpat med sig hem efter en lyckad jaktkväll. Hon var visserligen tvungen att hålla sig gömd, men det var ingenting som verkade bekymra henne särskilt mycket.

"Renskrubba", mumlade han trött och kvävde en gäspning. Rummet började skura sig själv, men man visste aldrig hur länge det höll i sig. Ibland kunde hela lägenheten städas och ibland bara något hörn.

Han slängde i sig lite frukost och transfererade sig till Abraxas.

Det var tyst där. Nästan kusligt tyst, men Tom blev glatt förvånad när han hittade Barny på en av trästolarna i köket. Någon verkade ha haft vett att släppa n honom, och det var en utav de saker som gladde Tom idag. Den andra var att han hade ett till möte med Hepzibah Smith. Det andra och som han hoppades inte skulle vara förgäves. Han hade visserligen blivit inbjuden på lunch hos henne på lördag, men han hade varit tvungen att tacka nej på grund av bröllopet mellan Alice och Abraxas. Däremot hade han bokat in ett möte med henne på söndagen. Kanske skulle han ge Andrew märket så som flera hade föreslagit, men han kände sig fortfarande osäker.
Köksdörren knarrade till och Tom vände sig snabbt om bara för att se Malcovich stå i dörren.

"Du vet, det är lättare att se om man tänder ett ljus", sa han och log ett snett leende.

"Jag ser alldeles utmärkt även utan ljus, tack så mycket", snäste han tillbaka och Jason log ännu bredare.

"Jag hörde att du var inbjuden på bröllopet på lördag. Får jag fråga varför?"

"För det första så har du inte med det att göra och för det andra har jag fortfarande inte kommit över vad du har gjort."

"Visst, jag tog livet av din patetiske kusin, men vad spelar det för roll? Jag menar, om han verkligen hade betytt så mycket för dig som du hela tiden sa att han gjorde så hade jag varit död vid det här laget." Tom var tyst och stirrade lamslaget på Malcovich. Kanske hade han rätt. Kanske hade han inte brytt sig det minsta om John egentligen. Kanske var det bara något som han var tvungen att göra.

"Gå", sa han lätt och Jasons leende förvandlades till ett hånleende innan han sakta lämnade rummet. "Kom ihåg att jag inte är färdig med dig än!" ropade han ut genom dörren och kunde höra hur stegen ute i hallen tystnade ett ögonblick bara för att sedan försvinna i en ryslig fart.

Han kollade på klockan. Halv två. Kanske var det dags att börja göra sig i ordning. Mötet eller träffen eller vad man nu kunde kalla det var vid tre och än så länge hade han aldrig varit vare sig tidig eller sen. Han kom alltid när han skulle. Som om han skulle ödsla tid på att komma en minut tidigare eller senare. Det var ett slöseri med tid. Han transfererade sig hem duschade och bytte om innan han transfererade sig vidare. Den här gången till en blomsteraffär. Han köpte en bukett orkidéer och transfererade sig igen. Det började nästan bli tjatigt att transferera sig nu för tiden. Det var allt man gjorde nu för tiden. Tom var lite orolig över att bli fet, men det hade hittills aldrig varit något problem. Kanske fick han motion när han duellerade så som han älskade att göra. Det var jobbigt bara det och vem vet vad han skulle komma med i framtiden. Han såg på klockan. Tio i två. Han bestämde sig för att stanna ett par kvarter bort och gå sista biten. Då skulle det verka lite mer normalt och inte som om han hade saker att göra dagarna i ända, vilket han egentligen hade. Precis klockan två knackade han på dörren och husalfen Hokey öppnade än en gång dörren. Den här gången med ett lite mer dämpat ansiktsuttryck.

"Jag skulle träffa miss Hepzibah", sa Tom sakligt och Hokey visade in Tom i det som fortfarande föreföll vara ett vardagsrum. Han hade aldrig riktigt insett om det var det eller inte. Han blev ombedd att slå sig ner så skulle hon komma om ett ögonblick.

Tom väntade i säkert tio minuter innan hon kom ner för trappan som ledde upp till vindsvåningen där hon hade sitt sovrum. Han var fortfarande lika ful som förut, men den här gången hade hon tonat ner färgerna en aning, men det var inte det som Tom reagerade på. På något sätt verkade hon vara lite för glad för att inte ha gjort särskilt mycket på morgonen. Hon vinglade till i dörröppningen och då insåg Tom vad det var som var felet med henne. Hon var full.